Samuel Liljeblad

Liljeblad, Samuel, f 20 dec 1761 i Mjösjöhult, Södra Vi, Kalm, d 1 april 1815 i Uppsala. Föräldrar: rusthållaren Håkan Larsson o Elin Matsdtr. Inskr vid UU 30 sept 82, disp pro gradu 23 april 88, mag 16 juni 88, amanuens vid botan trädgården 11 jan 90, MK 10 dec 90, ML 11 maj 93, MD 8 juni 93, allt vid UU, adjunkt vid VS 18 maj 93, adjunkt i praktisk ekonomi vid UU 2 nov 96, prof i samma ämne där från 6 april 02. — LPS 03, HedLVS 05, LLA 12.

G 17 sept 09 i Ärentuna, Upps, m Johanna Christina Ekfors, f 2 sept 89 i Lena, Upps, d 6 juni 67 i Uppsala, dtr till komministern Johan E o Anna Christina Ehrenström.

Både vid skolgång i Vimmerby o vid Linköpings gymnasium fick L undervisning i naturalhistoria. Han blev en ivrig växtsamlare o som sådan uppmuntrad av bl a provinsialläkaren i Linköping linnélärjungen J O Hagström. I magisterexamen vid UU 1788 gjorde han ekonomi till huvudämne o disputerade under professor Borgströmianus J Lostbom, vilket var det närmaste han kunde komma botaniken inom filosofiska fakulteten. Promotionsdagen befann han sig i Piteå, stadd på en botanisk upptäcktsfärd i sällskap med det blivande medicinalrådet C B Rutström o medicinstuderanden Berthold Ekholm. Resan gick över Kengis till Torne träsk, som efter O Rudbeck d y inte besökts av någon botanist, o på hemvägen företogs exkursioner till Kolari o Kemi i Finland. I sin opublicerade resedagbok berättar L om fjällens skönhet o om strapatsrika vandringar, o i VAH beskrev o namngav han senare ett par för vetenskapen nya växter.

Återkommen till Uppsala började L studera medicin, inte av intresse för läkekonsten utan för att få ägna sig åt botanik. På C P Thunbergs rekommendation konstituerades han 90 som botanices demonstrator under den ordinaries frånvaro. Till hans uppgifter hörde bl a att leda botaniska exkursioner. Som hjälpmedel för deltagarna gav han 91 ut Svenska örtslagen med förklaringar av botaniska termer o beskrivning av växtsläkten på svenska. Den togs väl emot, o följande år kom Utkast til en svensk flora med beskrivning även av arterna, i stort en översättning av Linnés Flora Suecica men med ökat artantal o uppställd enligt ett av L till 16 klasser reducerat linnéanskt sexualsystem. Floran blev betydelsefull som en under några decennier av både fackmän o amatörer allmänt begagnad lärobok, kanske framförallt för att den möjliggjorde växtstudier även för inte latinkunniga. Den kom 98 o 16 ut i nya upplagor, den sista redigerad av L:s lärjunge J H Wallman o med Elias Fries som medarbetare. L skapade sv botaniska termer som i stor utsträckning alltjämt är i bruk, medan av honom skapade sv växtnamn ibland var mindre lyckade.

Under somrarna 89—99 var L en flitig resenär som i naturvetenskapliga syften besökte flertalet sv landskap. Från 96, då han befordrades till ekonomie adjunkt, var han kanske främst intresserad av jordbruket o dess binäringar. Med Linné som förebild skildrade han upplevelser o intryck i dagboksform. Utdrag har senare givits ut. L var även i privatlivet en god ekonom o förvaltade under flera terminer som andre kurator skickligt Östgöta nations ekonomi. Som sådan o senare som nationens inspektor hjälpte han flera ekonomiskt trängda landsmän — bl a J J Berzelius — både till stipendier o huslärartjänster.

L var väl meriterad som ekonom, lantbrukare, botanist o djurläkare, när han i hård konkurrens o efter många intriger blev Borgströmiansk professor. Professuren i ekonomi var inte spannmålsavlönad utan beroende av donationsmedel, som urholkats av inflationen. Den uppsaliensiska reaktionen mot den starka ställning naturvetenskaperna haft under frihetstiden drabbade i första hand den ekonomiska professuren o dess innehavare. Genom att i konsistorium envist hävda naturvetenskapernas betydelse o genom att presidera för dissertationer författade på svenska torde han, liksom sin meningsfrände C P Thunberg, bland konservativa kolleger ha haft anseende som radikal o motståndare till klassisk bildning. Ovilja mötte han också hos de vid Östgöta nation inflytelserika fosforisterna, som föraktade ämnet ekonomi o hade skarp blick för sin inspektörs egendomligheter. Hans ena öga var större än det andra, hans nacke sned, han var en stor del av året insvept i en fårpäls o huvudet värmdes av en gammaldags pungperuk; hans i brev o reseskildringar klara språk blev i dissertationer o föreläsningar omständligt o tacksamt att parodiera.

I ett antal anekdoter framställs han säkerligen med rätta som hederlig, beskedlig o envis men med elak överdrift som inskränkt o enfaldig.