Johannes (Johan) Lindegren

1 Lindegren, Johannes (Johan), f 7 jan 1842 i Ullared, Hall, d 8 juni 1908 i Sthlm, Klara. Föräldrar: hemmansäg o kyrkvärden Andreas Johansson o Inger Lena Carlsdtr. Elev vid musikkonservatoriet i Sthlm 60, organist- o skolkantorsex där 31 maj 65, korist vid K teatern 61, repetitör där 74, tf lär i kontrapunkt vid musikkonservatoriet 31 aug 76, musiklär i Jakobs lägre allm lärov från 18 febr 81, kantor i Storkyrkan 84, led av komm ang musikbilaga till kyrkohandboken nov 94–mars 96. – LMA 03.

G 10 nov 1880 i Sthlm, Klara, m Josefina Grönberg, f 17 aug 1838 i Öreryd, Jönk, d 3 jan 1924 i Sthlm, Klara, dtr till smedmästaren Jonas G o Christina Holmdal.

Under sin uppväxt fick L arbeta i hemmet o biträda fadern, som var hemmansägare o kyrkvärd. Redan i mycket unga år kände L stark dragning till musik o fick av en präst elementär undervisning i orgelspel, men fattigdom o bristande förståelse från faderns sida tycktes lägga oöverstigliga hinder i vägen för hans möjligheter att skaffa sig en mer gedigen musikutbildning. Då L var c:a 15 år, lyckades han dock utverka faderns tillstånd att bege sig till Skällinge, Hall, för att få undervisning hos organisten där, den som en skicklig musiker ansedde Holmdahl. I samband med avresan från hemmet tog han namnet Lindegren.

Efter tre års förberedande studier for L till Sthlm, vann inträde vid musikkonservatoriet o studerade där musikteori för H Berens d ä, piano för J van Boom o violin för A Randel. Bredvid musikstudierna bedrev han självstudier i humaniora o lärde sig även flera främmande språk, däribland latin o grekiska. Under denna intensiva studietid levde han ett försakelsens liv, tog föga notis om yttre händelser o undvek allt umgängesliv. Under sitt andra år i Sthlm fick han en befattning som körsångare vid Operan, som han därefter (senare även som repetitör) tillhörde livet ut.

Genom sina musikteoretiska studier för Berens o kanske i ännu högre grad genom eget inträngande studium av äldre tonsättares, främst J S Bachs, verk utvecklades L till en av vårt lands skickligaste kontrapunktiker. Han blev snart en eftersökt lärare; Hugo Alfvén, Bror Beckman, Harald Fryklöf, Knut Håkanson, Sigurd v Koch, Adolf Wiklund m fl studerade för honom, o därmed är antydd den stora betydelse som L:s lärargärning haft för sv tonkonst. Under Berens sista sjukdom (1876) vikarierade L för denne som lärare i musikteori vid konservatoriet men blev senare vid tillsättningen av tjänsten förbigången o verkade därefter som privatlärare. Undervisningen gick i första hand ut på att bibringa eleverna en fullständig behärskning av den kontrapunktiska satsen. Som lärare var L mycket fordrande. "Hans anmärkningar och repliker var för det mesta tunga i innehållet och aforistiska i formen, klara och avvägda. För den vetgirige var han en fullständig uppslagsbok, ty hans lärdom var otrolig. Bland det värdefullaste hos honom skattar jag också den förmåga han ägde att kunna elda, hänföra och uppenbara den kontrapunktiska skönhetens innersta väsen" (Alfvén).

Av ekonomiska skäl blev L snart tvungen att söka andra befattningar. Han utnämndes 1881 till musiklärare vid Jakobs lägre allm läroverk — en tjänst, som han i hög grad skulle komma att vantrivas med. Mer stimulerande för L var den 1884 erhållna tjänsten som kantor i Storkyrkan.

Med stor iver ägnade sig L åt kyrkomusikaliska reformsträvanden. Han var en entusiastisk anhängare av en friskare o rytmiskt livfullare församlingssång samt av en nyorientering av den kyrkliga körsången i anslutning till reformationsårhundradets traditioner. I Necken Svensk musiktidning o i sin egen kortlivade Tidning för kyrkomusik försökte han från olika håll belysa koralproblemet genom talrika artiklar om de liturgiskmusikaliska strävandena, om kyrkotonarterna, om kyrkosångens förbättrande, om 1697 års koralpsalmbok, om Hæffners o nyare koralboksutgåvor mm. Som ett slags sammanfattning av L:s åsikter om koralmusiken kan man betrakta hans lilla broschyr "1819— 1918. En studie öfver den protestantiska koralen". Tillsammans med G Wennerberg, C Nordqvist o R Norén var L ledamot av 1895 års kommitté för kyrkohandboksmusiken. Kommitténs arbete, vilket godkändes 1897, gällde endast högmässans musikaliska utformning, ej bigudstjänsternas.

L:s mest betydande kyrkomusikaliska verk är Svensk koralbok, 1 (1905). Den innehåller 400 melodier i såväl gammal- som nyrytmisk o utjämnad form. Målsättningen var att "göra de viktigaste melodierna från den protestantiska koralens glansdagar tillgängliga i deras uräkta form" (företal). L:s försök till historisk restituering faller dock på att han saknade nödvändiga insikter för att rätt kunna bedöma olika utvecklingslinjer. I sin strävan efter rytmisk livfullhet begagnade han en deklamation (ofta med taktartsväxlingar), som ej 'sällan saknade inre nödvändighet. Detta torde delvis vara orsaken till att endast fyra melodier infördes i 1921 års koralbok o ingen i melodidelen till 1937 års psalmbok (Moberg, Norlind).

Inom L:s musikaliska produktion, som är tämligen liten, kan urskiljas två riktningar, dels en "romantisk", innefattande verk av autonom konstmusikkaraktär (t ex stråkkvintetten), bland vilka något verk uppvisar senromantiska stildrag som stark kromatisering o tendenser till tonal upplösning, men även salongsmusik "i tidens smak", dels en "anti-romantisk", vars ideologiska hemvist är de historiserande tendenser som började göra sig gällande inom sv kyrkomusik under slutet av 1800-talet. Denna andra riktning präglas av strävan efter "saklighet" o "renhet" o därigenom avståndstagande från romantisk klangprakt och känslosamhet. Hit hör huvuddelen av de sakrala verken. Inom båda riktningarna framträder L:s starka dragning till ett polyfont skrivsätt, t ex genom val av stränga kontrapunktiska former.