Anders Ljungstedt

Ljungstedt, Anders, f 23 mars 1759 i Linköping, Domk, d 10 nov 1835 i Macao, Kina. Föräldrar: ringkarlen Jonas Andersson o Anna Nilsdtr. Elev vid trivialskolan i Linköping 24 febr 72, vid gymnasiet där 76–81, inskr vid UU 3 okt 81, informator i Norrköping, informator o lärare i Ryssland 85–94, tolk i k kansliet 23 juni 95–16 jan 00 (tjänstl från 16 nov 97), förste assistent på Ostindiska kompaniets skepp Drottningen till Kina 97 (avseglade 98), kompaniets superkarg i Kanton o Macao 98–13, handelsagents n h o v 13 okt 08, bedrev egen affärsverksamhet i Kina, generalkonsuls namn. Donator.

G 24 juli 1796 i Sthlm, Nik, m änkan Carolina Mosander, d 8 dec 1831 där, Ad Fredr, trol dtr till sjötullvaktmästaren Axel M o Brita Christina Österberg (möjl identisk med deras dtr Catharina Christina, f 5 aug 1764 i Sthlm, Jak).

När L var fyra år dog hans far, och modern gifte om sig med arbetskarlen Peter Jansson, efter vars hemförsamling Ljung i Ög L och hans bror Henrik antog släktnamnet Ljungstedt. Efter en helt kort vistelse vid UU blev L informator i Norrköping, där han förvärvade kunskaper i tyska och franska hos kyrkoherden i Hedvigs församling, Johan Lutteman. Enligt L:s egen utsago skall han ha erhållit ett rekommendationsbrev av landshövding v Rosen (trol Fredrik Ulrik) till generalmajoren i ryska armén greve Gustaf Wilhelm Dücker angående en tjänst vid något ryskt regemente. Med detta mål i sikte reste L till Ryssland på hösten 1784. I S:t Petersburg träffade han emellertid den sv mineralogen Johan Jacob Ferber (bd 15), som varnade honom för att låta värva sig och i stället rekommenderade att L med sina kunskaper i språk borde ta tjänst som informator i någon rysk familj. L följde rådet och kom att stanna i Ryssland i tio år, dels som informator, dels som lärare i språk. 1794 var L tillbaka i Sthlm, där han erhöll en tjänst i k kansliet. Han medföljde som rysk tolk hertig Karl och Gustav IV Adolf på den senares friarefärd till det ryska hovet i S:t Petersburg 1796.

Ej nöjd med sin blygsamma ställning sökte L tjänst i sv ostindiska kompaniet i Gbg. Hösten 1797 utnämndes han till förste assistent på skeppet Drottningen, destinerat till Kanton. Vid ankomsten till Kina visade det sig att inte mindre än tre av kompaniets tjänstemän nyligen avlidit. L kunde därför påräkna tjänst där omedelbart efter sin ankomst. Han kvarblev i Kanton, först som tredje residerande superkarg och efter bolagets upplösning 1813 som privat affärsman. 1815 hade han överflyttat till den portugisiska besittningen Macao, där han förblev livet ut. Han ligger begraven på Macaos protestantiska kyrkogård. 1813 hade han erhållit riddartecknet av Vasaorden och troligen omkr 1820 generalkonsuls namn.

L återsåg aldrig sitt fosterland men stod i nära kontakt med Sverige hela sitt liv och korresponderade flitigt med sina sv vänner, särskilt biskopen i Linköping, senare ärkebiskop Jacob Lindblom (bd 23). L beslöt tidigt (brev till Lindblom 1805) att anslå sin ansenliga förmögenhet åt stiftandet av en friskola i sin födelsestad Linköping. Hans avsikt var att möjliggöra en skola med praktisk och teknisk inriktning för gossar "av fattiga men hederliga föräldrar". Tyvärr förhalades projektet, och pengarna användes länge till stadens folkskoleundervisning. L:s önskan om en yrkesförberedande skola kom ej att uppfyllas förrän 65 år efter hans död (jfr art om domprosten C W Linder, bd 23).

L återsåg ej heller sin hustru men bestämde att en stor del av förmögenheten skulle tillfalla henne och ordnade för hennes försörjning. Vid hennes död några år före hans uppgick hennes dödsbos netto till närmare 55 000 rdr bko. Ett inbördes testamente makarna emellan tillförsäkrade friskolan i Linköping dessa tillgångar. Hustrun hade emellertid motsatt sig L:s donationsplaner, som han fick fullfölja genom ombud, och L:s del i arvet efter henne kom skolan till godo först efter process.

L hyste stort intresse för Kinas historia och kultur och utgav skrifter som visar en överraskande god förmåga att iaktta och skildra.

L var i mycket autodidakt, och hans Kinabeskrivningar har vissa brister. Där finns feltolkningar, och han drar ibland felaktiga slutsatser. I det stora hela visar det sig dock att L i mycket var före sin tid.