Carl Gyllenborg

2 Gyllenborg, Carl, son till G 1, f 7, dp 9 mars 1679 i Sthlm (Nik), d 9 dec 1746 där (ibid), begr 8 mars 1747 i Uppsala. Inskr vid UU 25 sept 86, rector illustris 16 juni 98–17 juni 99, sekr (»adjutant») hos olika chefer vid armén 01–03, legationssekr vid sv beskickningen i London 23 nov 03, resident där enl interimsförordn 21 maj 10, k konfirm 12 nov 10, eo envoyé där 16 maj 15, statssekr vid handelsexp 14 jan 18, ministre plénipotentiaire vid fredskongressen på Åland 7 febr 18, v hovkansler 9 juni 19, hovkansler (jämte G Wachschlager) 24 maj 20, fullm å denna tjänst (efter Wachschlagers död) 3 jan 21, riksråd 12 aug 23, kansler för LU 21 okt 28, kanslipresident 16 april 39, kansler för UU 15 maj 39.

G 10 i London m Sara Wright, f 9 mars 45 i Sthlm (Nik), o förut g m Eliah de Rit (Derith).

Både på fädernet och mödernet härstammade G från ämbetsmän – från början ofrälse – som direkt deltagit i kungadömets kamp mot den högadliga dominansen i politik och förvaltning. Såväl hans far som hans morfar, borgmästaren i Sthlm sedermera landshövdingen Olof Thegner, hade varit enväldets handgångna män. Under hela sin bana kom G att dela sina fränders kritiska inställning till den besuttna högadeln.

G:s uppväxttid var helt knuten till Uppsala. Som sjuåring inskrevs han 1686 jämte två av sina bröder vid Uppsala universitet. Några år senare – 1689 – flyttade familjen till universitetsstaden, sedan fadern utnämnts till landshövding där. 1696 höll G en oration på latin för tronföljaren, och året därpå en parentation över Karl XI. Han höll vid denna tid på att avsluta sina akademiska studier. Dessa hade omfattat »hela lagfarenheten», latin och historia.

Under studieåren hade G visat prov på stor »läregirighet», snabb intelligens och betydande säkerhet i det yttre framträdandet. 1698 utsåg universitetet honom till »rector illustris». Följande år började G tjänstgöra i riksarkivet. Framkomstmöjligheterna här torde dock ha synts mer än lovligt små, och på våren 1701 begav han sig över till armén för att söka den »lycka», som »fältlevnaden» kunde erbjuda. Då han saknade all militär utbildning, var han hänvisad till tjänstgöring som sekreterare. Efter anställning hos generalmajor K G Mörner, chef för Östgöta ryttare, och hos guvernören över Kurland generalmajor K M Stuart blev han »adjutant» hos generalmajor A L Lewenhaupt. På hösten 1703 sändes han av denne i något uppdrag till högkvarteret – Karl XII belägrade vid denna tid Thorn – och utnämndes i samband härmed till legationssekreterare vid den sv beskickningen i London 23 nov s å. En vecka senare befann han sig i Danzig, varifrån han underrättade sin blivande förman, envoyén Christoffer Leijoncrona, om utnämningen och samtidigt begärde att få dröja med tillträdet av tjänsten till nästkommande vår, då han behövde resa över till Sverige för att ordna sina egna angelägenheter.

Till London ankom G i slutet av juni 1704. Han orienterade sig först grundligt i Englands politiska, ekonomiska och kulturella liv, lärde sig engelska och reste flitigt omkring i landet och rapporterade vad han fann anmärkningsvärt. Redan vid tjänstens tillträde hade han utverkat K M:ts tillstånd att få besöka Frankrike för att förkovra sig i språket och »andra nyttige stycken». Tillåtelsen torde ha utnyttjats sommaren 1704 eller 1705. 1706 vistades han mer än sex veckor i Paris, och året därpå besökte han ånyo den franska huvudstaden.

Denna idylliska tillvaro avbröts helt plötsligt, då G vid Leijoncronas död (8 april 1710) utsågs till hans efterträdare. Vid bedömningen av G:s insats som beskickningschef i London 1710–17 bör några yttre förhållanden observeras som till en del förklarar den ringa framgången av hans aktioner. Dit hör främst den från 1709 inträdda förändringen i Sveriges militärpolitiska läge. Tsaren hade erövrat Östersjöprovinserna och behärskade sedan hösten 1710 alla dess hamnar. Den mot Sverige riktade nordiska ligan hade omedelbart återuppstått 1709 och lett till aktioner både från Danmarks och August II :s sida. I denna situation hade rådsregeringen i Sthlm på initiativ av Arvid Horn redan på hösten 1709 vädjat till England om hjälp. Man skulle bibringa England ett starkt intryck av Sveriges nöd, övertyga vederbörande om faran för England att lämna Sverige åt dess öde, förmå det att sända en flotta till Östersjön och att ge Sverige ett större lån. Genom att visa all möjlig hänsyn till Englands intressen såväl i militärt som merkantilt hänseende skulle man animera England att påskynda hjälpen.

Det var efter denna linje G hade att agera. Han utvecklade av allt att döma en betydande aktivitet för att förverkliga Horns avsikter, men fann de engelska statsmännen föga tillmötesgående. Han fick veta, att eftersom England alltjämt befann sig i krig med Frankrike, kunde man inte engagera sig i nya krigsföretag, att man varken önskade stöta sig med tsaren eller bryta med de andra makterna i nordiska ligan. Ville Sverige ta upp ett lån, fick man vända sig till »privatos». Situationen komplicerades genom ankomsten av fyra brev från Karl XII i Bender, avsända i mars och april 1710, anlända till London först fram på sommaren s å. Här röjdes en helt annan ton. England hade, framhöll konungen, på sin tid ställt sig som garant till fredsfördragen i Traventhal och Altranstädt. Då både Danmark och August II brutit dessa freder, borde England »prestera garantien» och effektivt hjälpa Sverige, vartill det f ö genom tidigare fördrag vore förpliktat.

Hösten 1710 inträdde ett uppseendeväckande partiskifte i England, varvid tories kom till makten. Regimförändringen uppväckte efter hand förhoppningar hos G om en välvilligare inställning från engelsk sida. Han blev så småningom engagerad i den inre partikampen, som han sökte utnyttja till Sveriges förmån. Rent personliga förhållanden spelade här in. Han hade tidigare under året ingått äktenskap med en förmögen engelsk änka, Sarah de Rit, som var livligt politiskt intresserad, tillhörande den flygel av torypartiet, som direkt verkade för det stuartska husets restitution. Genom henne kom G i förbindelse med inflytelserika kretsar av torypartiet. G, som hittills haft det mycket knappt, fann sig snabbt befriad från sina ekonomiska bekymmer. Han kunde förvärva sig ett eget hus, som blev samlingsplats för folk av skilda kategorier, mest politiker men även industriidkare, vetenskapsmän och författare. En betydande del – enligt egen uppgift inemot 30 000 rdr – av hustruns förmögenhet användes härvid.

Några omedelbara resultat av sina trägna uppvaktningar kunde G knappast inregistrera. Läget var alltjämt kärvt inte minst genom Karl XII:s blockadpolitik i Östersjön – han förbjöd all utländsk trafik på de av tsaren besatta baltiska hamnarna – men G sökte efter råd och lägenhet dämpa motsättningarna. Trenne olycksposter raserade i rask följd alla G:s förhoppningar. 1 febr 1713 gjorde kalabaliken i Bender slut på Karl XII:s aktivitet i Turkiet, 6 maj s å kapitulerade Stenbock i Tönningen med hela sin armé och 1 aug 1714 avled drottning Anna, som personligen hyst vänskap för Sverige, och efterträddes av kurfursten av Hannover, Georg I, som snart sällade sig till Sveriges fiender i förhoppning att förvärva Bremen-Verden. Den nye konungen stödde sig på whigs, som 1715 segrat i valen till parlamentet, vilket givetvis ökade G:s oro. Efter sin befordran till envoyé i maj 1715 gav han sig i kast med en ganska intensiv propagandaverksamhet i syfte att bearbeta den engelska opinionen i svenskvänlig riktning. Till en början bemötte han mer eller mindre ofördelaktiga insändare i diverse tidningsblad och lyckades få in sina alster i The Postboy. Så småningom övergick han till mera avancerade metoder, författade eller översatte, tryckte och spridde pamfletter, givetvis under anonymitetens skydd. Tvenne linjer följdes därunder, den konfessionella och den allmänt politiska. I förra fallet som i New discoveries of the dangers of popery framhölls hotet från katolicismen. Sverige var jämte England den enda makt, som kunde skydda protestantismen i Europa. Hade England råd att förlora denne bundsförvant? En annan starkt observerad broschyr, The northern crisis, riktade sig mot tsar Peter. Eftersom han led av en osläcklig törst »for Dominions», skulle han komma att behärska hela Östersjön, om han fick hållas. Därmed var Englands livsviktiga handel på detta område i uppenbar fara. Landet skulle bli helt beroende av tsarens godtycke och borde därför komma Sverige till hjälp.

Konung Georg och hans regering torde inte haft alltför svårt att spåra författaren till denna och liknande skrifter, och man fick snart anledning att närmare syna G:s förehavanden. På hösten 1715 och i början av följande år gjordes i Skottland ett försök att resa upprorsfanan mot konung Georg och sätta »Pretendenten» Jakob Edvard på Englands tron. Försöket misslyckades totalt, men »bullret i Skottland» oroade inte dess mindre myndigheterna. Ett nät av spionage, brevövervakning och dylikt lades ut, och i detta fastnade G. Hans roll i »the swedish plot» kommer väl aldrig att bli fullt klarlagd, men huvuddragen av aktionen torde vara följande. Initiativet kom enligt G från några medlemmar av torypartiet. Dessa hade redan på våren 1715 under förberedelserna till upproret i Skottland vänt sig till honom och föreslagit, att Karl XII skulle dra ihop en transportflotta till Gbg, lasta in 5—6 000 man samt sprida ut att det gällde en landstigningsoperation till Jylland eller Bremen men i stället dirigera expeditionen till Skottland. Mer skulle ej behövas för att sätta hela landet i rörelse. G hade enligt vad han själv uppger resonerat med vederbörande »utan att giva dem det minsta hopp.» Dock vidarebefordrade han förslaget till ombudsrådet G H v Müllern (29 april–10 maj 1715) och efter hand även till Goertz. Beskedet från v Müllern var knappast uppmuntrande. Man riskerade, framhöll denne, att dra ett nytt krig på sig genom ett dylikt äventyr. Dock borde G hålla tories »uti godt humeur» och söka utforska, hur mycket pengar man ville erbjuda. Mera positiv ställde sig Goertz, som på sommaren 1716 rest till kontinenten för att bl a skaffa pengar till de planerade rustningarna. Härvid intensifierades underhandlingarna med jakobiterna med G som mellanhand.

Av allt att döma var Goertz intresse för planens realiserande måttligt – det rörde sig nu om en expedition med 10–12 000 man och c:a 1 miljon rdr i ersättning – och hans avsikt synes främst ha varit att pressa ut så mycket pengar som möjligt av underhandlarna, men de engelska myndigheterna kom underfund med att något var i görningen och lät kontrollera den sv envoyéns korrespondens. 29 jan 1717 (g st) beslöt regeringen häkta G. Sent på kvällen samma dag omringades hans bostad, hans papper beslagtogs och han sattes i husarrest. Åtgärden väckte stor internationell uppmärksamhet som ett eklatant brott mot folkrätten – både brevhemligheten och den diplomatiska immuniteten hade kränkts – men man lät trycka ett antal av de mest komprometterande breven och framlade materialet för parlamentet. G fördes efter någon tid till ett statsfängelse i Plymouth men behandlades väl. Affären ebbade så småningom ut, sedan dess propagandavärde uttömts. G frigavs och sattes på ett engelskt örlogsfartyg, som landsatte honom i Marstrand i aug s å. 1 sept inställde han sig i Strömstad och avlade rapport för konungen, som mottog honom väl. Några efterräkningar utsattes han ej för.

De många åren i England har givetvis varit av stor betydelse för G:s utveckling och för hans senare bana som politiker. Mest har väl hans livliga kontakt med det engelska kulturlivet betytt. Det har antytts, att det »fria engelska statsskicket» starkt påverkat honom. Det är mera diskutabelt. Däremot fick han en handgriplig erfarenhet av det engelska partilivet med dess högt utvecklade intrigspel. Propagandans roll i partikampen stod tidigt klar för honom. Han tillhörde på sitt sätt en ny generation inom den sv diplomatin. Med sin obestridliga intelligens, sitt utvecklade sinne för djärva kast och påtagliga lust för ränker och ogenerade metoder blev G en av den europeiska kabinettpolitikens första representanter i vårt land. Den snöpliga utgången av hans mission i England synes ha lagt grunden till en bestående misstro till den engelska politiken – en avgjord belastning i hans följande verksamhet.

G utsågs redan i febr 1718 till en av underhandlarna vid den beramade sv-ryska fredskongressen på Åland. Givetvis var Goertz ledare av delegationen, men han ansågs böra ha en sv medhjälpare vid sin sida. Säkerligen var det Goertz själv, som föreslagit G i förvissning att i honom ha en lojal, lätthanterlig och inte alltför initierad assistent. G satt med vid förhandlingsbordet, underskrev jämte Goertz rapporterna till konungen men hölls helt utanför de avgörande samtalen med den ryske underhandlaren kanslirådet v Ostermann. G:s huvuduppgift blev att under Goertz resor till konungen ta hand om ryssarna, hålla dem i gott humör, så att de inte, oroade av Goertz frånvaro, lämnade Lovö, den lilla klippön i Ålandsarkipelagen, där konferensen hölls. Han utvecklade här en betydande aktivitet, huvudsakligen på det kulinariska och backanaliska planet. Ryssarnas rustika mathållning sökte han friska upp genom att då och då skänka dem några tunnor ostron, som de förtärde på sitt eget manér – »terriblement Muscovite.» 17 juni 1718 »celebrerades» Karl XII:s födelsedag med stor middag, under det saluten rullade kring skären. G måste också motta ryssarnas inbjudningar, och han klagade bittert för Goertz över den fysiska påfrestning han utsattes för – en permanent huvudvärk hörde till de mera kännbara resultaten av hans verksamhet – och bad honom enträget att återvända och bringa kongressen till sitt slut.

30 nov 1718 firade ryssarna och G med ömsesidig grundlighet den helige Andreas dag. Samtidigt föll dödsskottet vid Fredrikstens fästning. Några dagar senare häktades Goertz. Underrättelsen härom nådde så småningom Lovö och framkallade stor förvirring. För G personligen innebar situationen en uppenbar fara. Skulle han dras med i Goertz fall? Hans korrespondens med Goertz gav överflödande bevis på hans servila beroende av denne, som »toujours à été mon patron». Det kan emellertid konstateras, att G redan från början haft fullt klart för sig, vilken fara som hans nära förbindelse med Goertz kunde innebära för hans egen framtida karriär, och därför i tid vidtagit sina mått och steg för att gardera sig. Han har hela tiden stått i nära kontakt med ombudsrådet v Müllern, huvudmotståndaren i Karl XII:s omgivning mot Goertz äventyrliga diplomati, och på allt sätt sökt fria till hans gunst. Vissa tecken tyder också på att G haft förbindelser med det hessiska partiet, Goertz farligaste fiende.

Det är sålunda knappast någon tillfällighet, att G inte blev indragen i den igångsatta räfsten med Goertz medarbetare. De nya makthavarna lät udda vara jämt och ålade honom att fortsätta underhandlingen med ryssarna. Sedan regeringen utsett ombudsrådet Johan Lillienstedt till delegat i Goertz ställe, och denne 27 maj 1719 anlänt till Lovö, kunde förhandlingarna återupptagas. Motsättningen mellan parterna visade sig omedelbart. Ryssarna krävde bl a, att fred samtidigt skulle slutas med Preussen, och G yrkade, att tsaren skulle återlämna Estland och Livland till Sverige. Tydligen misströstade G om möjligheten att komma till något resultat. Han hade redan innan Lillienstedts ankomst begärt att få resa till Sthlm »att rådfråga doctorerne angående en underlig anstöt, som jag fått i halsen.» Regeringen gav honom det begärda tillståndet, som endast var avsett för ett kortare uppehåll, men G kom aldrig att återvända. Lillienstedt, som var »mycket onöjd» med G:s avresa, fick ensam fortsätta förhandlingarna. Regeringen, som vid denna tid utnämnt G till v hovkansler, var angelägen att förpassa honom tillbaka till Åland, men G fann tusen skäl för att dröja kvar i Sthlm. I slutet av aug ankom han till Vaxholm för att fortsätta mot Åland men upphanns här av en express med befallning att återvända på grund av »önskligare och favorablare conjuncturer». Regeringen hade slagit in på en ny linje genom att sluta en preliminärfred med Hannover och hade ingått överenskommelse med England om hjälp mot tsaren.

Därmed var i realiteten G:s bana som diplomat avslutad. Visserligen utsågs han följande år genom sekreta utskottets inskridande (20 febr 1720) till delegat vid fredskongressen i Braunschweig, men på vägen ut möttes han i Bremen av regeringens rappell. Han hade genom konung Fredriks personliga ingripande vid ett rådsmöte 19 aug återkallats. Det har antytts, att man från engelskt håll på grund av G:s »stämplingar» fordrat, att han skulle ställas åsido. Det är möjligt men knappast den egentliga orsaken till den uppseendeväckande åtgärden. Konung Georg var direkt motståndare till kongressen, och den sv konungen var på grund av sina speciella intressen – den hessiska successionen och kungamaktens stärkande – angelägen att hålla sig väl med denne. Huru som helst blev G högeligen förbittrad och intog för lång tid framåt en starkt kritisk hållning till Fredrik I. Att händelsen också skärpte hans avoghet mot England är naturligt.

Från denna tid framträder G enbart som politiker. Han är utan tvekan en av frihetstidens psykologiskt sett intressantare partiledare – opportunistisk, uppslagsrik, intrigant och taktiskt fintlig men väl också i saknad av de egenskaper, som konstituera en verklig statsman – lugn, fasthet, handlingskraft och förmåga att realistiskt bedöma växlande lägen. Redan på riksdagen 1720 väckte han uppmärksamhet genom att framföras som kandidat till lantmarskalksposten, tydligen av yngre obesuttna ämbetsmän och officerare på riddarhuset. Visserligen segrade vid valet Arvid Horn överlägset med 219 röster av 375 avgivna, men G kom dock närmast med sina 87. Han insattes också i sekreta utskottet och placerades där i dess nyinrättade fredsdeputation, som hade att handlägga ärenden rörande Sveriges förhållande till främmande makter. Genom sin utnämning till hovkansler kom han att mera regelbundet syssla med utrikespolitiken och började på riksdagen betraktas som expert på detta område. Följande riksdag (1723) uppvisade ansatser till partibildning genom uppkomsten av det s k holsteinska partiet. Hit räknades alla, som av olika skäl var missnöjda med den förda fredspolitiken och kände sig oroade av konung Fredriks påtagliga ansträngningar att öka sin makt och genomföra en hessisk tronföljd. I stället ville man utse Karl XII:s systerson, hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp till tronföljare, till vilken man knöt vaga förhoppningar om ett återbördande av de förlorade Östersjöprovinserna. Till detta parti sällade sig G obetingat, men det är osäkert, om han haft någon väsentlig del i dess bildande. Om han också räknades till partiets stöttepinnar, kom han dock inte att spela samma framträdande roll som D N v Höpken och Josias Cederhielm. Partiet svarade knappast mot G:s anspråk i fråga om organisation och sammanhållning, men han var ingalunda blind för de fördelar det kunde bereda honom själv. Han placerades i diverse deputationer och föreslogs »med händernas sammanklappande» till riksråd. Hans ställning syntes tryggad.

Genom sin tidigare karriär ansåg sig G i främsta rummet kallad att göra en insats på utrikespolitikens område. Hans riksrådsutnämning skilde honom från rutinarbetet i kansliet men förde honom i stället i kontakt med de utrikespolitiska avgörandena och därmed i nära förbindelse med kanslipresidenten Arvid Horn, den verklige ledaren av landets öden. Därmed inleddes ett långvarigt envig dem emellan. Förhållandet var till en början relativt gott. Horn kände trycket av det holsteinska partiet, som i rådet hade starkt fotfäste, och iakttog en viss försiktighet, till dess han var i stånd att öppet angripa det. Han ansågs också vid denna tid vara om inte helt »god holsteinare» så dock välvilligt inställd till den unge hertigen. G var å sin sida överens med Horn om nödvändigheten att hålla kung Fredrik utanför utrikespolitiken. Genom inrättandet av 1723 års sekreta kommission, som skulle fungera under den tid riksdagen ej var samlad, hade Horn lyckats förbehålla sig och sina närmaste medarbetare avgörandet i regeringens handläggning av större diplomatiska affärer. Han hade också lagat, att såväl G som Cederhielm insatts i kommissionen för att, om han ej kunde vinna dem, äga möjlighet att kontrollera deras förehavanden.

Den allmänt europeiska situationen var i korthet följande. England och Frankrike hade börjat närma sig varandra, under det Ryssland stod helt isolerat. Tsar Peter fann det härunder förenligt med sina intressen att söka förvärva inflytande i Sverige och ansåg det holsteinska partiet kunna bli ett användbart instrument för sina planer. G blev snabbt engagerad häri och medverkade till avslutandet av 1724 års vänskapsfördrag mellan Sverige och Ryssland. Horn, som klart insåg faran av Sveriges beroende av Ryssland, lyckades dock moderera innehållet i traktaten därhän, att alla äventyrliga, av tsaren åtrådda engagemang undveks. Även om detta direkt korsade partiets planer på en aktiv, av Ryssland stödd utrikespolitik, synes varken G eller Cederhielm ha vågat sätta sig emot Horns skickligt genomförda taktik utan beslutat vila på hanen. Då avled oväntat tsar Peter (1725), och därmed öppnade sig för G och hans vänner helt nya perspektiv.

Kejsarinnan Katarina visade omedelbart ett stegrat intresse för sin svärson, hertig Karl Fredrik, och det ryktades, att hon var beredd att med våld tvinga Danmark att återge honom hans hertigdöme, samt att hon hyste planer på att tilldela honom de forna sv Östersjöprovinserna, vilka vid ett eventuellt sv trontillträde skulle tillfalla Sverige. Situationen erbjöd holsteinarna ett osökt tillfälle att gripa in i den inre ryska partikampen — kejsarinnans ställning var ännu ytterst osäker — och 19 mars 1725 väckte en av partiets yngre krafter, kanslirådet C G Tessin, förslag om att sända en utomordentlig ambassad till Ryssland för att dels tjänstgöra som rådgivare för den oerfarne hertigen, dels dra nytta av de »värvningar», som kunde tänkas uppstå i Ryssland. Givetvis var G invigd i planen och föreslog också omedelbart Cederhielm till posten ifråga. Horn stretade självfallet emot, men han och hans få vänner blev överröstade i rådet, och Cederhielm sändes i väg. Horn fastslog dock i Cederhielms instruktion, att denne visserligen skulle söka utnyttja det labila politiska läget men undvika alla åtgärder, som kunde dra in Sverige i vidlyftigheter, en instruktion som Cederhielm så gott som omedelbart överskred i partiets intresse. Den uppgift, som G härunder närmast hade att fylla, blev att i rådet försvara Cederhielms handlingssätt och hålla honom à jour med vad som åtgjordes från Horns sida. Hans brevväxling med Cederhielm ger knappast uttryck av någon överdriven optimism, snarare en antydan om nödvändigheten av en viss försiktighet. Med illa dold oro rapporterade han Horns farliga motdrag — Sveriges anslutning till Hannoveranska alliansen, varigenom Sverige skulle närma sig England och Frankrike och därmed klart fjärma sig från Ryssland. Agitationen från Horns och hans vänners sida mot holsteinarna syntes honom allt mer påträngande — »brukas så mycket kringfarande att persuadera folk, därom talas snart på ett, snart på annat sätt, vad skall jag härom döma?» (brev till G 24 nov 1725). Trots motstånd från G:s sida blev Cederhielm efter en tid hemkallad, men då han dröjde, blev G orolig. Han kände instinktivt, att Horn började segla i medvind och med sina manövrer hotade partiets existens. I brev på brev manade han Cederhielm att komma hem. Själv var han fullständigt uttröttad av att »snart sagt ensammen» stå i skottgluggen och kämpa mot övermakten — »ber dig för Guds skull komma hit hem, så fort du kan».

På riksdagen 1726–27 krossade Horn, som fungerade som lantmarskalk, definitivt det holsteinska partiet. G drogs med i partiets fall, även om han inte hörde till de hårdast drabbade. Att han fick motta en allvarlig varning från stora sekreta deputationen, kunde han förmodligen smälta — försmädligheten delades med flera kolleger — men värre var, att han manövrerades bort från det arbetsfält, utrikespolitiken, som han hittills betraktat som sitt specialområde. Riksrådet hade hittills varit fördelat på tvenne divisioner, varav den ena handlade utrikes- och justitieärenden, den andra inrikes-och krigsärenden. Riksdagen gjorde nu den ändringen häri, att utrikes- och krigsärendena sammanfördes under den ena divisionen, justitie- och inrikesärendena under den andra. G placerades härvid i den senare avdelningen, givetvis genom Horns bedrivande, varigenom han helt uteslöts från all befattning med de diplomatiska affärerna. Detta sårade i hög grad G:s självkänsla och lade grunden till det personliga hat, som han sedan dess hyste till Horn. Men tills vidare måste han lägga band på sina känslor. Rådet var rensat från holsteinare och fyllt med folk, som gick i Horns ledband. Stämningen inom spillrorna av det en gång så mäktiga holsteinska partiet var djupt pessimistisk.

På riksdagen 1731, som betecknade höjdpunkten av Horns politiska dominans, överraskade G ständerna med en anhållan att få »träda ifrån rådsbordet» och bli president i Svea hovrätt (1 juni 1731). Det är möjligt, att G önskat dra sig tillbaka från den ojämna kampen med Horn men mera sannolikt är att han endast åsyftade att förmå ständerna att återinsätta honom i handläggningen av utrikesärendena. Om detta varit syftet, kan det endast konstateras, att försöket misslyckades. Horn förklarade för sin del, att han inte behövde G:s hjälp. Den enda uppmuntran, som riksdagen 1731 innebar för G och hans anhängare, var den praxis som adeln härefter iakttog vid valet av lantmarskalk, nämligen att intet riksråd fick kandidera till posten. Därmed var Horns möjlighet att för framtiden själv behärska riksdagen hårt beskuren.

Det stod vid denna tid klart för G och Höpken, att om man med någon utsikt till framgång skulle kunna ta upp kampen mot Horn – detta var ännu huvudmotivet för deras agerande – måste man bredda underlaget för oppositionen. Det var nödvändigt att värva så många anhängare, att de kunde bilda ett verkligt parti. Det är möjligt, att G:s erfarenhet av det engelska partisystemet låg bakom de ansatser till sammanslutning av Horns motståndare inom olika läger, som kan spåras från 1731. G visade härunder en förbluffande frigjordhet i metoder och en total obundenhet av tidigare ståndpunkter men också en obestridlig förmåga att finna blottorna i Horns ställning.

Det hade 1731 försports, att Horn råkat på kant med konung Fredrik på grund av dennes förbindelse med Hedvig Taube, och G som tidigare bekämpat konungen, närmade sig nu jämte sina förtrogna denne och lovade honom sitt stöd. I gengäld erhöll man konungens välvilliga dispositioner vid utnämningar, utdelningar av pensioner och andra ekonomiska förmåner, varigenom kotteriet kunde ansenligt utöka sitt klientel. Den andra stöten sattes in på Horns näringspolitik, som enligt mångas åsikt var alltför försiktig och återhållsam. G började driva propaganda för en mera radikal tillämpning av merkantilismens principer. Hans hem blev samlingsplats för inflytelserika grupper av sthlmsgrossörer, finansmän och industriidkare. Man räknade med en inte obetydlig falang anhängare i borgarståndet.

Riksdagen 1734, där G till en början hade att värja sig mot de anmärkningar, som Horn och hans anhängare riktade mot hans delaktighet i konung Fredriks utnämningspolitik, kom i stor utsträckning att syssla med Sveriges ställning till den utrikespolitiska kris, som uppkommit genom det polska successionskrigets utbrott 1733 och Frankrikes strävan att dra in Sverige i sitt allianssystem och därmed i en aktiv politik mot Ryssland. Situationen gav G och hans vänner en möjlighet till ett klart utrikespolitiskt program, vilket sedan 1727 saknats. Man fann goda utsikter föreligga att därigenom dra till sig den stora skaran av revanschlysten ungdom på riddarhuset, som djupt ogillade Horns försiktiga statskonst. Den vänskap med Ryssland, som ingått i det holsteinska partiets grundförutsättningar och i G haft en varm förespråkare, måste nu överges. G synes ha tagit steget över till den franska sidan utan nämnvärda själsstrider. Förhandlingar inleddes under riksdagen med den franske envoyén Casteja, och härigenom lades grunden till en sammanslutning, som efter hand fick namnet hattpartiet. De närmare detaljerna i överenskommelsen är okända. Det kan blott konstateras, att betydande penningmedel ställts till G:s och hans medhjälpares förfogande för partiets syften. Det har inte kunnat styrkas, att G själv mottagit något pekuniärt understöd, men givetvis var det en stor tillgång att med de franska pengarna kunna belöna de »välsinnade» och förvärva nya medlemmar. Vilken andel G haft i det nya partiets tillkomst är en öppen fråga. Det bör i detta sammanhang inte förbises, att den franska diplomatin egentligen inte betraktade honom som den självfallne ledaren. Man ansåg honom alltför vek och hyste ingen överdriven tilltro till hans politiska begåvning.

Tiden till nästa riksdag (1738–39) använde partiet till konsolidering och agitation. I den senare deltog G med påtaglig iver bl a med sitt på hösten 1737 uppförda skådespel Svenska sprätthöken, den första sv komedi, som spelats i vårt land. Pjäsen, som varken till uppslag eller utformning kan betraktas som fullt självständig – idén är hämtad från ett lustspel av Boissy, Le francois à Londres – blev livligt applåderad och kommenterad. De uppträdande personerna är tämligen konventionella typer, men bakom låg en politisk tendens, riktad mot den andryga »gammaladeln», som ansågs vara Horns bästa stöd. Kaffehus och källare framträdde alltmer som vulgärpropagandans hemvist under det pamfletter spriddes bland allmänheten. Horn, som tydligen underskattat G:s och hans anhängares verksamhet, synes knappast ha gjort något för att organisera sina vänner till motstånd. Genom att 1735 förnya förbundet med Ryssland av 1724 och genom sina manipulationer med subsidiefördraget med Frankrike tillförde han hattarnas propaganda ett välkommet material, som utlöste en våldsam förbittring. I känslan av att sitta med goda kort på handen begärde G i nov 1737, att en urtima riksdag skulle inkallas. Han antydde härvidlag i rådet öppet möjligheten av ett revanschkrig mot Ryssland. Förslaget avvisades, men då riksdagen 13 maj 1738 i vederbörlig ordning samlades, visade det sig omedelbart, vart vinden blåste. Hattarna hade klar majoritet på riddarhuset, erhöll övervikt i sekreta utskottet och kunde räkna på stöd i borgarståndet. Horn gav efter diverse påtryckningar spelet förlorat och ingav 18 dec sin avskedsansökan, som beviljades under hedersbetygelser. I mitten av april 1739 utsåg ständerna G till kanslipresident. Meningarna om hans lämplighet var dock delade.

G:s förutsättningar för den viktiga post, till vilken hans egen ärelystnad och hans vänners okritiska hjälpsamhet fört honom, var knappast särskilt betydande. Sedan länge hade han varit helt skild från såväl det diplomatiska rutinarbetet som de utrikespolitiska avgörandena. Värre var, att hela hans föregående insats som oppositionsman och partiledare band honom vid en politisk linje, som han näppeligen kunde rygga. Han hade i själva verket intet val. Den franska diplomatin och den våg av chauvinism, som svepte fram över landet, drev honom motståndslöst in i situationer, som han på intet sätt behärskade. Han fick aldrig något grepp om händelseutvecklingen. Han satte sin lit till ett konjunkturpolitiskt lyckokast, som skulle återge Sverige dess forna stormaktsställning, men den reella förutsättningen för aktionen – landets militära resurser – synes han totalt ha felbedömt. Han var inte vuxen posten som landets ledare i en farofylld tid. Genom att utse honom till kanslipresident hade riksdagen gjort ett av de mest ödesdigra misstagen i ständerväldets historia.

Osjälvständig, svag och rådvill genomlevde G den stora krisen 1740–43. Även om han inte direkt kan lastas för nederlagen i kriget mot Ryssland 1741–43, är det uppenbart, att han varken vid anfallsplanens uppläggning eller vid dispositionerna under fälttågets lopp utövat det inflytande, som hans ställning krävde. Han förlorade steg för steg sin prestige i rådkammaren, där starkare viljor efter hand framträdde och till hans förtrytelse dirigerade rådsslagen. Hans personliga kontakt med riksdagen upphörde enligt det rådande systemet vid hans upphöjelse till kanslipresident. Han fick nöja sig med maktens sken och ge utlopp åt sin vältalighet vid de ceremonier, som inledde och avslutade riksdagsarbetet, och lät till sina anhängares uppbyggelse och sina motståndares förargelse trycka och sprida sina tal till ständerna vid riksdagens början och slut 1740–41 och 1742–43 under den pompösa titeln »På Kongl Maj:ts vägnar». Han ägde öppen blick för det yttre framträdandets betydelse och åtnjöt samtidens beundran för sin talekonst. Frikostig och umgängsam hade han lätt att förvärva vänner och anhängare, även det en värdefull tillgång i det politiska livet.

Om eftervärldens bedömning av G som politiker varit genomgående kritisk, har man varit påfallande erkännsam i fråga om hans samhällsekonomiska och kulturella insatser. Rent allmänt kan konstateras, att hans merkantilism hade en väsentligt snabbare puls än hans företrädares. Han ivrade för ett kraftigare statligt understöd åt handel och industri, högre tullar på importvaror samt ett starkare engagemang från riksbankens sida med avseende på näringslivet. Han var själv industriidkare, ägde Baggå järnbruk i Skinnskattebergs socken i Västmanland och var ekonomiskt intresserad i Söderfors ankarbruk och i Alingsås manufakturverk.

Som kansler vid Lunds universitet 1728–39 och vid Uppsala universitet från 1739 anses han ha inlagt betydande förtjänster. Hans ledning av universiteten var visserligen en smula ryckig och saknade inte friktionspunkter, men åtskilliga administrativa reformer genomfördes. Han vidtog åtgärder för uppsalaprofessorernas pensionering 1739, införde kontroll av studenternas närvaro vid föreläsningarna och tillsatte en särskild kanslerssekreterare 1741. Hans mecenatskap till vetenskapens fromma, som i något panegyriska ordalag omvittnats av samtiden, synes huvudsakligen ha varit inriktat på gåvor av »naturaliesamlingar» o dyl till universitetens institutioner. »En collection med allehanda rariteter, bestående af chinesiske foglar, muslor, coraller med mera», som inköpts för 1 800 dlr kmt, överlämnades 1745 till Uppsala universitet.

G:s egna konstsamlingar var betydande. Bouppteckningen uppvisar en imponerande mängd »historiestycken», landskapsbilder, scener ur bibeln och djurvärlden, stilleben och porträtt, tyvärr utan angivande av konstnärerna. Bland porträtten märkes sådana av in- och utländska främmande diplomater, kända personer, bl a Cromwell och Malkolm Sinclair, och av turkiska dignitärer.

G var livligt litterärt intresserad och hade ett ganska omfattande bibliotek. Han ägde en efter sv förhållanden ingående kännedom om den samtida engelska litteraturen. Hans första litterära verk, det 1721 författade, 1723 tryckta skådespelet En bättrad willhierna och en trogen wänskap, återgår på R Steeles The lying lover (1703) och saknar väl originalitet i djupare mening men har sin betydelse som förmedlare av engelska impulser och som inledningen till frihetstidens dramatik.

G var efter dåtida mått knappast någon förmögen man. Familjen befann sig efter faderns död i mycket knappa villkor. G klagade vid ett tillfälle (brev till Samuel Åkerhielm d y 18 febr 1707), att han under sin vistelse i London inte mottagit ett öre hemifrån, »varest allt är i största fattigdom av ett fullt dussin barn, halvparten omyndiga och intet annat än kontinuerlig klagan». Genom sitt giftermål fick G en ordnad ekonomi, och efter hemkomsten till Sverige förvärvade han »ett stenhus i staden, beläget vid Norrström, n:r 159», på sin tid byggt av riksrådet Herman Wrangel. Huset var enligt samtidens uppfattning »prydligt» och försett med vackra portaler samt rymde ett 20-tal rum. Det värderades vid bouppteckningen efter grevinnan till 108 000 dlr kmt. Ytterligare en fast egendom ingick i boet, Baggå bruk, men detta hade 1734 överlåtits till G:s broder, dåvarande lagmannen Fredrik Gyllenborg, mot en köpeskilling av 54 000 dlr kmt, som dock ej skulle gäldas förrän efter båda makarnas bortgång. Under mellantiden betalade den fiktive ägaren 9 000 dir kmt årligen till boet. De disponibla tillgångarna var påfallande små och det var knappast en tillfällighet, att staten — låt vara till hedrande av G:s minne — beviljade sterbhuset en begravningshjälp på 16 000 dir kmt. Boets samtliga tillgångar värderades till 288 530 dir kmt, varifrån dock avgick 38 356:29 i diverse skulder. Ensam arvinge var grevinnan Gyllenborgs dotter i hennes tidigare äktenskap, Elisabeth, som adopterats av G 1720.