Carl August A Ljunggren

2 Ljunggren, Carl August Anton, son till L 1, f 5 juni 1860 i Lund, d 12 nov 1934 i Trelleborg. Mogenhetsex vid Lunds h elementarlärov 4 juni 78, inskr vid LU ht 78, med fil ex 15 dec 79, MK 31 maj 84, allt vid LU, stipendiat vid fältläkarkåren dec 85–april 89, tf laborator i patologisk anatomi vid Kl aug–sept 86, ML vid LU 13 okt 88, amanuens vid Serafimerlasarettets kirurgiska klinik dec 88–febr 89, underkirurg där febr 89–dec 90, tf prosektor i anatomi vid Kl jan–sept 91, tf läkare vid lasarettet i Härnösand april 92, andre stadsläkare där 16 sept–24 dec 92, lasarettsläkare i Trelleborg 14 nov 92 (tilltr 1 jan 93)–1 nov 26, disp pro gradu vid LU 13 dec 94, MD där 31 maj 95, led av stadsfullm i Trelleborg 99–30, v ordf där 15–19, led av Malmöhus läns landsting 10–22, skolläkare vid Kyrkskolan i Trelleborg 21, ordf i skolstyr där 23, läkare vid ett trettiotal skolor på landsbygden i Malmöhus län från 26, ordf i Lunds läkaresällsk 27–28, läkare vid samtl skolor i Trelleborg 28.

G 20 aug 1891 i Sthlm, Kungsh, m Selma Elise Key, f 30 dec 1867 där, Klara, d 22 april 1929 där (enl db för Trelleborg), dtr till prof Ernst Axel Henrik K (bd 21) o Selma Charlotta Godenius.

Carl August L fick en omsorgsfull vetenskaplig skolning hos patologerna V Odenius i Lund och A Key (bd 21) i Sthlm samt hos kirurgen J Berg (bd 3) på Serafimerlasarettet. Under en resa 1891 i Tyskland lärde han sig bakteriologi. I Trelleborg hade man just byggt ett lasarett, och L blev 1893 dess förste läkare. Han hade ett oemotståndligt forskningsbehov. Vid sidan av ett tungt dagligt arbete forskade han och disputerade 1894 på en avhandling om käksvulster. Han påvisade att dessa utgick från rester av tandanlagen. Avhandlingen belönades med högsta betyg.

Vid denna tid hade kirurgerna lärt sig att transplantera hud direkt. Fråga var om hud kunde fås att leva utanför kroppen. L tog vid operationer små hudbitar och förvarade dem i bukhålevätska, tillvaratagen från en patient, som regelbundet måste tappas för bukvattensot. Han arbetade aseptiskt och fick överhud att överleva i sex månader. När han transplanterade hudbitar, som bevarats upp till en månad, läkte de in hos mottagaren och växte ut. Att transplantatet levde kunde L bekräfta vid mikroskopisk undersökning. Resultaten publicerades 1897. Detta är den äldsta genomförda vävnadsodlingen; först tio år senare fick väynadskulturtekniken sitt genombrott. L sökte professuren i kirurgi i Lund 1899 men blev förbigången av J Borelius (bd 5). Man insåg inte det banbrytande i L:s undersökningar.

L höll på att drunkna i praktiskt arbete. Vid sidan av sin lasarettstjänst hade han allmän praktik med sjukresor på landsbygden. Mänsklig och hjälpsam rönte han stort förtroende och var särskilt känd som god diagnostiker vid svårtydda sjukdomsfall. Hans håg att forska kring kirurgins grundproblem levde men avsatte inte längre några skrifter. I kommunal- och landstingspolitiken deltog han som liberal.

L blev 1919 v ordf i skolstyrelsen i Trelleborg. Vid ett tillfälle bad en lärare honom att undersöka eleverna i en klass. Det slog L att barnen hade dålig hälsa. Skolhälsovården blev nu L:s allt dominerande intresse. Hans svärfar, A Key, hade varit föregångsman inom skolhygienen, i den meningen att elevernas hälsa inte skulle ta skada i skolan. L gjorde skolhygien till skolbarnshygien. Han lärde barnen, och genom dem hemmen, att leva sunt beträffande föda, sysselsättning och vila. Sina idéer hämtade han från England och USA. Som mått på hälsa använde L barnens vikt och längd. Han utarbetade här standardtabeller för olika åldrar. Avvikelser från standarden föranledde medicinsk utredning. Efter pensioneringen blev L skolläkare för skolorna i Trelleborg och omgivande landsbygd. Han fortsatte sin undervisning om sunda levnadsvanor, och han kontrollerade resultatet genom att barnen fick rita och skriva uppsatser över vad de uppfattat. Från 1931 blev skolradion hans plattform, och hans stämma och åsikter nådde ut över hela landet. L var charmerad av barn, han trivdes med dem och de trivdes med honom. Även lärarna blev entusiastiska. L ville göra dem till stödtrupper i det hygieniska arbetet och ge dem undervisning i hygien på seminarierna, vilket han 1929 föreslog i en utredning för skolöverstyrelsen. Han pläderade där också för särskilda läkare med skolhygien som enda uppgift. En del av L:s åsikter har så småningom slagit igenom, men det levande personliga engagemanget dog med honom. L:s propaganda påskyndade övergången från den tidigare mjölk-mjölfödan till en mer vegetabilisk kost.

L var okonventionell, en individualist med idealistisk läggning och ett sinne som svängde mellan glad öppenhet och tyst slutenhet. Gentemot auktoriteter och myndigheter stod han fri och kunde med sin humor, kvickhet och ironi dräpande kritisera det han funnit vrångt. Han passade inte in i barnläkarhierarkin och var ingen organisationernas man. Han skrev en enkel, ren svenska, rakt på sak; som föredragshållare ryckte han åhörarna med sig. L:s vävnadsodling är en pionjärgärning och hans insats för barnens hälsouppfostran och därigenom for folkhälsan i Sverige värdefull.