Lohrman, släkt

Lohrman (Lårman, Lohreman), släkt, vars namn och vapen på 1600-talet observerades (Biographica) bland "nobiles och patricii" i Mömpelgard i Württemberg (nu Montbéliard i Franche-Comté).

Den förste med detta namn, som kunnat beläggas i Sverige, var sthlmsborgaren Jacob Lårman (d 1586), som kom från Lübeck (Kiechel). Han nämnes 1580–81 som föreståndare för Tyska kyrkan (Lüdeke) och var 1582–86 en av stadens äldste (Lyberg). Hans dtr i äktenskap med en syster till Lars Lælius' (bd 22) hustru (Möller) var g m Erik Larsson von der Linde (bd 23). Hans son Gerdt Lårman (d 1662) fick 1622 k tillstånd att hålla öppen källare i Falun och var kronofogde i Säters och Näsgårds län åtminstone från 1635 till 1641, bergmästare vid Stora Kopparberget 1641–44 och borgmästare i Falun från 1641 till sin död. Från 1643 ledde han uppförandet av Kristine kyrka där. Hans son stadsbokhållaren och rådmannen i Falun Petter L (d 1680) var far till häradshövdingen i Österdalarne Gerhard L (d 1720), som var delägare i Lövåsens silververk i Stora Skedvi, Kopp.

Gerdt Lårmans bror (Kopp:s renov domb) borgmästaren i Hudiksvall Berendt Lårman (d 1623 eller 1624) var riksdagsman 1617 och arrenderade från 1620 kronans inkomster av Hälsingland. Dennes son Thomas Lårman (1602–49) blev efter anställning i Hamburg och resor till bl a Spanien, Holland och England räkenskapsförare hos sin fars svåger Erik Larsson von der Linde i Sthlm 1624, borgare i Uppsala 1628, kämnär där 1635, rådman 1636 och byggningsborgmästare 1642. Han deltog i utskottsmötena 1635 och 1645 och var riksdagsman 1642 och 1647. L var svärfar till professorerna Z Humerus, C Lundius och O Rudbeck och far till Thomas L (1644–1722). Denne blev efter juridiska studier i bl a Jena stadssekreterare i Uppsala 1670 och justitieborgmästare där 1676 samt var riksdagsman 1675, 1678, 1682, 1689, 1697 och 1719. Hans son Abraham L (1671–1728) deltog i landstigningen på Själland 1700 samt slagen vid Kliszów 1702, Pultusk 1703, Holowczyn 1708 och Poltava 1709, var rysk fånge 1709–22 och fick 1723 överstelöjtnants rang.

Dennes farbror Gustaf L (1640–94) disputerade för sin svåger O Rudbeck på avhandlingen Horticultura nova Upsaliensis (1664), varefter denne skaffade honom ett stipendium för att resa till Holland och där söka växter för den botaniska trädgården i Uppsala. En ny resa ledde till att han 1667 blev med dr på en avhandling om hjärnvattusot i Leiden, där han inskrivits 1663 och 1665. Efter resor till England, Frankrike, Rom och Venedig (Tidn:ar utg i Upsala) återvände L till Sverige 1670, då han blev e o kommissarie i kommerskollegium. 1672 blev han läkare i Sthlm (Adelsbrev), och sommaren 1676 blev han amiralitetsläkare, men redan tre månader senare kallades han att vara konungens livmedicus, senare med titeln arkiater (RR 1696). L följde Karl XI 1676–79 under kriget i Skåne och lyckades bota honom, då han insjuknade i en hetsig smittosam feber (Tidn:ar utg i Upsala). 1680-82 bedrev han i Sthlm kemiskt laboratoriearbete tillsammans med läkarna G F Durietz (bd 11), A Friderici – vars hustru var syster till L:s – och Urban Hiärne (bd 19), och 1692 fick han jämte den sistnämnde privilegium för försäljning av vissa av dem tillverkade starkare läkemedel (Lindroth 1946–47). Åtminstone från 1682 var L ledamot av Collegium medicum, där han senast från 1690 var preses. 1689 adlades han med namnet Lohreman. En av hans söner stupade som kapten i striden vid Krasnokutsk i Ukraina 1709. En annan, Gustaf Johan Frans Lohreman (1678-1748), övergick 1698 till katolicismen i Rom, där han var i tjänst hos flera påvar och dog som kanik i kyrkan S:a Maria in Trastevere.

I Sverige har inga senare generationer av denna släkt kunnat återfinnas.