Christoph Wilhelm Lüdeke

Lüdeke, Christoph Wilhelm, f 3 mars 1737 i Schönberg, Kreis Osterberg, Brandenburg, d 21 juni 1805 i Sthlm, Ty. Föräldrar: amtmannen Johann L o Anna Dorothea Krantz. Student i Halle, pastor i evangelisk-lutherska förs i Smyrna, Turkiet, 58, prästv i Augsburg 11 dec 58, anlände till Smyrna 19 april 59, pastor där till april 68, tjänstgjorde även i Konstantinopel från 61, i S:ta Catharina förs i Magdeburg 69–73, andre pastor i Tyska förs i Sthlm 17 febr (installerad 20 juli) 73, assessor i Sthlms stads konsistorium 6 juli 73, förste pastor i Tyska förs från 21 juni 74, TD i Tübingen 76, led av ecklesiastikkomm 93. Skriftställare. – Led av Upfostrings-sälsk, av Samf Pro fide et Christianismo 29 dec 75 (sekr för utrikes brevväxl 76–85, v ordf 84–85 o 01, ordf 86–87, dir för samfis periodiska skrifter 88–89).

G 25 april 1769 i Magdeburg m Elisabeth Sofia Hohleisen, f 14 dec 1743 i Augsburg, d 27 dec 1826 i Sthlm, Ty, dtr till pastorn mag Gottfried H o Johanna Sofia Urlsperger.

L studerade vid universitetet i Halle, när han påverkad av sin lärare i österländska språk missionären Stephan Schulze 1758 antog en kallelse att bli själasörjare för en i Smyrna (Izmir) nygrundad luthersk församling. Efter prästvigning kom han våren 1759 till Turkiet, där han tillbragte nio strapatsrika år. Han verkade främst som församlingsföreståndare i Smyrna men uppehöll en längre period tjänst som präst för lutheranerna i Konstantinopel. Under hans år i Smyrna drabbades staden av flera pestepidemier och jordbävningar och församlingskyrkan av eldsvåda. När L återvänt till Tyskland, blev han pastor i Magdeburg. Han lät nu trycka teologiska skrifter och historiska och etnografiska arbeten, som byggde på grundliga studier och på självsyn under de turkiska åren. Han blev omtalad för en predikan som sedan den tryckts uppfattades som en stridsskrift mot teatern och gav upphov till en serie anonyma pamfletter för och mot predikanten.

Förordad av beresta församlingsmedlemmar blev L vid 36 års ålder vald till pastor vid S:ta Gertruds församling i Sthlm (Tyska förs). I Sverige blev han väl mottagen och fick snart förbindelser och vänner i litterära och lärda kretsar som publicisten C C Gjörwell, fysikern J C Wilcke och professorerna C och P F Aurivillius. Församlingsarbetet som under sjukliga och åldriga företrädare haft nedgångsperioder fick nytt liv under L:s energiska ledning. Han redigerade en ny psalmbok, Deutsches stockholmisches Gesangbuch (1801), och 1780 fick kyrkan en ny orgel. Tyska skolan, som mist allmänhetens förtroende, rycktes upp ur förfallet, och genom L:s försorg fick den ett nytt skolhus, ny rektor och redan 1773 nya stadgar. Dessa möjliggjorde en undervisning bättre anpassad för blivande hantverkare och köpmän men omöjliggjorde samtidigt inte övergång till universitetet.

Vid sidan av ämbetsplikter bearbetade L material från tidigare år. Han fullbordade Beschreibung des türkischen Reiches (3 bd 1771–89) och gav 1777 ut en lärd skrift tillägnad teologiska fakulteten i Tübingen. Som pastor vid S:ta Gertruds kyrka var L assessor i Sthlms konsistorium. I den egenskapen anlitades L från juni 1779 som censor för från utlandet införskriven litteratur och som examinator i pastoralexamen (obligatorisk för befordringssökande präster). Han kom härigenom att få en tämligen inflytelserik ställning och spela en framträdande roll i den kyrkliga oppositionen mot de läror som förkunnades av Voltaire och dennes efterföljare i Sverige.

L hade personlig erfarenhet av de svårigheter och den brist på hjälpmedel som förelåg för en främling som ville orientera sig i den gustavianska tidens litteratur. För att avhjälpa denna brist och vidga de tysk-sv kulturförbindelserna gav han ut Allgemeines schwedisches Gelehrsamkeits-Archiv (1781–96). Då bokhandeln i Sverige var klent utvecklad, hade L för att fa tillgång till litteraturen skaffat sig privata förbindelser med boktryckare och akademier. För att hålla sig å jour med vad som hände i Europas lärda värld bildade han 1774 ett läsesällskap för "lärde tidningar och journaler". Arkivet, som alltjämt är ett viktigt bibliografiskt hjälpmedel, meddelar en förteckning över den sv litteraturen från Gustav III:s kröning till hans död jämte ett antal recensioner av främst vetenskapliga arbeten. L skriver sig i del 1–6 som utgivare, och först i den sjunde, som omfattar 1787–92 och nästan enbart meddelar klassificerande förteckningar, betecknar han sig som författare, men arkivet skrevs till största delen anonymt eller under olika signaturer av L själv. Till sin hjälp hade han bl a VA:s sekreterare Wilcke, pedagogen C Stridsberg, juristen C H Gröning och läkaren G Lund, vilka under svårtydda signaturer (identifierade av I Leux-Henschen) medarbetade som recensenter. Arkivets recensioner var till stor del refererande. När kritiska omdömen någon gång förekom, framgick det emellertid att skriften hade en annan orientering än de av upplysningen starkt påverkade kretsarna kring hovet och SA. Särskilt Stridsberg var ofta vass och summarisk i sina anmälningar. Arkivet blev föremål för skarp kritik av J H Kellgren, anonym i Sthlms-posten och öppen under ett sammanträde 1786 i SA, där det anklagades för att ge utlänningarna oriktiga begrepp om den sv vitterheten.

L medarbetade med uppsatser och artiklar i flera sv och utländska tidningar och tidskrifter, hade en omfattande brevväxling med lärda män i Sverige och på kontinenten och ett mångsidigt och välförsett bibliotek. En stor del av hans böcker köptes av den ryske diplomaten J P van Suchtelen; hans brevsamling skingrades efter sonens död. L hade återinträtt i tjänst efter en tids sjukdom när han plötsligt dog med pennan i hand vid sitt skrivbord.

L:s son Johan Anton August L (1772–1838) prästvigdes 1799 i Uppsala efter studier där och magistergrad i Göttingen. Efter en tid som pastor vid tyska församlingen i Norrköping blev Anton L 1807 andre pastor vid Sthlms tyska torsamling och från 1817 ensam pastor där. Han blev TD 1818. Redan som student gjorde han sig känd som forskare genom en historik över S:ta Gertruds kyrka. Han gav senare ut några tal och predikningar och Denkmal der Wieder-Eröffnung der deutschen Kirche in Stockholm (1823), som innehåller en mängd noggranna biografiska och genealogiska upplysningar om i Sverige bosatta tyska släkter och deras förgreningar. Hans dyrbara boksamling som innehöll 600 handskrifter och mer än 14 000 band såldes 1840.