Harriet A D Löwenhjelm

5 Löwenhjelm, Harriet Augusta Dorotea, f 18 febr 1887 i Helsingborg, d 24 maj 1918 på Romanäs sanatorium, Säby, Jönk (enl db för Hedv El, Sthlm). Föräldrar: översten kammarherre Gustaf Adolf L o Margaretha (Maggie) Dickson. Elev vid Anna Sandströms h lärarinnesem periodvis 03–07, vid Kerstin Cardons målarskola 07–08, vid FrKA 08–11, hos Carl Wilhelmson 11–13, vid FrKA:s etsningsskola 11–13. Konstnär, förf. – Ogift.

Harriet L:s personlighet och verk präglades starkt av den adliga överklassmiljö hon kom ifrån. Fadern, hovman och hög officer av den oscarianska typen, förmedlade med dotterns uttryck "ett arv från den beridna lågadelns hederskodex". Modern, som kom från en förmögen göteborgsk patriciersläkt, var den dominerande i hemmet. Hon var strängt religiös, auktoritativ men utan hårdhet. I familjen odlades estetiska intressen; man roade sig med litterära lekar och högläsning av respektabla författare som Dickens, Runeberg och Topelius. Gudstjänstbesök och husandakt hörde till ordningen. L, som var näst yngst av fem syskon, fick en vårdad uppfostran i tidens stil, ansågs av lärarinnorna vara "bortskämd" men förblev den lojala familjeflickan, starkt knuten till familj och släkt. På ett djupare plan gick hon sina egna vägar. De mer bisarra uttrycken för hennes särpräglade begåvning och lite självsvåldiga läggning möttes av den äldre generationen med vänlig tolerans om än inte entusiasm.

L:s barndom blev lång i den meningen att hon och hennes yngste bror Crispin fortsatte sina fantasilekar långt upp i tonåren, speciellt Klondykeleken med hemmagjorda, av L skickligt individualiserade dockor (nu på NordM). Här fick ungdomarnas frihetsbehov ett utlopp; här var också sådant tillåtet som inte stämde med föräldrarnas värderingar. Livet ut bevarade L en nostalgisk längtan till barndomen och den suveräna leken i dess låtsasvärld. "Min själ, som är den svagaste bland svaga, / får endast fred i barnslig lek med docker", skrev hon i 20-årsåldern. Till Klondykeleken hörde den handskrivna tidningen Midnattssolens land, där L var den poetiska medarbetaren. Omkring en tredjedel av hennes dikter har sitt ursprung i denna tidiga produktion.

L gick i privata skolor och deltog pliktskyldigast i kurser i sömnad och hushållsgöromål. Som skolflicka knöt hon en livsvarig vänskap med Honorine Hermelin. Efter konfirmationen gick hon några terminer som extraelev vid Anna Sandströms seminarium. Här grundlades vänskapen mellan L och Elsa Björkman, en vänskap som med åren blev alltmer förtrolig; i breven till väninnan öppnade sig L som aldrig annars. Elsa Björkman-Goldschmidt har i böcker och artiklar givit ett ovärderligt material till kunskapen om L. Tillsammans skapade de två seminarieeleverna, halvt skämtsamt, halvt på allvar, Verket om de Smale och de Brede, som trots sin naiva förenkling föregriper Kretschmers bekanta typlära. Vid denna tid lärde C G Laurin känna L, "en vacker, mörkögd, stilla, brinnande, fullt naturlig flicka". Hon förvånade honom genom "sin självständiga syn på saker och ting. Ett drag av innerlig, kanske helt konfessionslös religiositet och en egendomlig humoristisk aspekt på världen utmärkte henne."

L:s tidigt visade konstnärliga anlag tog snart överhanden, och hon blev elev i en privat målarskola. En viktig händelse var när hon som 17-åring fick göra en resa med sin far till Ceylon. På hemvägen fick hon en svår förkylning, som ansågs ha lagt grunden till den lung-tbc som först nio år senare konstaterades. Hennes under resan väckta intresse för Orienten fick långtgående verkningar i hennes estetiska skapande. Senare företog hon med lämpligt förkläde studieresor till England, Tyskland och Frankrike.

Efter lång tvekan sökte L till konstakademin, där hon 1909 blev ordinarie elev. Med sitt egensinne och sin bristande respekt för auktoriteter hade hon svårt att anpassa sig till disciplinen och lärarnas konventionella undervisning. Att teckna efter modell intresserade henne, men i övrigt visade hon en förströddhet som tolkades som lättja och nonchalans. När hon 1911 milt men bestämt avvisades från akademin, upplevde hon det som en svår motgång, även om hon gentemot omgivningen tappert dolde sin besvikelse. Möjligen var det för att söka social kompensation som hon knöt an till sina förnäma förbindelser, lät sig presenteras vid hovet och spelade hockey med kronprinsessan. Även om hon såg ut att misslyckas med försöket att bryta sig en annan bana än släkttraditionen hänvisade till, behöll hon sin känsla av utvaldhet gentemot "de krasse, förkrumpne och sene att tro". Hon fortsatte en tid sina konststudier på Wilhelmsons målarskola. När lungsoten 1913 konstaterades, var det inte bara ett hårt slag, det gav henne också ett alibi, en fullmakt att få stanna kvar i sin estetiserande värld och ägna sig åt att teckna och "poetisera".

Från 1914 kom L mest att vistas på olika sanatorier. Hennes lydnad för kurreglerna var inte alltid perfekt. En gång rymde hon från Romanäs med en likasinnad medpatient, den unga danska grevinnan Daisy Castenskiold, L:s käraste vänskapskontakt under sanatorietiden och en förebild till "ma belle dame" i sonetterna. Genom denna excentriska världsdam kom L i kontakt med Karen Blixens släkt- och kulturkrets (Svanfeldt).

Med vänligt intresse, närmast som resultat av en societetsflickas förströelser, mottogs den enda bok L under sin livstid gav ut, Konsten att älska och dess följder, hofsamt utlagdt i bild och text (1913). Det var en utsökt liten volym, utgiven i privattryck och innehållande elva dikter, illustrerade med etsningar. Här ingår ett par av hennes mest kända dikter, den muntert underfundiga och svårtolkade Jakt på fågel ("Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront") och Beatrice-Aurore, som blivit en folkkär visa i H Cassermans tonsättning. Senare gjorde hon manuskript till ytterligare ett par små diktböcker och sysslade sista tiden på Romanäs med en större samling av sin litterära produktion. Ur denna valdes de texter som Christer Mörner och Elsa Björkman 1919 utgav med titeln Dikter med dem tillhörande teckningar. Denna diktsamling har sedan i utökad form utkommit i många upplagor.

L ansåg sig alltid, mest markerat i yngre år, främst som bildkonstnär. Det var som sådan hon ville utbilda sig och skaffa sig en identitet som människa och samhällsmedlem. Hon försökte sig i olika genrer och tekniker. Till Konsten att älska gjorde hon mjukt känsliga etsningar och till sina sonetter skar hon uttrycksfulla träsnitt. Hon målade också akvareller med fina valörer och arbetade med lavering och tempera. Men färgen lockade henne mindre än linjen – teckningen var och förblev hennes främsta konstnärliga uttrycksmedel. Hon efterlämnade tusentals teckningar. Många är skissartade bagateller. I hennes dagböcker finns en stor mängd miniatyrteckningar, som förefaller vara spontana annotationer om sinnesstämningar och tankar, bilder för sådant hon inte ville eller kunde uttrycka i ord.

L:s bästa bilder visar en stark, originell personlighet och en betydande konstnärlig uttrycksvilja. Figurerna, nästan enbart manliga, dominerar. Landskap och interiörer förekommer, men ofta är miljön bara antydd; den fick inte dra intresset från det väsentliga, människostudiet. I hennes bilder märks en viss påverkan från Jugend och dekadentkonsten, men hon delade inte många unga konstnärers benägenhet att mer eller mindre medvetet följa modevindarna. Hennes artistiska handlag och psykologiska skärpa visar sig i förmågan att fånga en karaktär eller en sinnesstämning genom en kroppsställning eller en gest och att illudera rörelse hos en figur. Även de som sitter eller ligger har ett slags lätthet. Hennes bilder vill berätta något.

Sina intryck av äldre och samtida bildkonstnärer från Rembrandt och Watteau till Arosenius och Engström omsatte hon i en syntes, men man undgår inte intrycket av pastisch i en del av hennes konst. Hon försökte sig t o m som dalmålare och drömde om att få göra kyrkmålningar. Stor betydelse fick hennes beundran för J Callots gravyrer. Under intryck av dem förklarade hon att hon ville bli "en mästare i det oändligt lilla". Hon utvecklades som bildskapare mot allt större förenkling, samtidigt som hennes teknik blev mer driven. I några av sina bilder, särskilt dem med bibliskt innehåll, har hon med små medel fått fram en visionär monumentalitet. "Genom hennes bästa och djupaste arbeten går ett brett stråk av stor och stilla klassicitet" (Reimers).

Stämningen i L:s figurstudier växlar mellan ömhet, patos och bisarr humor – en figur skulle t ex föreställa en "faun i konfirmationskostym". En viktig inspirationskälla för henne var bibeln. Starkt personligt upplevda är bilderna av Jesus, kärleksfullt framställd sådan hon funnit honom hos Callot: "oskyldig, ren och bortkommen". Läsupplevelser ligger bakom hennes illustrationer till Tusen och en natt och Bellmans dikter. Bellman var en av hennes älsklingsdiktare, och hans miljöer i Gamla stan återkommer i några av hennes dikter. Björkman-Goldschmidt har påpekat att tre ensamfigurer så ofta varieras i L:s teckningar att de får karaktären av konstnärinnans egna roller: "den yverborne som hoverar sig", den slagne hudlöse och drömmaren-konstnären, som kyligt och utanförstående betraktar verkligheten.

"Det är skam att folk inte kan begripa att detta är konst", yttrade L en gång om sina bilder. I fråga om sina dikter lär hon länge inte ha haft samma pretentioner. Ändå betingade bild och dikt varandra i hög grad i hennes skapande. Hennes bildkonst har en påfallande litterär prägel. Från början var dikterna ofta ett slags bruksanvisningar till hennes teckningar, men särskilt under senare år gjorde hon också illustrationer till sina dikter, så bl a till sonetterna. När hon sista året på Romanäs samlade det viktigaste av sin litterära produktion i Manuskriptboken med tanke på en postum publicering, tyder det på att hon nu såg dikterna som sin mest bestående insats. Eftervärlden har i allmänhet haft samma värdering.

En stimulans för L:s tidiga versskrivande var den i seklets början populära "dårdikten", en genre som utövades bl a i Strix av Bob (sign för Carl Benzon) och något senare av Falstaff fakir. Deras befängda nonsens-verser beundrade L mycket, och hon efterbildade dem till förnöjelse för släkt och vänner. De till stilen hörande djärva spexrimmen och nyskapade orden förblev länge ett stilmedel även i L:s mer seriösa dikter. Under akademitiden medverkade hon med liv och lust i författandet av elevernas spex. Men lyriska stämningar, ofta byggda på fina naturimpressioner, var tidigt ett viktigt inslag i det hon skrev. När hon i en dikt tyckte sig bli för högstämd eller "santimangtal", tillgrep hon ett vardagligt och lätt skämtsamt ord som säkerhetsventil. Resultatet blev en stilbrytning, en egenartad blandning av ironi och allvar som påverkat lyriker av en yngre generation. Långt in i sjukdomstiden, då hennes svartsyn och känsla av övergivenhet framträdde starkare, behöll hon denna attityd. Vissheten om "allt vårt bittra elände" dolde hon i det längsta bakom pastischtonen och den gäckande ironin.

Den fasta versformen, som effektfullt bryter sig mot det lite naivistiskt valhänta språket, hjälpte L att disciplinera uttrycken för sina känslor. Hennes vers är nästan alltid rimmad och metriskt fast, ofta med stor rytmisk finess som i "Jag ville ge min hjärtans lille broder" (en dikt som hon ömsom tillägnade brodern Crispin, ömsom Elsa Björkman). Inom den akademiska formen hade hon ett brett lyriskt register, både i fråga om motivval och stil. Hon skrev dikter om de geologiska åldrarna och om världens religioner med en parodiskt "lärd" vokabulär. I kontrast till sådana poem står hennes centrallyriska kortdikter med naivt enkelt språk, ibland med något av folkvisans stil och ton.

L:s skygghet för insyn, den motvilja att röja det mest personliga som hon formulerat i dikten Mitt tempel, gör det vanskligt att skapa sig en helhetsbild av hennes personlighet. Hennes vana att i dikterna låta ett manligt diktarjag tala gör dem psykologiskt svårtolkade. Hennes inställning till den yttre verkligheten var komplicerad. Handlingens värld framstod för henne som mindre väsentlig, samtidigt som hon hade en stark önskan att "göra rätt för sig". Att bli vuxen som syskonen och de utåtriktade och socialt verksamma väninnorna var ett känsloladdat problem för henne: "Ty verkligheten blev för tung att draga / för den som städs förblev en övermaga." Vid sidan av livsglädjen fanns ett tidigt märkbart depressivt drag. Flera år innan sjukdomen var ett faktum uttryckte hon sig i ordalag som sedan blev anslaget i dikten "Är jag intill döden trött, / ganska trött, / mycket trött, / sjuk och trött och ledsen."

Trots en socialt skyddad och på flera sätt privilegierad livssituation ger L tidigt uttryck åt en bitter insikt om den mänskliga tillvarons skuggsidor. Oro och skuldkänslor får uttryck inte minst i hennes djupt kända religiösa dikter. Känslan av otillräcklighet inför omgivningens förväntningar plågade henne, och från modern bar hon på ett arv av tungsinne. Härtill tycks ha kommit en inre vilsenhet, en komplikation i hennes känsloliv, som med tillgängliga källor inte låter sig preciseras. "Min själ är fridlös, mitt sinne sjukt / av en hemlig och syndig längtan" skrev hon i en dikt med karaktär av bekännelse och bön. Enligt Björkman-Goldschmidt bottnade hennes ångest i "en del sidor av livet som hon anade men inte kunde fatta; saker som hon inte kunde gå förbi men inte heller hade kraft att ta upp". Samma initierade bedömare skriver om ambivalensen i L:s livskänsla: "Hon rörde sig i en snårig gränsterräng mellan barn och vuxen, mellan man och kvinna, mellan skämt och allvar, mellan lek och verklighet."

L skrev några dikter med genuin psalmton, och även i dikter med profana teman märker man hennes förtrogenhet med bibel och psalmbok. I ett par dikter har jagpersonen en närmast mystisk upplevelse av Guds närhet. Men oftare framstår Gud både i bilderna och de lyriska texterna som en upphöjd stel gestalt, sträng och oåtkomlig. "Blir Gud Faders stenhjärta aldrig så mjukt, / att han lyssnar i nåd till min trängtan, " heter det i den nyss citerade bekännelsedikten. Jesus har hon en innerligare attityd till, han är "stackars Guds enfödde blödande son", han är lik människorna och förstår dem. L avlägsnade sig väl från föräldrarnas puritanskt färgade kristna livshållning men behöll livet ut vad hon kallade sin barnatro. Hon slutade alltid dagen med att läsa i bibeln. "Jag är nog religiös till en del för att på någon sorts genväg få allvar i det hela", skrev hon i ett brev, och på dödsbädden yttrade hon, att det gällde att "leva så honett som möjligt och sedan sköter Gud om resten".

Att den religiösa problematiken engagerade L visar hennes motivval i dikt och bild och hennes flitiga läsning av Kierkegaard. Men inget i det biografiska materialet tyder på att hon skulle ha upplevt någon religiös kris, något djupgående andligt genombrott. I de jagdikter, hon skrev då slutet var nära är det religiösa perspektivet borta; kvar står bara en stammande ovisshet: "I natt skall jag dö. – Vem, vem skall jag fråga, / vart jag skall resa — till vilket land?" Prästerlig dödsberedelse undanbad hon sig. Som begravningspsalm önskade hon Franzéns Vad ljus över griften. Elsa Björkman, som var utrikes, kallades telegrafiskt till dödsbädden och hann fram i tid. Till henne är sannolikt den dikt riktad som börjar: "Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta." Till de allra sista dikterna, naket personliga och självutgivande och därför så mycket mer gripande, hör den hopplöst dystra "Natten står grå utanför mitt fönster".

Den dragning mot harmoni och livsförsoning som är märkbar i sv litteratur under de senare åren av L:s livstid finner man inte mycket av i hennes verk. Visserligen ger hon i några dikter skira fridfulla naturstämningar, och hon kunde tala om livet som "en underlig skimrande skänk". Men det som dominerar i hennes livssyn är medvetandet om tillvarons vansklighet och människans utsatthet. Den pessimistiska inställningen var existentiell, med tiden ytterligare fördystrad av sjukdomens "trista fakta". Det onda världsläget och tidens sociala nöd skymtar i hennes verk, och hon saknade inte medkänsla med de olyckliga och "förknytta". Helhjärtat kunde hon dock inte engagera sig i tidsproblemen. Hon hade svårt att värja sig mot förebråelsen att se med estetens blick på människolivet. När Honorine Hermelin talade om missförhållanden, replikerade L att det väl "vore tråkigt om det inte fanns busar på Söder".

Att vara trogen sig själv och sina egna förutsättningar var viktigt för L, och hon värnade bestämt om sin egenart. Varken hennes bildkonst eller hennes lyrik kan helt placeras in under någon av tidens ismer. Hon anknöt snarare till äldre förebilder. I sina mästerligt formade Sonetter till nobla damer och döda libertiner står hon helt på traditionens grund; det är betecknande att hon i dessa dikter med sympatisk inlevelse skildrar företrädare för en försvinnande aristokratisk samhällsklass. I ordval och rytmer finner man inte sällan ekon från äldre sv diktare. Mest har nittiotalisterna betytt för henne. Med dessa delade hon den humoristiska människosynen, intresset för folkvisa och saga, pieteten. I likhet med Levertin fängslades hon av rokokon. Liksom denna epoks konstnärer älskade hon maskeringar, rollspel, och ibland är det svårt att skönja hennes egna drag under maskerna. Lusten att chockera och tendensen att briljera med den verbala förmågan kan verka kuriösa och omogna. Men i några dikter, särskilt dem från sista sjukdomstiden, är dessa drag bortbrända, och hon nådde fram till den stora allmängiltigheten.