Löwen, släkt

Löwen, släkt, enligt obestyrkt uppgift härstammande från en ort Capell (Genealogica), som skulle vara belägen i Jülich (personalier). Där finns dock ej någon sådan ort (brev från Nordrhein-Westfälisches Hauptstaatsarchiv i Düsseldorf). Enligt en likaså obestyrkt, sent belagd och föga trolig familjetradition (Löwysohn; Carlander; Ivarsson o Brody) skulle släkten vara av judiskt ursprung (Levi stam; obs likheten med släktnamnets äldre form).

Den äldste säkert kände stamfadern Gerdt Leue (d 1609 enl Skr till Konungen o Balt fogderäk) uppges (Possieth) ha varit son till en Johan, som skall ha varit kammarjunkare och hovråd hos administratorn av biskopsstiften Ösel och Kurland den danske kungasonen hertig Magnus av Holstein. Detta kan möjligen kombineras med att från 1400- och 1500-talen en holsteinsk släkt Leve är känd (DAA), vars namn ibland skrevs "Leue" (Danmarks gamle Personnavne). Johans far och farfar hette enligt personalier från 1670-talet Ernst Jurgen resp Hans men enligt antavlor från 1700-talet (Genealogica; Genealog Handbuch, s 712; Sten L i Orig:genealog) Friedrich resp Gerhard. De förras uppgifter om Gerhard Lewes (se nedan) mödernesläkt Yxkull har vid undersökning visat sig pålitligare. Inte endast med hänsyn till sin ålder torde de alltså vara att föredraga. Förnamnet Hans kan också flera gånger beläggas i den holsteinska släkten Leve. Denna förde dock annat vapen (jfr Gerdt Leues sigill på hans brev till Karl IX 7 juli 1609). Gerdt Leue fick 1592 Seir i Kirrifers socken i Estland av Johan III som pant för pengar, som lovats honom för att han tillfångatagit två ryska bojarer (Ungern-Sternberg 1907–08; RR 1606), och 1606 förvandlades förpantningen av Karl IX till donation. Från 1603 till sin död var han befallningsman på slottet Lode i Goldenbecks socken i Estland, och från 1605 innehade han som förläning Ilmoila fjärding i Hauho socken, Tavastehus län. L var 1605 löjtnant (Einiger Ehstländer Conspiration) och befordrades senast 1606 till ryttmästare (RR). Han stupade i strid mot "riksens fiender" (Balt fogderäk; RR 1610; Biographica) . Hans äldste son, Hans (Johan) Lewe (d 1631), uppges ha stupat i slaget vid Leipzig (Biographica) som korpral vid konungens livkompani (Red:koll:s arkiv). Eftersom detta kompani deltog i slaget vid Breitenfeld (invid Leipzig) 1631 men ej 1642 (Lundkvist), måste det förra avses. De båda övriga sönerna, Friedrich von Lewen och Gerhard Lewe, fick 1649 vapenförbättringsbrev av drottning Kristina.

Gerhard Lewe (1608–77) deltog från 1626 (personalier; M 1110) i Gustav II Adolfs polska krig och senare i trettioåriga kriget (Biographica), under vilket han blev tillfångatagen 1637 men rymde (Red:koll:s arkiv). Han blev överstelöjtnant 1655 och grundade säteriet Kaislaks i S:t Johannes socken, Viborgs län. L var först gift med en faster till amiralgeneralen Hans Wachtmeister. I ett senare gifte var han far (Elgenstierna, 9, s 299; Nikula) till presidenten Carl Henrik von L (L 1). En halvbror till denne, som uppges ha hetat Hans Gerhard von L och varit överstelöjtnant (Orig:genealog) men ej kunnat återfinnas i KrA:s rullor, var far (E 6492) till Gerhard Friedrich von L (d tidigast 1712), som efter holländsk, kejserlig och fransk krigstjänst blev sv major 1710 men arresterades 1711 för förseelser, tog avsked 1712 och enligt obestyrkt uppgift (Orig:genealog) senare skall ha blivit generalmajor i rysk tjänst (har ej kunnat verifieras av SSSR:s centrala krigshist arkiv). Enligt likaledes obestyrkt uppgift (Orig:genealog) var denne bror till ryttmästaren Johan Christopher von L (1672–1765), som genom ingifte i den gamla danska släkten Bille kom i besittning av säteriet Simontorp i Blentarp, Malm. Den sistnämndes son kapten Carl Johan von L (1720–81) ärvde från mödernet säteriet Snogeholm i Sövde och en del av säteriet Dybäck i Östra Vemmenhög, båda Malm. Hans brorson, ryske överstelöjtnanten Sten Joachim L (1737–90 eller 91), som deltagit i pommerska kriget, torde ha varit den siste på manssidan av denna släktgren. Sten L var gift med en halvsyster till C C Gjörwell och deras dotter med Jacob Johan Anckarström (bd 1). Det var efter namnet L som den sistnämndes barn men även bröder och farbroder efter mordet på Gustav III kallade sig Löwenström.

Stamfar för de längst kvarlevande släktgrenarna blev Gerhard Lewes förutnämnde äldre halvbror Friedrich (ofta kallad Fritz) von Lewen (1600–69). Han blev överste mellan 1637 (RR) och 1643 (Mankell) och skall enligt en dock först på 1760-talet (Orig:genealog) belagd släkttradition ha blivit 19 gånger blesserad och även varit krigsfånge. En av hans sonsöner uppgav, att han efter slagen vid Jankov, Lützen och Leipzig "uti sitt blod legat bland de döda upptagen" (Likv); om uppgiften med Leipzig avser slaget 1631 eller slaget 1642, har ej kunnat avgöras. Eftersom L på grund av sina sår då inte längre ansågs kunna tjänstgöra i fält, fick han från 1646 som pension 1 000 rdr årligen av tullinkomsterna i Reval, vilket stadfästes 1649. Senare blev han krigsråd i Livland 1652, lantråd i Estland senast 1654 (Ehst- und Livländische Brieflade) och generalmajor över kavalleriet i den livländska armén 1655. 1657 besegrade L med föga mer än 2 000 man vid Walk 8 000 ryssar under dåtidens skickligaste ryske general M Sjeremetev, som därvid blev dödligt sårad och tillfångatagen. L befordrades s å till generallöjtnant och deltog 1658 i Robert Douglas' (bd 11) fälttåg i Kurland. Ättartavleuppgiften, att han 1659 var vice guvernör på Ösel, återgår på en 1700-talsuppgift (X 17) med hänvisning till ett brev, där det står "Fredric von Liven" (RR). Troligen avses i stället den från andra källor som guvernör på Ösel belagde Reinhold von Liuen (bd 22, s 752; jfr Hupel). L blev 1666 överste för ridderskapets och adelns rusttjänst i Estland, men tjänsten skulle enligt fullmakten skötas av överstelöjtnanten. Han skrevs (Ehst- und Livländische Brieflade) till Lode, där hans far varit befallningsman, och som han fick som donation 1637, och till sin fars förutnämnda gods Seir. Dessa sätesgårdar ärvdes av hans son lantrådet och ryttmästaren Georg Johann von L (d tidigast 1690, ej 1681), som i ättartavlorna förväxlats med en överstelöjtnant med samma namn, vars släktförhållanden inte kunnat utredas, och därefter av dennes son Friedrich von L (1654–1744). Den sistnämnde var 1696–1721 lantråd i Estland, kom efter den ryska erövringen av landet att 1711–36 fungera som viceguvernör och bar från 1718 denna titel och från 1730 titeln guvernör. Hans son ridderskapshauptmannen, lantrådet och ryske generalmajoren Gustaf Reinhold von L (1690–1766) var i äktenskap med en dotter till den i rysk tjänst övergångne sv generalmajoren Volmar Anthon von Schlippenbach far till ryske generallöjtnanten Friedrich Loewen (1725–omkr 1800), som sålde bl a Lode 1771 och torde ha varit den siste av denna släktgren.

De senare sv släktgrenarnas stamfar blev guvernören Friedrich von L:s bror Otto Wilhelm L (1659–1712). Modern var syster till fältmarskalken och generalguvernören friherre Otto Wilhelm von Fersen (bd 15). O W L deltog 1675 i försvaret av Malmö och 1677 i slaget vid Landskrona samt blev 1678 under blockaden av Kristianstad så svårt sårad i ena benet att han ännu tjugo år senare hade svårt att gå. L befordrades till överste 1697 för Björneborgs och 1698 för Upplands regemente, med vilket han deltog i landstigningen på Själland 1700. Från 1705 var han landshövding i Västerbotten. Genom sitt äktenskap med den sista medlemmen av de medeltida Axelssönernas gren av släkten Tott kom L i besittning av säterierna Osbyholm i Frötuna och Skeboholm i Ununge med Skebo järnbruk i samma socken och det av kronan förpantade järnbruket Ortala i Väddö, allt Sth. De hade åtta till vuxen ålder levande söner.

Av dem övertog Georg L (1689–1762) efter modern Skeboholm, Skebo och Ortala, vilka han sålde 1733. Han hade under spanska tronföljdskriget deltagit i slagen vid Höchstädt 1704 och Malplaquet 1709, blivit kapten i sv tjänst 1710 och tillfångatagits under försvaret av Stade mot danskarna 1711. Åter fri 1713 hade L 1714 av C G Dücker (bd 11) sänts till Karl XII i Turkiet och blivit generaladjutant. Efter återkomsten därifrån hade han ånyo blivit tillfångatagen vid Stralsunds kapitulation 1715 och efter hemkomsten 1718 tagit avsked. I samband med G H v Goertz' (bd 17) arrestering i dec så var L i flera månader häktad för att han av dennes kassör G H Ecklef (bd 12) mottagit stora summor som lån eller depositioner (Lindeberg; Biographica). Han bevistade riksdagarna 1726/ 27, 1734, 1740/41, 1742/43 och 1746/47. L:s uppträdande i en riddarhusdebatt 1741 visar, att han hörde till mösspartiet (Carlsson). 1743 var han ivrigt verksam för den danske kronprinsens val till sv tronföljare och mottog därför stora summor från Danmark (Beckman).

Hans bror Johan L (1697–1775) blev fänrik 1711, deltog 1714 i en flottexpedition i Östersjön (Åkerstein) och 1718 i fälttåget till Norge, befordrades så till löjtnant och var den som förde den i Bohuslän arresterade Goertz från Örebro till Sthlm (Fersen). 1719 deltog han i striden mot ryssarna vid Stäket (Åkerstein). L blev kammarherre 1721, stabskapten 1728 och hovmarskalk 1738 samt uppges liksom brodern Georg 1743 ha varit verksam för den danske kronprinsens val till sv tronföljare (Nilsson). Han deltog i riksdagarna 1731, 1734, 1738/39 och 1742/43, blev friherre 1751 och president i kammarrevisionen 1755 samt var president i statskontoret 1765–72. L donerade 1748 sin naturaliesamling till VA. Han dog ogift efter att 1771 (E 6504) ha gjort Ösbyholm till fideikommiss för ättlingarna till sin äldste till vuxen ålder levande bror, generalen, riksrådet och generalguvernören Axel L (L 2), som blivit friherre 1731 och greve 1751.

Dennes yngsta dotter, Eva Helena, vars morfar var kanslipresidenten Arvid Horn (bd 19), var i äktenskap med riksrådet Fredrik Ribbing mor till den för sin delaktighet i mordet på Gustav III landsförvisade Adolph Ludvig Ribbing. Denne kallade sig i Frankrike efter sin mödernesläkt de Leuven och var far till den franske författaren Adolphe de Leuven (1802–84).

Hennes halvbror Otto Wilhelm L (1731–96), vars morfar var Carl Piper, befordrades till löjtnant vid livdrabantkåren 1776 och fick generalmajors avsked 1777. Dennes äldste till vuxen ålder levande helbror, Axel L (1729–1802), hjälpte 1756 Johan Ludvig Hård (bd 19) att fly efter det misslyckade revolutionsförsöket (Knös). Han deltog i pommerska kriget, blev överste för Österbottens regemente 1772, var landshövding i Kristianstads län 1773–76 och kallas åtminstone från 1794 (E 6505) generallöjtnant. 1790 donerade L till den judiske handelsmannen Jacob Marcus 2 000 rdr specie för inköp av en gård i Norrköping, vilken ej skulle få försäljas utan evärdligen tillhöra dennes ättlingar, släktingar och trosförvanter; härmed har sammanställts traditionen om L:s släkts judiska börd (Löwysohn; Carlander; Ivarsson o Brody). 1800 gjorde han det av honom så inköpta Sörby i Torsåker, Söd, till fideikommiss för sina ättlingar (E 6504). Hans sonson kammarjunkaren Axel L (1807–75) fick 1837 (E 6504) K M:ts medgivande, att fideikommissnaturen genom byte skulle få övergå från det så (E 6505) försålda Ösbyholm till det av farfadern 1798 köpta Gerstaberg i Ytterjärna, Sth. Dennes bror Sven Robert L (1808–68) deltog 1848–49 som frivillig i dansk-tyska kriget, varvid han särskilt utmärkte sig i striden vid Fredericia. I sv armén befordrades han 1862 till överste och sekundchef för livregementets husarkår. Släkten L:s grevliga gren utdog med hans son agronom Sven August Fritz L (1860–1926). Fritz L utbytte 1912 Sörby som fideikommiss mot en fastighet i Sthlm och förvandlade 1915 genom försäljning fideikommisset Gerstaberg till fideikommisskapital.

L 2:s samt Georg och Johan L:s bror generalmajor Fabian L (L 3) blev 1766 friherre (friherrebrevet expedierat först av Gustav III 1771 enl avgiftskvitton i Sjösa arkiv). Han köpte 1754 Sjösa i Svärta, Söd, och 1767 Häringe i Västerhaninge, Sth. Dessa gods gjorde han 1770 till fideikommiss för sina söner. Den äldre av dem, kammarherre Axel Wilhelm L (1745-82), som fick Sjösa, köpte 1773 Gärdesta i Lästringe, Söd, som han 1782 gjorde till fideikommiss för sin yngre son August Johan L (1778–1816). Den äldre, Axel Fabian L (1775–1829) på Sjösa, köpte 1800 Ludgonäs i Ludgo, Söd, för det fideikommisskapital han fått genom sin farmors far överstelöjtnant Fredrik Trolles testamente 1768. Genom k brev blev Ludgonäs 1809 fideikommiss med namnet Trollesund, och i enlighet med Trolles testamente ändrades Axel Fabian L:s släktnamn till Trolle-L. Då han ingick ofrälse gifte, övergick endast Sjösa till hans ende son, medan Trollesund och det nya släktnamnet i enlighet med Trolles testamente tillföll brorsonen, sedermera kaptenen Otto Wilhelm Fabian Trolle-L (1802–63), som efter sin far August Johan L fått Gärdesta. Otto Wilhelm Fabian Trolle-L:s son kammarherre Eric August Otto Trolle-L (1832–96) innehade utom Trollesund och Gärdesta även Sjösa, sedan Axel Fabian Trolle-L:s ende son dött barnlös 1867, och Häringe, sedan L 3:s yngre sons ende sonson dött barnlös 1881. August Trolle-L:s syster Sofia Henrietta (Henriette) L (1831–98) grundade 1868 Nyköpings flickskola. Hans son August Otto Ludvig Trolle-L (1864–1941) sålde 1929 med K M:ts medgivande Häringe. Då han dog barnlös, övergick Gärdesta och Sjösa samt Häringe fideikommisskapital till hans kusinson agronom Carl- Axel Otto Wilhelm L (1902-46), som efter den grevliga släktgrenens utslocknande fått Gerstabergs fideikommisskapital och överlät de båda fideikommissen till sina söner. Han var brorson till Carl Gerhard Eugen L (1868–1938), som varit ministerresident i Buenos Aires 1910-18 och envoyé i Prag 1921–32. Efter honom finns en dagbok på Sjösa. På grund av Carl-Axel L:s ofrälse äktenskap tillföll Trollesund i enlighet med 1768 års testamente efter långvarig process med avlägsna släktingar hans äldste son Carl-Otto August Gustav Gerhard Trolle-L (1930–52) och efter dennes tidiga bortgång den andre sonen, numera civilekonomen och kammarherren August Trolle-L (f 1933). Under honom har även Sjösa 1981 förvandlats till fideikommisskapital.