Olof Rudbeck

3 Rudbeck, Olof, son till R 2, f 15 mars 1660 i Uppsala (Ihre), d 23 mars 1740 där (Ihre; begr 27 maj där). Inskr vid UU 25 sept 73, disp 17 mars 86, med adjunkt där 87, studerade utomlands 87–91, MD vid univ i Utrecht aug 90, prof i survivance i medicin o botanik vid UU från 11 jan 91, adl 10 juli 19, arkiater 39. – Led av Collegium curiosorum 10 o dess efterföljare VS 28.

G 1) 3 febr 1691 i Sthlm, Nik, m Catharina Giöding, f 31 aug (Åkersteins geneal:er, RHA), dp 8 sept 1661 där, ibid, d 17 dec 1693 i Uppsala (Åkerstein; db saknas), dtr till rådmannen Anders Johansson o Catharina Hansdtr Giöding; 2) 11 juli 1697 i Hed, Vm (Elgenstierna; ej i vb), m Anna Catharina Schönström, f 1683 trol i Hed (fdb saknas), d 2 febr 1717 i Uppsala, begr 10 febr där, dtr till assessorn Peter Svedberg, adl S, o Anna Margareta Behm; 3) 31 maj 1721 i Alunda, Upps, m sin kusindtr Charlotta Rotenburg, f 5 dec 1691 där, d 15 aug 1761 i Tuna, Upps, dtr till jägmästaren Carl Fredrik R o Christina Rudbeckia.

R var sin store fars begåvade och trogne son, som följde faderns bana och som därmed ofta kom i dennes skugga. Uppfostran förde R raka vägen in på faderns intressen, och han kom med sin likaledes mångsidiga begåvning att ägna sig åt såväl medicinen som naturalhistorien, illustrationskonsten och filologin. Med R:s avhandling De propagatione plantarum (1686) kan den moderna botanikens historia i Sverige sägas ha inletts (Eriksson). Kunskapen om den aktuella forskningen på området och den nya mekanistiska naturförklaringen märks rakt igenom. Den ovanligt omfattande dissertationen dedicerades till drottning Ulrika Eleonora och kvitterades med ett stipendium från henne på 100 dukater till en studieresa utomlands.

R:s öden under utlandsresan är till största delen okända; dagbok saknas liksom brev hem. De självbiografiska anteckningarna – närmast en meritlista – ger dock vissa stödpunkter. Doktorsdissertationen i Utrecht, De fundamentali plantarum notitia rite acquirenda, är av utmärkt kvalitet och betonar behovet inom naturalhistorien av korrekt deskription och systematisk överblick. Som medicine professor vid UU var R inledningsvis akdv och tog bl a med sig sina studenter på herbation. Ansvaret för den botaniska trädgården skulle han dock med tiden försumma.

Faderns stora illustrationsprojekt, Campus Elysii, engagerade de rudbeckska barnen, och R skulle själv i liknande skala och med liknande anspråk på totalitet lägga upp sin berömda Fogelbok. Under den lappländska resa R företog 1695 kombinerades faderns intresse för samernas, "pygmännens", kultur, det nordliga klimatets förtjänster och götiskt-politiska ambitioner att markera det sv rikets ålder och omfattning. I resesällskapet ingick bl a Anders Holtzbom, några år senare disputerad på en avhandling under R om alrunan (1703) och död i Nyköping 1710. Denne var uppenbarligen den som främst arbetade med bilderna och som därmed har en odiskutabel plats i den sv biologins historia. Dock behärskade R enligt egen utsago både träsnittet och kopparsticket. Vad som bevarats är planscher från resan men också R:s resedagbok (utg 1968–71). Långt utförligare avsågs den reseskildring bli som R började ge ut under titeln Nora Samolad eller Uplyste Lapland men varav bara första bandet, om resan genom Uppland, utkom. Vad som publicerades kan med utgångspunkt i symboliken i frontespisen och i t ex namngivningen av blåhaken (Avis Carolina) och Kung Karls spira rubriceras som "politisk naturalhistoria" (Broberg).

Den stora uppsalabranden 1702 innebar slutet för fadern och R i deras ambition att skapa en storsvensk götisk-nordisk naturalhistoria. Stockarna till det stora Campus-verket, som hade börjat utkomma, förstördes till största delen liksom fortsättningen av Nora Samolad – elva delar enl R – och annat svårersättligt material. Förödelsen möttes med stoisk filosofi och kristen undergivenhet. Dock gick gamle Rudbeck snart i graven. Utan dennes starka vilja förlorade verksamheten snart styrfart. Den sv krigsverksamheten tog också kraft och ekonomi från storvulna projekt som R:s. Den tekniska utvecklingen för bildverk var på väg att springa ifrån den sv ålderdomliga träsnittekniken. Eventuella publiceringsplaner lades på hyllan. Även pesten i Uppsala 1710 innebar ett hårt slag för den akademiska verksamheten. Dock grundades då, med R som en av tillskyndarna, Collegium curiosorum (1710–11), senare Bokwetts Gillet (1718) och Vetenskapssocieteten (1728), där R var en engagerad ledamot. Slutgiltigt tycks hans intresse för naturalhistorien ha vänt vid försäljningen av Fogelboken till Charles de Geer (bd 10) på Leufsta. R:s forskning tog en annan riktning.

Det verkar som om R inom filologin inte bara ville fullfölja utan snarare överträffa fadern. Delvis som ett resultat av Lapplandsresan kan R:s Glossarium Laponicum (ms) uppfattas. I några naturalhistoriska avhandlingar, framför allt De ave selav (1705) ägnade R sig åt den naturalhistoriska bibelfilologin, en under hela århundradet ganska omhuldad akademisk genre. R identifierade det hebreiska "selav" inte normalt som "vaktlar" utan som flygfisk. Detta övertygade knappast någon – det blev tvist härom i UU:s konsistorium med C Lundius (bd 24) – och detsamma kan sägas om tolkningen av Dudaim (1733), som han förklarade "med putabla skäl" vara hallon.

Dessa avhandlingar var spånor från det stora arbete som sysselsatte R livet ut, Thesaurus linguarum Asiae et Europas harmonicus. Endast ett par provark trycktes (1716), men arbetet växte snart över alla bräddar. En påbörjad renskrift blev aldrig färdig. Grundtanken var att alla språk stammar från hebreiskan, men särskilt nära stod språken i norr, inte bara götiskan utan också lapskan. Arbetet tillmättes stor betydelse, vilket bl a framgår av att R beviljades tjänstledighet för dess slutförande. Anmärkningsvärt är också att han – liksom fadern en gång vid utarbetandet av Campus Elysii – hade assistans från studenter som uppenbarligen betalades av allmänna medel för sina insatser. R nämner att orientalisten Christopher Clewberg (bd 8, s 633) skolades vid arbetet med Thesaurus. Både R och hans far kan därmed ses som pionjärer i projektforskningens sv historia. Att R också efter sin död hölls högt som språkman framgår av att UUB inlöste Thesaurus för 6 000 dlr kmt. – Som uttryck för R:s språkliga intressen kan också några dikter ses, bl a en om Sthlms brand 1723 och en rad personverser (delvis utg).

R förunnades ett långt liv, en stor familj, ganska mycket ära och rikedom. "Var i unge åren stark botanicus. Var förmögen man; hade 26 barn" (Linné, s 158). Barnaskaran kunde bekräfta vad fadern anförde i Atlantican om nordbons fruktsamhet. Liksom faderns visar R:s verksamhet upp en mångsidighet som under senare tider av specialiserad forskning skulle vara omöjlig. En jämförelse med fadern är ändå knappast rättvis. R saknade dennes stormodiga universitetspolitiska driftighet liksom lusten för teknisk undervisning. En skillnad var vidare att R i sin forskning främst anknöt till bibeln medan fadern stödde sig på de hedniska klassikerna. Häri kan finnas en kynnesskillnad. Om R:s allvarliga religiositet vittnar tjugonde barnet, dottern Christina Charlotta Hiärne, i sina memoarer. Inte heller utfaller en jämförelse med kollegan L Roberg (s 246) till R:s fördel. Av Robergs enkla framtoning och sociala engagemang märks föga hos R. Deras forskningsintressen sammanfaller delvis, men Roberg arbetade i det lilla formatet och behövde inte se tillbaka på ofullgångna projekt. R hade också en barock pompa över sin gestalt som Roberg tycks helt ha saknat. De bägge medicinarna verkar ändå ha uppskattat varandra. Vid föreläsningarna över Fogelboken njöt R "den äran att hava min kollega doktor Roberg till min åhörare" (Själfbiogr anteckn:ar).

Något omedelbart inflytande hade inte R. Mågen, medicine adjunkten Petter Martin (bd 25, s 182), var utan tvivel en duglig kraft i naturalhistorien men dog redan 1727, varefter R höll sina viktiga föreläsningar över Fogelboken åhörda av Peter Artedi (bd 2) och Linné. Successionen efter R gick i stället till Linné, informator en tid hos R i den senare "linnéträdgården". Den markeras också av att Linnés lapplandsresa skedde på initiativ av R, som häri inte gjorde sin minsta insats. Han fick betydelse för Linné och för den sv ornitologin; trots att Fogelboken givits ut först i vår tid har den som handskrift haft ett kontinuerligt inflytande. Mångfalden innebar emellertid att han inte fullföljde sina projekt. Invändningar kan också göras mot hans insats som universitetslärare i medicin. Likafullt finns det både något storslaget och kanske tragiskt över R: hans lycka eller olycka var att vara den stores son och efterträdare. R:s sista tid fördystrades – om vi får tro Linné – av äktenskapet med den tredje hustrun, en "virago" eller satkäring. Linnés omdöme om sin kollega var desto vackrare: "en gudfruktig, hederlig samt god man" (Nemesis divina). I en hyllningsskrift hedrade Linné också R med växtnamnet Rudbeckia (1731).