David Lund

Lund, David, f 13 mars 1657 på Åminne, Halikko, Finland (Humble, likpred), d 12 okt 1729 i Växjö. Föräldrar: regementsskrivaren Johan L o Margareta Gyllenbögel. Skolgång i Tavastehus, inskr vid Åbo akad 72, vid UU 30 maj 78, v akad:sekr vid Åbo akad 16 april 80, mag där 7 dec 82, studier i Tyskland o Holland 82—85, inskr vid univ i Wittenberg 11 sept 82, i Jena 24 juli 83, adjunkt o eo prof vid fil fak vid Åbo akad 23 aug 85, prof i poesi där 30 nov 87, akad:sekr 88, prof i orientaliska språk där 3 dec 91, kh i Pemar 95, tredje teol prof vid Åbo akad 12 mars 97, kh i Åbo domkyrkas sv förs o S:ta Carin 98, andre teol prof vid Åbo akad 12 juni 00, förste teol prof där 02, teol dr 3 april 02, biskop i Viborg 31 okt 05, led av prästeståndet 10, 13/14, 19, 20 o 23, biskop i Växjö från 21 april 11.

G 1) 15 dec 1687 i Åbo (bröllopsvers) m Margareta Flachsenia, f 1666 (Orig:geneal) där, d 1707, dtr till prof Jakob Flachsenius o Susanna Meisner; 2) 6 april 1709 (bröllopsvers) m Christina Gezelia i hennes 2:a g, f 1685, d 2 jan 1733 (Orig:geneal), dtr till biskop Johannes Gezelius (bd 17, s 104) o Hedvig Lietzen samt förut gm assessorn i Åbo hovrätt Erik Losköld.

Under sin studietid hade L förvärvat gedigna kunskaper, inte minst i klassiska språk och hebreiska. Sina studier bedrev han dels i Åbo och Uppsala, dels vid universitet i Holland och Tyskland. I Wittenberg följde han Georg Caspar Kirchmaiers undervisning.

Som professor i Åbo tycks L ha varit synnerligen aktiv. Med honom som preses hölls ett stort antal disputationer. Kanske var de mest betydande av hans teologiska arbeten De excidio orbis substantiali & totali (1701–06) och det lärda arbetet Consilium Dei circa salutem nostram, evidens in decreto passionis Jesu (1701). L visar ej prov på någon större originalitet i sitt teologiska författarskap, men hans skrifter bär vittnesbörd om stor beläsenhet i teologisk och annan litteratur. I första hand hämtar han sina tankar från protestantiska teologer i Tyskland.

Genom sitt andra giftermål fick L till svärfar den lärde åbobiskopen Johannes Gezelius d y. Denne arbetade, liksom sin far, under många år med en bibelförklaring, det s k Gezeliusska bibelverket, och kunde 1711 och 1713 utge Nya testamentet. Arbetet fullföljdes efter Gezelius' död i första hand av L och dennes svåger Johannes Gezelius (nepos). 1724–28 publicerades Gamla testamentet.

Vid biskopsvalet i Viborgs stift 1705 vann domprosten Petrus Carstenius valet med bred marginal. Efter att ha erhållit domkapitlets förord utnämndes emellertid L. Under sin tid som biskop ägnade han sig med stor plikttrohet åt stiftsstyrelsen och sökte befrämja ordningen i stiftet. Han skaffade sig goda kunskaper om sitt fögderi genom visitationsresor och prästmöten. Inte minst arbetade han för att förbättra folkbildningen. Kriget med Ryssland gjorde dock L:s episkopat till en svår tid för stiftet. Viborg föll i juni 1710 i ryssarnas händer. Dessförinnan hade invånarna utsatts för stora lidanden. Några månader efter Viborgs fall uppdrogs stiftsstyrelsen på förslag av L till eo konsistorier i Borgå och S:t Michel.

Innan den ryska belägringen av Viborg börjat, hade L begivit sig till Sthlm för att delta i 1710 års utskottsmöte. Han stannade kvar i huvudstaden efter mötets slut men fortsatte att följa utvecklingen i sitt stift. I herdabrev till prästerskapet under hösten 1710 och våren 1711 förehöll han bl a prästerna att iaktta skötsamhet och att uppmana församlingsborna till trohet mot fäderneslandet. Sommaren 1711 återvände han en kort tid till Finland. Efter att 27 sept en sista gång ha presiderat i konsistoriet i Borgå, lämnade han sitt finska stift för gott.

Biskopsstolen i Växjö hade stått tom sedan 1708. När, L skulle tilldelas ny tjänst, var därför Växjö ett av de stift som kunde komma i fråga. Biskopsvalet vanns av domprosten Andreas Goeding med klar majoritet. L fick inte någon röst. Trots detta utnämndes han i april 1711 till stiftschef. Precis som i Viborg sex år tidigare tilldelades alltså L ett biskopsämbete i strid med prästerskapets i val uttalade önskan. I början av mars 1712 presiderade han för första gången i domkapitlet. 25 maj utsände han en cirkulärskrivelse till stiftets präster. I denna underströks vikten av att prästerskapet undervisade i katekesen och ordentligt förberedde sina predikningar. Skolundervisningen ägnades också uppmärksamhet i skrivelsen. Liksom under sin tid i Viborgs stift sökte L att upprätthålla nära kontakt med stiftets präster. Han var en flitig visitator och höll tio prästmöten.

Förutom i utskottsmötet 1710 deltog L i riksdagarna 1713/14, 1719, 1720 och 1723. Det är svårt att bilda sig en uppfattning om hans politiska betydelse. Vid författningsrevisionen efter Karl XII:s död förekommer hans namn, och i prästeståndet synes hans inflytande på vissa frågor ha varit ganska stort. L var aktiv i riksdagsarbetet och yttrade sig ofta i debatten. Exempelvis gjorde han tungt vägande inlägg i diskussionen vid 1719 års riksdag om huruvida konkordieboken skulle räknas till de symboliska böckerna eller inte och avgav 1723 ett digert betänkande om kyrkoväsendet. L ådagalägger i det senare mycken lärdom och ett stort nit om den evangeliska läran. Han föreslog, att prästeståndet skulle dels inge ett memorial till K M:t med förslag till åtgärder mot pietismen, dels avsända en cirkulärskrivelse till prästerskapet i landet bl a innehållande förmaningar om vaksamhet mot irrläror. Båda aktstyckena, som färdigställdes och avgick efter några månader, innehåller långa utdrag ur L:s betänkande. De var till en del föranledda av pietismens utbredning. Men de skall också ses mot bakgrund av ett 1723 framlagt förslag om en ecklesiastik deputation med uppgift att öva tillsyn över kyrkoväsendet.

L intog en ortodox ståndpunkt i tidens religiösa frågor men var inte blind för behovet av reformer. Sin ortodoxa hållning gav han inte minst uttryck för, när han avstyrkte ett förslag 1718 om samverkan mellan den anglikanska och sv kyrkan. Sv ministern i London Carl Gyllenborg hade efter hemkomsten därifrån i brev till flera – möjligen alla – sv biskopar 20 jan 1718 aktualiserat frågan. L:s inflytande på sin tids sv kyrkopolitik tycks ha varit betydande och har knappast beaktats tillräckligt (C-E Normann). Han har karakteriserats som "en redbar gammalluthersk biskop med god insikt om det praktiska kyrkolivets krav" (Pleijel).

L:s barn adlades Ehrenlund.