K Ottonin Ljungqvist

Ljungqvist, Knut Ottonin, f 16 dec 1836 i Karlstad, d 2 dec 1896 i Jönköpings västra förs. Föräldrar: handl o rådmannen Adolf L o Betty Carlborg. Erhöll avgångsbetyg från Karlstads h a l 3 nov 54, inskr vid UU 11 dec 54–vt 56 o vt 58–vt 62, informator vid Bollsta bruk, Ytterlännäs, Vnl, 59–61, vik adjunkt vid Karlstads h a l 62–63, red för Nya Wermlands-Posten 62–63, korrespondent o bokhållare vid Munksjö bruk, Jönköping, 63, prokurist 65, deläg 69, ensam ägare där 73, VD o ordf i styr för Munksjö ab från 1 jan 91 (bolagsordn fastställd 24 okt 90), led av stadsfullm i Jönköping 69–92, v ordf där 91–92, led av FK 76-89 (led av bankoutsk 79, av statsutsk 80–82 o 85, statsrevisor 79–80), led av Jönköpings läns landsting 76–91, av komm ang den ekon ställn i landet (välfärds-komm) mars 86–dec 87, av komm ang en utställn 1897 i Sthlm april–dec 94, ordf i styr för Smålands ensk bank från 94, led av styr for Tidn:ab Småland, Jönköping, från 30 mars 95.

G 1) 19 maj 1866 i Jönköping, Sofia, m Ida Maria Andrietta Elisabeth Tenger, f 30 jan 1843 i Rök, Ög, d 21 mars 1881 i Jönköping, Sofia, dtr till löjtn Anders Christian T o Emelie Mathilda de Besche; 2) 20 maj 1882 i Jönköping (enl vb för Broby, Krist) m sin första hustrus kusin Klara Karolina Teresia Wejdling, f 1 april 1860 i Karlstad, d 18 febr 1934 i Sthlm, Osc, dtr till apotekaren Carl Edvard W och Hilda Christina de Besche.

Ottonin L, som var det nionde barnet i syskonskaran, skaffade sig under några år vid UU goda kontakter och en bred humanistisk allmänbildning. Huvudinriktningen var klassiska språk, men någon examen avlade han inte. L deltog ivrigt i studentlivet som sångare och scenartist. Kunskaperna från studietiden kom väl till pass under hans senare verksamhet. Under ett par år i början av 1860-talet vikarierade han som lärare i sitt gamla läroverk i Karlstad och fungerade samtidigt där som redaktör för Nya Wermlands-Posten.

1863 annonserade disponenten för Munksjö pappersbruk i Jönköping, J E Lundström, efter en medarbetare som var kunnig i utländska språk. För att bevisa sin kunnighet svarade L, enligt vad traditionen förmäler, på grekiska. Han fick så plats på bruket som korrespondent och bokhållare, och efter ett par år blev han prokurist. Lundström överlämnade redovisningen av försäljningen, reklamangelägenheter och bokslut till L, som energiskt arbetade sig framåt i firman. 1869 överlät Lundström sin andel, 1/6 av brukets kapital, till L. Den övriga delen kom som förut att ägas av Lundströms kompanjon Lars Johan Hierta. L skötte nu driften av bruket, medan Hierta ombesörjde försäljningen från sitt kontor i Sthlm. När Hierta dog 1872, kom L:s stora tillfälle. Sedan disponenten vid Jönköpings tändsticksfabrik Bernhard Hay ordnat betryggande kredit, inköpte L bruket av Hiertas sterbhus 19 april året därpå. Munksjö ombildades 1890 till aktiebolag, och L var dess ordf till året före sin död.

Som ledare och disponent för bruket fortsatte L att liksom sin företrädare tillverka takpapp och förhydningspapp i bana och omslagspapper av halmmassa. Genom sina utlandsförbindelser lyckades han att med framgång införa produkterna på den kontinentala marknaden. 1879 tog L ett framsynt initiativ, då han beslöt lägga om tillverkningen från halmpapp till papper av sodacellulosa. Alvar Müntzing, ingenjör på bruket, hade tekniskt utexperimenterat detta, och året därpå introducerades det på marknaden under namnet fidélepapper. Härigenom fick Munksjö stor internationell betydelse. Till skillnad från en stor del av den sv industrin, som drabbades av konjunktursvackan under 1800-talets senare del, kunde Munksjö bruk väl hävda sig och tom öka sin produktion.

Även efter sin ankomst till Jönköping ägnade sig L åt journalistiken. Han medarbetade i Jönköpings Dagblad under dess treåriga tillvaro 1873–75 och stod även nära redaktionen för Jönköpingsposten under många år. L var även led av Jönköpings stadsfullmäktige i drygt 20 år, och han satt också många år i landstinget. Som stadsfullmäktig gjorde han sin största insats vid tillkomsten av de båda enskilda järnvägarna Vaggeryds-och Gripenbergsbanorna. I landstinget stödde han kraftfullt uppförandet av länslasarettet i Jönköping och införandet av slöjdundervisning i länets folkskolor. 1875 valdes L in i FK, där han fick större möjligheter att knyta personliga förbindelser, som i många fall kom bruket till godo. I linje med sina allmänna kulturella intressen verkade han där två år senare för byggandet av en ny universitetsbyggnad i Uppsala och för utökandet av anslaget till den botaniska trädgården i samma stad. Belysande för hans humanitära inställning var den motion, som L vid riksdagen 1878 inlade om förbättring av provinsialläkarnas lönesättning. Tanken var, att de fattiga ute i glesbygderna skulle få bättre och framför allt billigare läkarvård.

I samband med järnvägsdebatten vid 1880 års riksdag talade L för de privatägda järnvägslinjerna. Han motsatte sig dem av FK:s ledamöter som var av den uppfattningen, att staten till huvudsaklig del borde inlösa dessa linjer. L pekade på de privata järnvägarnas stimulerande inverkan på näringslivet i närgränsande trakter. Ett ställningstagande i an-tiprotektionistisk anda gjorde L vid riksdagen 1881, då han framlade en motion om bortta- gande av tullen på tändstickor och tändsvamp. L befarade att denna avgift skulle kunna föranleda Tyskland, som hade en betydande tändsticksindustri, att höja sina tullar, vilket skulle kunna bli till skada för den sv tändsticksindustrin, som var beroende av den utländska marknaden. Givetvis talade här L också som representant för Jönköping, tändsticksstaden.

L var liberal av klassiskt slag och fällde ofta kritiska anmärkningar om den offentliga byråkratin, som enligt hans uppfattning var ineffektiv. Som konsekvent anhängare av den fria yttrande- och brevrätten kritiserade han starkt ett förslag under riksdagen 1876 om införande av en postverkets kontroll av utländska postförsändelser som innehöll lotteriprospekt. Han ansåg detta vara ett slags förhandscensur.

I sitt privata liv utövade L en legendariskt generös men samtidigt stilfull gästfrihet, som även omfattade medarbetarna på bruket. L:s hela gärning präglades av den framåtsträvande industrimannens ambitioner att förena effektivitet med socialt ansvarskännande.