2 Lyttkens, Ivar Adolf, son till L 1, f 19 jan 1844 i Gustaf (nu Börringe), Malm, d 26 juli 1936 i Sthlm, Osc. Elev vid Halmstads 1 elementarlärov 56–58 o Gbgs högre d:o 58–62, inskr vid LU 30 maj 62, FK 31 jan 67, extra lärare vid Lunds h elementarlärov 8 jan 68, disp 22 maj o FD 29 maj 68, adjunkt vid nämnda elementarlärov 15 dec 69–29 dec 76, docent i zoologi vid LU 25 jan 70–29 sept 77 (tjänstl 16 sept 74–1 nov 75 o från 22 sept 76), amanuens vid LU:s zoologiska museum 1 april 73–29 juli 76 (tjänstl 16 sept 74–1 nov 75), led av komm för stadga för rikets allm läroverk 74, folkskoleinspektör i Norrköping 1 juli 76–31 aug 01, led av stadsfullm där 76–01 (v ordf 00–01), av komm för granskning av folkskolans läroböcker 85–87, av komm för omarbetning av normalplanen för undervisningen i folk- o småskolor 88–89 o av komm för omarbetning av läsebok för folkskolan 89–92, lekmannaombud vid kyrkomötena 93 o 98, led av komm för ordnande av folkundervisningen i vissa städer 95, ordf i komm för vissa till folkundervisningen hörande frågor o ny normalplan för undervisningen i folk- o småskolor 99–00, kansliråd o byråchef för ärenden ang folkundervisningen i ED 28 juni 01–29 sept 11, led av katekesnämnden 11. – LFS 74.
G 27 sept 1870 i Lund m Karolina Samuela Jung, f 20 nov 1847 i Fors, Älvsb, d 7juli 1936 i Sthlm, Osc, dtr till kommissionslantmätaren Carl Samuel J o Kristina Eleonora Gyzander.
Ivar L disputerade 1868 i Lund på en avhandling om hummerns skelett och muskulatur och blev 1870 docent i zoologi. Då hans äldre kollega August Quennerstedt 1873 befordrades till universitetsadjunkt, blev L hans efterträdare som amanuens vid universitetets zoologiska museum, men därefter var befordringsutsikterna vid universitetet så små att han måste se sig om efter annan levnadsbana. Det mest kända resultatet av hans verksamhet som zoolog blev en lärobok för elementarläroverken, av vilken nio upplagor utkom 1875–1907.
L:s kvartssekellånga ämbetsutövning som folkskoleinspektör 1876–1901 har kallats Norrköpings folkskoleväsens "mest lysande tid" (Jonsson), då folkskolorna där fördes till "höjdpunkten av vad vårt land på detta område har att uppvisa" (Sörensen). Hans insats kännetecknades inte av några epokgörande förändringar, men han förstod som fa att främja en lugn, jämn och säker utveckling på den förut lagda grunden Q Cg). Småskolan blev under L:s ledning tvåårig, och den obligatoriska delen av den egentliga folkskolan fick fyra ettåriga klasser i stället för tre. Trots att den lagstadgade folkskolan blivit sexårig, lyckades L bevara den överbyggnad på folkskolan som under namn av högre avdelningen omfattade tre ettåriga klasser. 1879 inrättade L den första hjälpklassen, som länge var den enda i landet (Edfeldt). På hans initiativ infördes också slöjdundervisning för gossar 1885 och senare ordnad gymnastikundervisning även för flickor (J Cg). L:s framgångar som folkskoleinspektör föranledde hans befordran till byråchef vid ED:s folkskolebyrå. Under hans tid där tillkom lärarnas lönereglering 1906, tillsättandet av kommittén för folkskoleseminariernas reformering s å och inrättandet av de kommunala mellanskolorna 1909.
L:s företrädare som folkskoleinspektör, Ola Kyhlberg (bd 21, s 726), hade vid Norrköpings småskolor infört en ny läsmetod, den sk ljudbindningsmetoden, som vidareutvecklades av L med en skrift 1883. Av betydligt större omfång var det av L och Fredrik Wulff – inom kort professor i nyeuropeisk lingvistik i Lund – publicerade epokgörande arbetet Svenska språkets ljudlära och beteckningslära jämte en afhandling om aksent (1885), den dittills mest omfattande framställning som presenterats om något levande språks ljudlära (Jespersen). Det innehåller rika och värdefulla exempelsamlingar och en mängd självständiga vetenskapliga iakttagelser (Noreen 1903). Verket hade även betydelse för den allmänna fonetiken (Jespersen), och de båda författarna vann genom detsamma erkännande som landets främsta fonetiker (Brate). För L:s del var detta speciellt märkligt, eftersom han ursprungligen var docent i zoologi. I accentläran har författarna bl a grundlagt ett beteckningssätt med siffror, som vunnit efterföljd på flera håll, och som med någon modifikation införts även i SA:s ordbok. Axel Kock (bd 21) hade blivit kritiserad i L:s och Wulffs accentlära och anmälde avvikande uppfattning i fråga om beskrivningen av den faktiska accentueringen i det sv riksspråket liksom även i fråga om terminologin och den språkhistoriska förklaringen av accentueringen. Deras ljudlära karakteriserade Kock emellertid som ett förtjänstfullt arbete.
Under de följande åren utgav L och Wulff tillsammans en rad skrifter, av vilka flera av ringa omfång, bl a inlägg i rättstavningsfejden. Deras ovannämnda arbete hade gett en översikt av språket även ur ortografisk synpunkt, något som tidigare saknats (Gustrin), och den blev till stor nytta för den förenkling av rättskrivningen som 1906 års stavningsreform innebar och som sålunda i viss mån är deras verk. I det stora arbetet Rättskrivningsreformen av år 1906 (1910) sammanställde L och Wulff de på många håll spridda inlägg i fråga om stavningsreformen 1889–1909, som de funnit viktiga eller intressanta. Deras omfångsrika Svensk uttals-ordbok (1889–91), som anger sig vara en fortsättning av det stora arbetet från 1885, är i sitt slag för sv förhållanden ett alldeles nytt och originellt arbete (Olson) och alltjämt det utförligaste arbetet i sin art. Samarbetet mellan L och Wulff fortsatte ända upp i pensionsåldern med bl a deras kvantitativt största arbeten Sv ordlista med uttalsbeteckning i enlighet med SA:s ordbok och med stavning enligt 1906 års cirkulär samt vägledning till riksspråksuttal (1911) och Ordskatt och ljudförråd i sv språket (1916–17). Det sistnämnda avser att ge en systematisk sammanställning av det dåtida språkets "samtliga ord" med utgångspunkt i varje enskilt ljuds förekomst i detsamma, varför det kan betraktas som en syntes av författarnas alla tidigare forskningar inom den nysvenska ljudläran (Olson). En mängd utdrag ur recensioner 1885–1918 sammanställdes av Gleerups förlag i hyllningsskriften Åt kanslirådet och jubeldoktorn Ivar Adolf L på hans 80-årsdag den 19 jan 1924 (1924). – L var också verksam som granskare av SA:s ordboks korrektur och som medarbetare i dess ordlistor.
Vid L:s promotion till jubeldoktor 1918 prisade Wulff honom i en artikel för hans "klara syn på sakerna, hans oändligt praktiska öga och hand, hans sunda omdöme, hans övermänskliga tålamod, hans arbetsförmåga och hans arbetslust" samt framhöll att han var märkligt lik Oscar II. Alice L, som var gift med en av hans brorsöner, nämner honom i sina memoarer som "en osedvanligt ståtlig man, rak och högrest med ett vackert ansikte, vitt skägg och kylig blick". Hon har även vittnat om släktingarnas beundran för hans "universalgeni", som de ville förklara med hans farmors härstamning från Olof Rudbeck.
Hans Gillingstam