J Henric Lovén

4 Lovén, Johan Henric, brorsons son till L 1, f 19 sept 1827 i Sthlm, Klara, d 26 jan 1908 där, ibid. Föräldrar: byråchefen Lars Johan L o Karolina Dorotea Ekström. Inskr vid UU 10 juni 45, FK 12 dec 50, disp 31 maj 51, mag 16 juni 51, jur utr kand 13 dec 56, allt vid UU, eo kanslist i justitierevisionsexp 14 jan 57, auskultant i Svea hovrätt 19 jan 57, eo notarie där 27 febr 57, doc i handelsrätt vid UU 30 aug 58–60, v häradsh (Skånska hovrätten) 14 jan 59, notarie i riksdagens besvärs- o ekonomiutsk 17 april 60, adjung led av Svea hovrätt 11 dec 60, exp:chef i finansdep 14 juni 64, assessor i Svea hovrätt 2 jan 66, konsultativt statsråd 5 juni 74–12 okt 89, president i kammarrätten 12 okt 89–22 dec 92, v ordf i dir för Serafimerlasarettet 17 juni 93. – LMA 68, jur hedersdr vid UU 6 sept 77, serafimerriddare 88.

G 29 jan 1876 i Uppsala, Domk, m Gertrud Carolina Augusta Sundmark, f 13 maj 1856 där, Helga Trefaldighet, d 31 juli 1940 i Sthlm, Engelbr, dtr till översten Johan Abraham S o frih Carolina Eva De Geer.

Henric L fick i Uppsala tidens gedigna humanistiska bildning och disputerade på en historisk avhandling, Bidrag till historien om 1650 års riksdag. Hans sociala utgångspunkt gav mycket goda förbindelser. Han blev i Uppsala bekant med sina blivande statsrådskollegor G Wennerberg och F F Carlson, och han tillhörde de kungliga prinsarnas krets. Med sångarprinsen Gustaf förenades L i verklig vänskap, ty musiken var L:s stora intresse i livet. Tillsammans med den blivande kompositören Ivar Hallström (bd 18) uppträdde han under denna tid offentligt som pianist. Studentpolitiken belyses väl i L:s intressanta brev till fadern (E 6745, RA). Han berättar om hur den tredje franska revolutionen "väckt den mest ursinniga, mest barnsliga enthusiasm", hur poeten Nybom höll ett "exclamentoriskt" tal och hur marsel-jässkrål hördes på Uppsala gator (8 mars 1848). Man var varmt engagerad i Danmarks krig med Preussen och en petition ingavs till K M:t om utökad vapenövning för den akademiska ungdomen.

Efter jur utr kand-examen tjänstgjorde L bl a i Svea hovrätt. Han var också i tio år expeditionschef i finansdepartementet. Hans ämbetsmannaegenskaper och juridiska kunnande ledde till hans inträde i statsrådet 1874 som konsult. Han skulle där bl a fullgöra de åligganden som senare kom att handläggas av regeringsrätten. I statsrådet skulle L 1874–75 komma att samarbeta med justitiestatsministern E H Carleson, konservativ, stödd på första kammar-majoriteten, 1875–80 tjänstgöra i Louis De Geers liberalbyråkratiska reformministär, 1880–83 i lantmannapartiets ledare Arvid Posses ministär, trots att Posse först inte ville ha honom med, 1883–84 i Thyselius' övergångsministär, 1884–88 i Themptanders frihandelsministär samt slutligen 1888–89 i Bildts moderatprotektionistiska. Kungen utsåg själv statsråden, en praxis som ändrades först på 1890-talet. L åtnjöt för sin lojalitet kung Oscars stora förtroende. L:s kollega i regeringskonseljen E v Krusenstjerna (bd 21) fann däremot L i regeringsarbetet grundligt lat! Men han hade ett stadgat rykte som ett levande förvaltningslexikon.

De viktigaste politiska tvisteämnena under L:s statsrådstid var försvars-, unions- och tullfrågorna. Sina egna åsikter i dessa frågor har L inte särskilt markerat. Hans ställning i tullfrågan var dock närmast frihandelsvänlig. Han tycks i stort sett ha sympatiserat med R Themptanders politik, och han trivdes inte i den Bildtska ministären.

I samband med rykten om att L vid Bildts väntade tillbakaträdande skulle ha varit påtänkt som statsminister ger följande karakteristik, "Så kunskapsrik och hederlig och bra karl L än är, så aldrig har han varit och aldrig lär han väl kunna bliva en politisk personlighet", och talar också om hur "han gått ur ministär i ministär med en elasticitet vars hållbarhet varit häpnadsväckande" (4 juni 1889). När L i okt 1889 övergick till chefskapet för kammarrätten, skriver Oscar II i sina memoarer att han var "följd av mitt uppriktiga och tacksamma erkännande för en femtonårig nyttig och nitisk statsrådstjänst".