Magnus F Lundgren

Lundgren, Magnus Fredrik, f 21 jan 1852 i Gbg, Garnisonsförs, d 8 maj 1903 i Lund, Domk. Föräldrar: kh Johan Fredrik L o Maria Magdalena Leffler. Mogenhetsex vid Halmstads h elementarlärov 24 maj 70, inskr vid UU 22 sept 70, FK där 26 maj 73, ordf i Fören för nord språk- o fornkunskap i Uppsala 1 april 74–9 febr 76 o ht 79-vt 80, disp 5 maj o FD 31 maj 75, doc i nord språk o germansk jämf språkforskn 25 maj 75–vt 81 (tjänstl ht 78–vt 79), förordn att förestå professuren i nord språk vt–ht 76 o 28 dec 76–11 okt 77, allt vid UU, lektor vid Nya elementarskolan i Sthlm från 28 maj 81 (tjänstl 93–98 o från 00), red vid SAOB 28 aug 93–98 o från 00.

G 10 juli 1884 i Åtvid, Ög, m Signe Sofia Elisabeth Malmqvist, f 11 juli 1864 där, d 3 jan 1958 i Örebro, Nik, dtr till dir vid Åtvidabergs kopparverk Per David M o Augusta Sophia Palmblad.

Magnus L var under sin Uppsala-tid under några år ordförande i Föreningen för nordisk språk- och fornkunskap. Han framträdde här ofta med anföranden, bla om vissa isländska och gotiska vokalljud, som visade fram mot gradualavhandlingen 1875 Om substantivens stammar i de forngermanska språken. Den utmynnade, i polemik med exempelvis Ludvig Wimmer, i betonandet av att de nordiska språken stod närmare gotiskan än man tidigare hade räknat med.

Härefter närmade sig L alltmera sitt egentliga forskningsområde: personnamnen. I arbetet Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge behandlades både allmänna beteckningar för gudomligheter (gud, ås, van osv) och de enskilda gudarnas och gudinnornas egennamn. Det rika materialet av främst språkliga uppgifter om forntida myter belystes i synnerhet med rader av exempel från äldre personnamnsskick (ex Tor-björn, Frö-ger), också med beaktande av personnamn i ortnamn. Från sept 1878 till juni 1879 vistades L på ett resestipendium i Leipzig för språkstudier. I sin brevväxling därifrån med Adolf Noreen betonade han hur viktiga bl a studierna i mytologi var för honom vid denna tid. I arbetet Spår af hednisk tro och kult i fornsvenska personnamn sköts personnamnsmaterialet i förgrunden för att belysa utbredningen av olika föreställningar om skilda mytiska väsen.

1881 sökte L den nyinrättade eo professuren i sv språket vid UU och placerades i 3:e förslagsrummet. L:s akademiska karriär var därmed till ända, och han flyttade till Sthlm för att tillträda ett lektorat i svenska och filosofi (senare svenska och grekiska) vid Nya elementarskolan. Under sin lektorstid var L verksam inom Rättstavningssällskapets Stockholms-avdelning. 1886 utgav han Svensk rättskrifningslära, där sällskapets förslag följdes beträffande språkljudens teckning, medan L i övriga frågor (som sammanskrivning, avstavning, bruket av skiljetecken) ensam bar ansvaret. Om förslaget har L själv berättat (i brev till L A Andersson 28 juni 1897) att det utarbetats av en kommitté, att det därefter i detalj granskats av sällskapet och att dess innehåll ofta var beroende av kompromisser. Formuleringarna i rättskrivningsläran gjordes väsentligen av L, men även ordalydelsen var ofta resultatet av gemensamt arbete och överläggning. I den andra upplagan togs hänsyn till det skrivsätt som rekommenderades i den 1889 utkomna 6:e uppl av SAOL, inte bara beträffande språkljudens teckning utan också vad gällde ordens sammanskrivning.

L höll fortsatt kontakt med den akademiska världen. Genom A Noreen entusiasmerades han till att fortsätta sina undersökningar av personnamnen. Detta resulterade bla i några mindre studier: Om fornsvenska personnamn på -ing och -ung (1886), där L fäste uppmärksamheten på en mycket viktig grupp personnamn, Smärre bidrag till svensk namnforskning, där bla namnförkortningar (ex Gumme
Dessa uppsatser utgjorde emellertid endast spånor av ett större arbete. Redan i brev till A Noreen 1883 (17 febr) erbjöd L till tryckning i ANF endera en "namnlista" eller en "liten avhandling om bidrag till svenskans ljudlära hämtade ur namn". Noreen tycks ha nappat på "namnlistan", vilken i färdigt skick blev ordboken Svenska personnamn från medeltiden. Säkerligen blev Oluf Nielsens Old-danske Personnavne (1883) ett viktigt incitament till detta arbete. 1885 var L inne på bokstaven E (brev till A Noreen 1885 11 okt). 1889 var han klar att börja sända av manuskriptet till redaktören för Svenska landsmål (SvL) J A Lundell (s 261). Ordboken utkom 1892 med sitt första häfte (s 3-86, Abbe-Gøt). Fortsättningen utgav L 1896 (s 87–166, Gøt–Libaert). Mera gavs ej ut av L. Ännu i brev till Noreen 1902 (10 juni) skrev han att han insåg, att tillfället var inne för att söka få "personnamnen" färdiga.

Vid sitt frånfälle lämnade L omfattande förarbeten till personnamnsordbokens senare hälft efter sig. Lundell sökte förmå såväl Elof Hellquist som E H Lind (bd 23) att åta sig uppdraget att avsluta L:s arbete. Det blev slutligen Erik Brate som kom att slutföra namnföljden (1915). I början av 1940-talet initierades av Ivar Modéer ett nytt personnamnsverk, det nu under utgivning varande Sveriges medeltida personnamn.

Det som kom att fördröja L:s arbete med personnamnen var från 1884 hans allt djupare engagemang i redaktionsarbetet med SAOB. Då excerperingsarbetet för ordboken fördelades, fick L på sin lott bl a 1500- och 1600-talslitteratur samt verk av P D A Atterbom och W F Palmblad (hustruns morfar). 1893 flyttade L till Lund och ingick i redaktionen under prof Knut Fredrik Söderwalls ledning. Med undantag för 1898-1900, då L tillfälligt återupptog sitt lektorat i Sthlm, blev han SAOB trogen till sin död. Under hans tid i redaktionen redigerades partierna afbilda–anfäkta och bast–bemärka. Bland större ordboksartiklar av L märks aflägga, afseende, afsked, all. Troligen har han också författat ark 9–10 (afbrytare–afduka) och ark 15–17 (afgå–afkläda) eller delar av dem (meddel av ordboksred L Svensson, SAOB). – Enligt L:s kollega Evald Ljunggren var det sådana egenskaper hos L som beläsenhet, iakttagelseförmåga, formuleringsförmåga och skarp intelligens, allt i rikt mått, som gjorde honom till en utomordentligt skicklig lexikograf.