Johan E Lundström

2 Lundström, Johan Edvard, son till L 1, f 28 april 1815 i Jönköping, Kristina, d 17 juli 1888 där, ibid. Elev vid h lärdomsskolan i Jönköping 25–31, vid Växjö gymn 31–34, inskr vid UU 3 febr 35–vt 40 (utom vt 39), teol ex 30 maj 35, disp pro exercitio ht 36, medarb i L 1:s tryckerirörelse 43–44, tills m J Sandwall utg av Jönköpingsbladet 25 nov 43–28 jan 45, anlade Jönköpings tändsticksfabrik 45 (ab från 57), disponent där 1 jan 57–63, led av Jönköpings skolråd 47–54, grundade Munksjö pappersbruk i Jönköping 60, disponent där 62–69, inköpte Katrinefors pappersbruk vid Mariestad 69 (ab från 71), disponent 69–71, VD där 71–75, statens inspektör över tändsticksfabrikationen 75—77. – Ogift.

På grund av sina teologiska studier kallades Johan (i familje- och bekantskapskretsen Janne) L "stickeprästen". Ibland kallades han också magistern, beroende på att han någon gång vikarierat vid sin hemstads läroverk. L arbetade någon tid i sin fars tidning (Jönköpings tidning), och i dennes tryckeri hade han bl a hand om de s k kistebreven (se L 1). 1843 började L utge ett konkurrentblad, Jönköpingsbladet. Medan fadern i sin publikation företrädde en konservativ samhällsuppfattning, representerade L med sin kompanjon Johan Sandwall det frisinne som omfattades av bl a C J L Almqvist. Denne bodde under en längre tid i det sandwallska huset och umgicks flitigt med de båda tidningsmännen.

Sedan L 1845 slutat sitt samarbete med Sandwall i tidningen, erhöll han tillräckligt mycket kapital från denne för att kunna starta en tändsticksfabrik. Uppslaget kom från brodern Carl (L 3), och redan s å kom fabriken igång. Tändsticksfabrikationen kan beskrivas som hantverk i stor skala. Den tekniskt begåvade och sedan uppsalatiden kemiskt intresserade L tog hand om tillverkningen, medan brodern med sin affärsmässiga och organisatoriska förmåga skötte försäljningen. Marknadsföringen gav goda resultat. 1855 var säkerhetständstickorna representerade vid världsutställningen i Paris och belönades med silvermedalj. Utvidgningen av produktionen medförde ökat kapitalbehov. Två handelsmän i staden, Johan Axel Malmsten och Ferdinand Dahlgren, köpte in sig i företaget, som 1857 ombildades till aktiebolag, Jönköpings tändsticksfabriksab. Ab-formen var vid denna tid ganska ovanlig och visar brödernas förmåga att anpassa sig till nya omständigheter. L erhöll patent på sin produkt i Sverige, Belgien, Danmark och Frankrike.

L producerade både fosfortändstickor och säkerhetständstickor. De förra, som kunde antändas vid gnidning mot nästan vilket material som helst, var mycket giftiga och förbjudna i många länder. L lyckades efter en idé av G E Pasch framställa en säkerhetständsticka som var fosforfri och tändes mot plån. Den var dyr, och L blev aldrig riktigt nöjd med den, men det var med den som den sv tändsticksindustrin skulle göra sig ett namn över hela världen. Från 1860-talet kom säkerhetständstickan att bli den alltmer dominerande produkten. Det var dock först under L:s efterträdare Bernhard Hays (bd 18, s 354) disponenttid som företaget utvecklades till en verklig storindustri.

I fråga om anskaffande av maskiner och maskindelar var L först hänvisad till Motala mekaniska verkstad. Transporterna var emellertid tidsödande och dyrbara, och L startade därför en maskinfabrik – ett järngjuteri. Detta skedde i samarbete med J Sandwalls yngre broder, Frans G Sandwall. Snart övertog denne företaget, som lever kvar som Jönköpings mekaniska verkstad. Redan under L:s tid levererade gjuteriet maskiner även till L:s andra stora industri, nämligen Munksjö pappersbruk. Tändsticksindustrin var i behov av papper som halvfabrikat. För detta ändamål övertog L 1846 tillsammans med sin bror Stensholms pappersbruk vid Huskvarna. Det hade förut arrenderats av fadern. Kort därefter blev brodern ensam ägare av bruket, till vilket hörde sågverk och sliperi.

L synes ha eftersträvat en produktionsmässig samordning av olika slag av tillverkning med utgångspunkt från tändsticksfabriken. Utanför detta sammanhang stod emellertid Munksjö pappersbruk. På en resa till Tyskland 1859 besökte L kemisk-tekniska fabriker och lärde sig konsten att tillverka pappersmassa med halm som råvara. L lyckades entusiasmera L J Hierta att satsa de pengar som behövdes för att få igång produktionen. De startade 1860 tillsammans Munksjö pappersbruk i Jönköping. Även här tog L hand om fabrikens skötsel, medan Hierta med sina vittomfattande affärsförbindelser stod för försäljningen med utgångspunkt från sitt kontor i Sthlm. På reklamsidan gjorde L, som var en god stilist, stora insatser. I en tidskriftsuppsats, Om Munksjö bruks (vid Jönköping) förhydnings- och takpapp framhäver han den stora betydelsen av brukets produkter för bostadsbyggandet. Den begynnande industrialiseringen och därmed följande bostadsbyggnadsexpansion betydde mycket för försäljningsframgången. Statsmakterna visade sitt intresse genom att bevilja goda krediter, vilket underlättade företagets expansion.

L lämnade sin disponentpost vid tändsticksfabriken för att helt kunna ägna sig åt pappersbruket. Samarbetet med Hierta kom dock att medföra vissa friktioner. Hierta ville ha snabbt effektuerade beställningar för sin grosshandelsfirmas räkning. Denna rytm passade inte L. Samarbetet upphörde 1869, och L fick sin andel av företaget inlöst av Hierta med 25 000 rdr. Den direkta skötseln av företaget övertogs av O Ljungqvist (s 60).

L flyttade nu till Mariestad, där han inköpte Katrinefors pappersbruk. Produktionen på bruket omfattade omslagspapper av halm och lump och bokbindarpapp. Framställningen hade dittills skett med handkraft. 1871 inköpte L två pappersmaskiner och en halmkokare och byggde en större fabriksbyggnad. Tillverkningen inriktades på halmpapper. Firman ombildades till ab och L blev dess VD. Antalet arbetare ökades, och nattskift infördes. Vid en utställning i Mariestad 1874 vann bruket en silvermedalj för sina produkter. I samband med den allmänna konjunkturnedgången kom bolaget in i en kris, och företaget rekonstruerades under ny ledning, i vilken L ej ingick.

1885 började L experimentera med framställning av valsmassa för boktryckspressar. Sådan massa hade tidigare importerats. L lyckades framställa en sv vara, som han kallade Robur, och som fabricerades i Södertälje.

L:s mångsidiga begåvning tog sig också uttryck i pedagogisk verksamhet. Särskilt den tekniska undervisningen låg honom varmt om hjärtat. Han anlade en skola för undervisning av de unga arbetarna vid tändsticksfabriken. Huvudvikten lades vid räkning, och han verkade själv som lärare där. L bibehöll dock hela sitt liv sina humanistiska intressen och kunde hålla glänsande tal på latin.

Bland L:s insatser på det sociala planet kan nämnas att han tecknade det största andelsbeloppet, avseende den s k bildningsfonden, då Jönköpings arbetarförening bildades 1867. Fondens uppgift var att ekonomiskt stödja hantverkare, som ämnade starta eget.

L var allmänt ansedd som genial och idérik i fråga om tekniska uppfinningar. Han lär under sina sista år, när krafterna började avta, ha yttrat att han inom sig bar på planer för startandet av ett tiotal nya industrier. Hans idérikedom förenades inte med det tålamod som krävdes för att följa upp verksamheten. Därför fick andra efter en tid ta över.

För Jönköping betydde L:s industrigrundanden oerhört mycket. Från 1860-talet till 1930-talets början var t ex tändsticksindustrin stadens största arbetsgivare. Givetvis var L:s framgångar i mycket beroende av de förändringar den begynnande industrialiseringen medförde, men det har hävdats att det personliga momentet när det gällde Jönköpings ekonomiska islossning i mitten av 1800-talet haft den 'allra största betydelse (Sallnäs, Jönköpings stads hist, 2, s 346). Tre dominerande industrianläggningar i det moderna Jönköping bär L:s och hans brors signatur: tändsticksfabriken, Jönköpings mekaniska verkstad och Munksjö pappersbruk, varav två skulle nå världsrykte. – En byst över L av J Börjeson är placerad vid Västra Storgatan i Jönköping, helt nära stadens äldsta tändsticksfabrik.