Carl Stridsberg

1 Stridsberg, Carl, f 18 maj 1755 i Boteå, Vnl (fdb saknas), d 10 juni 1819 i Stigsjö, där. Föräldrar: lektorn Magnus S o Anna Unæus. Elev vid Härnösands gymn 70–73, inskr vid UU 22 febr 74, vid univ i Göttingen 18 sept 76, fil mag där 78, v konrektor vid Tyska nationallyceum (Tyska skolan), Sthlm, 79–82, innehavare av pensions- o skolinrättn (Stridsbergska skolan) där 82–89, lär för kronprins Gustav Adolf 90–95, k bibliotekarie 92, sekr vid Nummerlotteriets direktion 96, lektor i hist vid Härnösands gymn 8 juni 96 (tilltr 98), andre teol lektor 24 mars 00, förste teol lektor 05, rektor 00, 06, 10 o 17, allt vid Härnösands gymn, prästv 00, sekr i Västernorrlands läns hushålln:sällsk från 05, kh i Nätra, Vnl, 07 (tilltr ej), TD vid UU 09, prebendekh i Stigsjö från 09, korresp led av 1812 års uppfostringskomm 9 mars 13. – Led av Samf Pro fide et christianismo 95, LMA 98, korrespLLA 15.

G 1) m Sara Catharina Gissler, f 26 juni 1750 i Härnösand, d 1789 (enl uppg i Härnösand, C:1, 26 juni 1750, HLA), dtr till lektorn o provinsialläkaren MD Nils G (bd 17) o Maria Elisabeth Wikar; 2) senast 1796 m Maria Catharina Felldin, f 28 mars 1770 i Utö, Sth, d 20 april 1827 i Skön, Vnl, dtr till kamrer Axel F o Maria Margareta Froman.

S undervisades från tidig ålder i hemmiljön på gården Sundby i Boteå. Inskriven vid UU 1774, efter studier vid Härnösands trivialskola och gymnasium, studerade han under två år bl a teologi och historia. 1776 begav sig S som Stieglerstipendiat till universitetet i Göttingen, vars musikaliska, litterära och pedagogiska strömningar fick stor betydelse för hans fortsatta karriär. Han studerade där för professorn i filosofi och österländska språk J D Michaëlis och disputerade 1778 för att s å promoveras till magister. I Göttingen umgicks S med Joseph Martin Kraus (bd 21). De influerades bägge av den frambrytande Sturm und Drangrörelsens upplysningskritiska betoning av naturen, ursprungligheten samt den nationella och folkliga särarten. Att deras vänskap blev livslång visas av att det var S som höll ett åminnelsetal i MA över Kraus efter dennes frånfälle.

Vid återkomsten till Sverige 1778 fick S i uppdrag att följa med Jacob Jonas Björnståhl (bd 4) på dennes resa till Främre Orienten. Framförallt var det Palestinas geografi och handskrifter, bibliska såväl som profana, som skulle utforskas. S:s intresse var emellertid svalt och i brev till Björnståhl framhöll han sin otillräckliga förmåga inför uppdraget. I febr 1779 var han ändå redo att resa till Konstantinopel för att ansluta sig till Björnståhls resesällskap. I sista stund lämnade dock S återbud på grund av sjukdom; det är oklart vilken åkomma han led av.

S har för eftervärlden blivit mest omtalad som pedagog och författare till olika slag av undervisningsskrifter. I en nekrolog över honom betonades att han framförallt "efterlämnat minnet av ypperliga undervisningsgåvor och synnerligt nit för ungdomens bildning" (Hernösands stiftstidningar 30 nov 1819). Han skrev ett antal läroböcker i bl a läsning, tyska, franska, matematik och mytologi. Dessutom översatte han utländska läromedel till svenska, bland annat J M Schröckhs Lärobok i almänna werlds-historien (1785).

Det allmänna intresset för undervisning ökade i Sverige under frihetstiden och den gustavianska eran. Pristävlingar utlystes av flera sällskap, t ex PS och Sällskapet för allmänne medborgerlige kunskaper, för att förbättra undervisningsmetoderna. Insamlingar till nya skolprojekt startades på olika håll och vid riksdagarna debatterades undervisningens tillstånd flitigt. Än oftare ventilerades utbildningsfrågor i den framväxande tidskrifts-, tidnings- och pamflettlitteraturen. Inläggen kritiserade framförallt den gamla lärdomsskolan, som intensivt försvarades av prästeståndet. Reformförespråkarna, till vilka S räknades, menade att ett större utrymme på skolschemat borde lämnas till moderna språk, realia och nya undervisningssätt.

Efter att ha lämnat återbud till den orientaliska resan engagerades S som vice konrektor på en av de reformskolor i Sthlm som lade särskild vikt vid just realia, moderna språk och en högre allmänbildning hos eleverna: det tyska nationallyceet (Tyska skolan). Efter några år där inrättade S 1782 en egen skola på Riddarholmen. I sin skrift Underrättelse om en ny skolinrättning i Sthlm (1786) redogör han för hur skolan organiserades. Sannolikt påverkades S här av John Lockes Some thoughts concerning education (1693).

S:s skola hade 30 elever fördelade på tre klasser med en lärare för varje klass. Det betonades att klassläraren inte var bunden till sin egen klass; han förväntades att även undervisa andra klasser i sina specialämnen. En av lärarna på S:s skola var Pehr Ulric Enbom (bd 13). Elevernas klasstillhörighet skulle anpassas till kunskapsnivån. Då disciplarna i vissa ämnen behövde mer kunskaper, placerades de i en lägre klass och vice versa då de hade djupare insikter. Den sokratiska lärometoden förespråkades. Här underströk S betydelsen av att fånga elevernas uppmärksamhet, förringa svårigheter och uppväcka tävlan. Speciella meritlistor upprättades där varje elevs framsteg i resp ämne markerades med en särskild rankinglista. Förhör hölls var tredje månad då "tvenne utifrån allmänt kända och högaktade män" kom till skolan och prövade disciplarna.

S lyfte fram svenska språket som ett centralt ämne. Han ansåg det vara "ömkligt" att se hur t o m folk av rang stavade det illa. Franska hade under den gustavianska tiden blivit något av ett andra modersmål för S, vilket innebar att eleverna måste lära sig läsa, tala och skriva på franska. Engelska lanserades också som ett viktigt språk, inte minst för det handlande ståndet. Tyska, som enligt S kännetecknades av manlighet och styrka, måste eleverna kunna tala och skriva.

I övrigt eftersträvade S en bred kunskap inom många olika vetenskaper. Det viktigaste i religion var inte djupsinnig teologi utan kärnan i "vår salighets lära". Moral handlade om "sedelära utan pedanteri". Historieundervisningen fick inte fokusera på årtal och konungalängder; det var händelsernas sammanhang, orsak och följder som var viktiga. Främst skulle disciplarna lära sig fäderneslandets historia. Geografi borde alltid kombineras med historia. Undervisningen började med Sveriges geografi och reste sedan längre ut i världen. Avgörande var kännedom om huvudstäder, handelsplatser och folkmängd. Matematiken ansågs nödvändig för att främja förståndet och "den allmänna sammanlevnaden". S hoppades också kunna erbjuda en fullständig undervisning i fysik, kemi, naturalhistoria, mekanik och andra praktiska vetenskaper. Vad gäller "vitterhet" underströks kunskaper om äldre och nyare nationers förnämsta snilleprodukter. På S:s skola skulle det ej heller saknas tillfälle till att musicera, dansa och rita.

Anmärkningsvärd var S:s synpunkt om att hårda straff snarare stjälpte än hjälpte disciplarna. Han yttrade: "Den ungdom som med vänlig allvarsamhet, rättvisa och anständig ambition ej kan ledas, vill man hellre skilja från sig, än att nödgas nedlåta sig till sådana lågheter." Det viktigaste syftet med skolan var inte att göra eleverna till ”allkunniga polyhistorer”. S ville snarare dana dem till ”nyttiga och upplysta medborgare”. Han uttalade även ståndsöverskridande målsättningar med verksamheten.

S:s skola upphörde 1789 på grund av brist på publika medel och ökad konkurrens från andra privata skolinrättningar, t ex Sthlms trivialskola, som också införde undervisning i moderna språk. Hans pedagogiska idéer fick ändå stor betydelse för samtidens utbildningsdebatt och skolutbud. Ett tecken på S:s pedagogiska renommé är att han blev korresponderande ledamot i 1812 års uppfostringskommitté. Ett annat att han värvades till det k hovet på Drottningholm för att under Nils v Rosensteins (bd 30) ledning undervisa kronprinsen i geometri, aritmetik, geografi och tyska. Tack vare sin tjänstgöring vid hovet blev S också k bibliotekarie. Han kan anses ha påverkat såväl 1807 som 1820 års skolordningar.

Tillsammans med Kraus var S aktiv i den gustavianska tidens kulturdebatt. Han skrev ofta satiriska och bitska recensioner i Sthlms Posten och andra periodiska publikationer i aktuella musikaliska och litterära ämnen. Det var också S och Kraus som lanserade den tyske tonsättaren Christoph Willibald Glucks reforminriktade barockoperor för operapubliken i Sthlm. Tidvis förde S en tämligen hätsk kulturpolemik mot den sv upplysningens stora banerförare, Johan Henric Kellgren (bd 21). S var även en flitig skribent i Christian Wilhelm Lüdekes (bd 24) kungatrogna och upplysningskritiska Allgemeines schwedisches Gelehrsamkeits-Archiv. Dessutom författade han operalibretton och egna musikstycken.

Det var i samtiden inte ovanligt att norrlänningar, efter några år vid universitet och andra lärda arbetsplatser, återvände till sin hembygd och gamla skolstad. I S:s fall väntade ett välavlönat lektorat i historia vid gymnasiet i hans gamla hemstad Härnösand. Senare blev han andre lektor i teologi, med föreläsningsskyldighet i hebreiska, och 1805 följde utnämningen till förste teologie lektor. Med S i kollegiet tillfördes Härnösand utomordentlig lärdom och undervisningskraft. Inte minst utnyttjades han vid högtidliga tillfällen som huvudtalare, såsom vid firandet av kronprinsens födelse 1799.

S själv var emellertid inte, åtminstone inledningsvis, helt nöjd med sin tillvaro i Ångermanland. I brev till Carl Christoffer Gjörwell (bd 17) framhöll han påfrestningen med att "ödet skaffat honom så långt undan i världen" att han inte mera kunde tjäna "det allmänna" med sin penna. Från katedern och predikstolen gjorde han visserligen nytta för de hörande, men inte för de läsande. Han beklagade sig över det lärdomsförakt som han menade karakteriserade Härnösand, där man i stället för att sätta sig in i den nya litteraturen och lärdomen mest var intresserad av bruksverksamhet och skeppsbyggande. Till Gjörwell skrev han: "Det är bra svårt, att, van vid ljuset, lära sig leva i sådant mörker, ej få veta det minsta av vad som händer i lärda världen" (brev från S, 31 dec 1798). S verkar dock ha förlikat sig med sitt öde. Likt flera av samtidens tyska Sturm und Drangmän fick han som präst och skolman se sin ungdoms högtflygande planer begravda.