Lars Levi Læstadius

2 Læstadius, Lars Levi, halvbror till L 1, f 10 jan 1800 i Jäckvik, Arjeplog, Nb, d 21 febr 1861 i Pajala, Nb. Föräldrar: bergsfogden Carl L o Anna Magdalena Johansdtr. Elev vid Härnösands gymn 16—19, inskr vid UU 24 okt 20, utex från teol seminariet dec 22, prästv i Härnösand 20 febr 25, förestod missionärstjänsten i Arjeplog o Arvidsjaur, Nb, 25—26, pastor i Enontekis (nu Karesuando), Nb, 18 maj 25 (tilltr mars 26), pastoralex i Härnösand 5 dec 43, förordn att företa en visitationsresa i lappmarkerna 13 dec 43, kh i Pajala 27 okt 48, utg av tidskr Ens ropandes röst jan 52—dec 54 (utg: bevis 10 dec 51). Väckelsepredikant. — LVS 39.

G 1 april 27 i Karesuando, Nb, m Brita Cajsa Alstadius, f 8 febr 05 i Kvikkjokk, Jokkmokk, Nb, d 4 mars 88 i Pajala, dtr till nybyggaren Olof Ersson A o Catharina Govenius.

Av vad L skrev på äldre dagar framgår, att han var bitter på sin fattiga barndom o på sin far, medan han gärna tänkte tillbaka på sin mor o åren hos brodern Carl Eric (L 1) i Kvikkjokk, dit han kom vid 8 års ålder. Han beskriver brodern som "en huld fader", o när han 16 år gammal skrevs in vid gymnasiet i Härnösand ägde han tack vare honom goda skolkunskaper, nödvändig fostran o minnet av strävsamma men glada ungdomsår. Skoltiden var ekonomiskt besvärlig, men L drog sig fram på ett mindre stipendium, konditionering o bidrag från vänner till fadern o brodern. Gymnasiet var framförallt en prästutbildningsanstalt med klen undervisning i levande språk o ingen i naturalhistoria. Grunderna i växtkännedom hade L bibragts i Kvikkjokk av sin bror o genom självstudier under åren i Härnösand. I juni 19 ansågs L av sina lärare mogen för universitetsstudier.

Under följande sommar företog han en botanisk exkursion till Jämtland o angränsande delar av Norge. För vintern hade han fått ett s k viaticibrev som gav honom tillstånd att dra fram genom n delen av Härnösands stift från Överkalix till Åsele, predika i kyrkorna o uppbära offer i kontanter, ett för fattiga studerande vanligt sätt att skaffa medel till fortsatt utbildning. Under sommaren botaniserade han i fjällen, blev på hösten student i Uppsala o skrevs följande termin in vid Teologiska seminariet. Han hade med en viss omtänksamhet skänkt en samling fjällväxter till VA o fick nom självstudier under åren i Härnösand. I därifrån 21 ett väl tilltaget understöd för en sommarresa till Lule lappmark. Väderleken gjorde både dit- o hemresan besvärlig, o han kom tillbaka först i dec efter att i motvind ha tillbragt nio veckor till sjöss på Bottenviken, L hade under sina färder upptäckt för Sverige o Skandinavien nya växter o hedrades med att få en uppsats om sina fynd införd i VA:s Handlingar 1822. Under vårterminen fortsatte han vid seminariet — lärokursen var ettårig, men L finns antecknad som deltagare 3 terminer — o studerade dessutom botanik under ledning av Göran Wahlenberg, som han sommaren 22 fick följa på en resa till Skåne. Avsikten med skåneresan, som bekostades av VA, var att rita av växter för Sv botanik, ett planschverk som efter skiftande öden 22 övertagits av VA med Wahlenberg som redaktör.

I dec tog L examen vid seminariet. Under hösten o följande vårtermin författade han Om möjligheten och fördelen af allmänna uppodlingar i Lappmarken, en bok i vilken han med stöd av litteratur o egna erfarenheter skildrar Lapplands växtvärld, djurliv, klimat o näringsliv. Han har en ljus syn på framtida odlingar o sällar sig därmed till den långa rad av optimister som anat möjlighet till stora skördar på Lapplands myrar. Sommaren 23 for L till Arjeplog o återvände till Uppsala hösten 24 efter 2 somrars flitig botanisering stödd av VA (VAH 24, 26).

Ett par månader efter prästvigningen 25 utsågs L till pastor i Enontekis (från 1907 Karesuando) o tillträdde tjänsten i mars 26 efter att ett år ha varit placerad som missionär bland Arjeplogs lappar, som han följde på sommarflyttningen till Norge. Hans närmaste o mödosamma uppgift var att lära sig finska, som var pastoratets religiösa språk, o först efter 5 år ansåg han sig ha de nödvändiga kunskaperna. Sin prästtjänst handhade han med allvar o nit, o sina predikningar byggde han på pietismens andliga tradition."

Den tid som inte togs i anspråk av ämbetet o en växande familj ägnade L åt naturalhistorien. Till Enontekis ledde ingen landsväg, men prästgården låg vid färdleden mellan Torneå o Nordnorge o Karesuando by besöktes sommar o vinter av resenärer på väg till eller från Tromsö o Alta o under höst o vår av flyttande lappar. L brevväxlade med flera botanister, några besökte honom o han sände söderut tusentals pressade växter. Han fortsatte att teckna för Sv botanik, vars redigering övertagits av P F Wahlberg, o när utgivningen avbröts 43 hade han ritat mer än 100 planscher. Enligt S Selander hör några av dem till detta praktverks vackraste. Under många år bytte L botaniska nyheter med prof Elias Fries o floraförf C J Hartman men blev ovän med båda vid tvister om namngivning o arträttigheter. Med Wahlenberg brevväxlade han o behöll en respektfull vänskap så länge denne levde. Tack vare honom blev L ledamot av VS o fick av sällskapet ett stipendium o sitt arbete Loca parallela plantarum 39 tryckt i dess Nova Acta. I denna avhandling har han samlat sin kunskap om fjällvärldens vegetation. Han beskriver nya arter o klassar i vissa fall tidigare beskrivna som varieteter alstrade av växtförhållandena. Märkligare än artbestämningarna är de skarpsinniga iakttagelserna av ljusets, jordmånens o klimatets betydelse för utformningen av Lapplands växtvärld. I samband med sin religiösa kris säger sig L vilja offra botaniken för att inte frestas av ärelystnadens farliga synd, men med ett kort avbrott under 40-talet förblev han en ivrig botanist livet ut. Han sökte för växtbyte o tankeutbyte kontakt med yngre botanister, o under 50-talet publicerade han uppsatser o meddelanden i Botaniska notiser. I VA:s arkiv finns flera otryckta avhandlingar av honom. Han tycks i viss mån ha förött sina krafter o sitt kunnande på beskrivning av varieteter av viden, starr o björkar. Eftervärlden har i flera fall inte kunnat återfinna de former han såg, men i andra har hans bestämningar långt senare blivit bekräftade. Måhända med någon överdrift skriver S Selander, att L var "kanske den av svenskar som fått mest i arv av Linnés geniala ögon", men utan tvekan gjorde han på sin isolerade utpost bestående insatser inom växtgeografi, ekologi o systematik. Efter Wahlenbergs död föreslogs L som dennes efterträdare i VA men hade då genom otidigt skrivsätt i botaniska sammanhang o sitt rykte som "läsare" få vänner i akademin o föll igenom vid valet.

L:s energi räckte till även för andra grenar inom naturalhistorien. Han samlade mindre däggdjur, fåglar o insekter åt zoologer o kallades till medlem i Sv jägarförbundet. I S Nilssons Skandinavisk fauna nämns L bl a som upptäckare av den för Skandinavien tidigare okända rödsorken. Under åren i Karesuando iakttog L regelbundet temperatur, vind, molnighet o nederbörd. Hans observationer 30—38 trycktes i Frankrike o de senare årens efter bearbetning av A Ångström i VA:s Öfversigt 60.

38 fick L genom VA:s förmedling av kungen ett oklart formulerat uppdrag att följa en fransk expedition genom Lappland. Det gällde den s k Rechercheexpeditionen, som under tre somrar företog resor i nordliga farvatten. Ledare var P Gaimard, bland de vetenskapliga deltagarna fanns skandinaver o som expeditionens historieskrivare medföljde den något svensktalande Xavier Marmier. L:s insatser för expeditionen var kanske inte så stora, men han fick genom den extra inkomster, värdefulla bekantskaper o hederslegionen. 38 mötte han expeditionen i Hammerfest vid dess återkomst från Spetsbergen. Han åtföljde sedan de expeditionsdeltagare som tog landvägen söderut genom Nordnorge till Karesuando, där han härbärgerade dem några höstdagar. Avsikten hade varit att under landresan göra vetenskapliga iakttagelser, men därav blev just ingenting, eftersom fransmännen saknade både termometer o barometer. Följande höst logerade åter expeditionsdeltagare i Karesuando, vilket bl a förde med sig en elak karakteristik av L i en reseskildring författad av Leonie d'Aunet, som deltog i expeditionen förklädd till man. Till Gaimard sålde L tusentals växter, han fick sina meteorologiska observationer betalda o tryckta i det omfångsrika verk som redovisar expeditionens resultat o därtill beställning på en bok om lapparnas gudalära. För ett liknande arbete hade han förberett sig under uppsalaåren, o manuskriptet var trots mellankommande hinder färdigt 45, men då expeditionens anslag drogs in efter februarirevolutionen, blev det aldrig översatt till franska, o hans Fragmenter i lappska mythologien kom i tryck först 1959.

I Karesuando hade L oförtrutet men med föga framgång kämpat mot det i lappmarkerna huvudsakligen till storhelgerna koncentrerade spritmissbruket, som särskilt bland lapparna åstadkom svårt elände. Genom påstötningar hos myndigheterna förmådde han dessa att halvhjärtat beivra brott mot det existerande förbudet mot att föra in brännvin till Lappmarken, o 39 lät han på lapska trycka en broschyr, i vilken han i starka färger målar de märken brännvinet sätter på kropp o själ. 39 dog familjens näst äldste son, o under 30-talet o början av 40-talet var L tre gånger allvarligt sjuk. I samband härmed gick han igenom religiösa kriser, som kulminerade under den sista sjukdomstiden, då han i brev berättar om att han var övertygad om sin snara död i lungsot. Han tillfrisknade o reste 43 till Härnösand för att avlägga pastoralexamen o bli behörig att söka kyrkoherdetjänst. Hans delvis nya o strängare inställning i religiösa frågor lyser fram i predikningar under det halvårslånga uppehållet i Härnösand o i den latinska avhandling Crapula mundi, Världens rus, som han fogade till sina examensteser — en skrift som gisslar tidens ondska o människornas syndfulla njutningslystnad. "Världen är galen. Den är fången i djävulens snaror."

Efter examen blev L förordnad att visitera lappmarksförsamlingarna, o under visitationsresan kom han i kontakt med olika grupper av läsare. Själv skrev han 8 år senare i Ens ropandes röst, att ett sammanträffande under resan med lappflickan Maria o den inblick hon gav honom i nådens ordning kom att få avgörande betydelse för hans lära o gärning. När han våren 44 kom hem till Karesuando, hade hans förkunnelse fått ny kraft. Han uppträdde som läsarnas försvarare o gick skarpt till rätta med den form av kristendom han ansåg slapp o vanemässig. Enligt hans egen beskrivning av sin arbetsmetod mörbultade han syndarnas själar, tills de under djup ånger kom i rätt för-krosselse o leddes till att fatta att de var Guds barn. För att få synden att framstå i all sin vederstygglighet målade han den i krassa färger, särskilt "dryckenskapsdjävulen", o han fängslade sina lyssnare genom bilder o liknelser hämtade ur den alldagliga verkligheten. Likt en gång Luther undvek han inte de ofta grova ord som hans åhörare brukade i dagligt tal, vilket han klandrats för. Han förkunnade mer lag än evangelium, han öppnade helvetets dörrar på vid gavel o lät dem länge stå öppna. Först när alla sett o förstått vad som fanns därinne, gläntade han på himlens port. Hans metod hade framgång, o mot slutet av 45 blossade den laestadianska väckelsen upp o spred sig likt en gräsbrand över den finsk- o lapsktalande delen av Nordkalotten. Han ville inte skapa någon ny revolutionär lärobyggnad, det gällde en reformation o återgång till den lära som förkunnats av Luther. L byggde ramen för trosriktningen, dogmerna o ritualen formades av hans finska o lapska lärjungar o efterföljare. Karakteristiskt för laestadianismen är den kristna församlingens befogenheter. Till denna, som inte söker stöd i någon yttre organisation, hör endast de väckta, o endast genom att inför församlingen eller en trosfrände bikta sina synder o mottaga förlåtelse kan den enskilde träda i förbindelse med Gud o vinna salighet. Först genom den muntliga utläggningen i församlingen kan bibelordet bli ett medel till andlig pånyttfödelse o större vikt fästes vid predikan o högläsning än vid den enskildes bibelstudier o böner. Till sv kyrkan är hållningen fördragsam. Av sakramenten lägges stor vikt vid nattvarden, medan dopet fått en mer undanskymd ställning. En uppmärksammad plats intar de extatiska känsloutbrott med omfamningar, snyftningar o rop (liikutuksia), som kan förekomma under möten o gudstjänster. I de trakter som nåddes av väckelsen åstadkom den en märklig förändring. Fogdar o läkare rapporterade om lugn, nykterhet o ökat välstånd, även om de ibland riktade anmärkningar mot religiösa överdrifter o en viss fanatism.

När L kom till Pajala, hade hans lära hunnit före honom, men han fick där o i Härnösands konsistorium vedersakare, som hade svårt att fördra hans predikningar mot "horbockar o fyllhundar" o hans sturska uppträdande mot överordnade. 51 o 54 varnades han av konsistoriet för tjänstefel o för otidigt skrivsätt. En norsk biskop ville 53 i en anmälan till sv regeringen ställa L o hans lära till svars för de mord som året innan begåtts av religiösa fanatiker i Kautokeino, men i en avfordrad förklaring påvisade L det orimliga i beskyllningen. S å anklagades han av några sockenbor för att i sina predikningar ha gjort bruk av talesätt som sårade den naturliga blygsamheten men klarade sig vid den följande biskopsvisitationen bl a genom sin färdighet att vid en direkt fråga balansera på randen mellan sanning o lögn.

Att L nekades utrymme, när han ville svara på smädelser i lokalpressen, var ett av skälen till att han 52—54 gav ut tidskriften Ens ropandes röst. Den innehåller utom klarlägganden av hans lära o handlande även en öppenhjärtig men fragmentarisk självbiografi. Han skrev inte sällan grovt o smädligt o blev i ett fall hotad med åtal o tvungen att betala ett avsevärt skadestånd. I mer än 12 år arbetade L på ett filosofiskt verk Dårhushjonet, i vilket han utvecklar sina dogmatiska åsikter o söker förena en naturvetenskaplig grundåskådning med tron på själens odödlighet. L lyckades inte finna någon förläggare, o först långt efter hans död blev manuskriptet tryckt efter märkliga öden.

Till skillnad från brodern Petrus tycks L inte ha framhävt sitt lapska påbrå, men han röjde i flera sammanhang att det inte var honom likgiltigt. I Uppsala gjorde han för framtida bruk utdrag ur svåråtkomlig lapplandslitteratur. Som missionär räddade han genom sina åtgärder Arjeplogs lappar från en godtycklig höjning av den s k lappnästen, en avgift som lapparna från äldsta tider "frivilligt" åtagit sig att betala kronofogden. Under 30-talet var L invecklad i en långvarig tidningspolemik om lappmarksfrågor. En serie artiklar i Stats-tidningen, i vilka han tog upp problem som rörde kommunikationerna, nybyggarna o lapparnas historiska traditioner, blev upphovet till ett gräl fört i Norrlands tidningar o Norrlands-posten mellan honom o länsmannen i Lycksele Eric Holmström, som ansåg att lapparna borde tvingas till fast bosättning, eftersom deras kringirrande levnadssätt förde med sig spritmissbruk o ställde till besvär för plikttrogna tjänstemän. L försvarade lapparnas sätt att leva o hävdade att utan dem o deras renar skulle lappmarkerna vara öde. För fylleriet hade han inget försvar, men han påminde om att innan köpmän o präster kom var brännvinet okänt. Det var nu myndigheternas plikt att bibehålla lapparna vid de privilegier som de en gång fått o att skydda dem mot övergrepp från de bofasta. I den vidlyftiga statistik som L 57 publicerade i Den sv nykterhetshärolden jämför han nomadernas sätt att leva, bo o äta med de fastboendes, vilken jämförelse utfaller till lapparnas förmån.

L torde när han kom till Karesuando väl ha behärskat de lapska dialekter, som talades i Arjeplog o Kvikkjokk, o han bör inte ha haft någon svårighet att lära sig den norsklapska, som brukades i Torne lappmark. Enl K B Wiklund var L grundare av det nordlapska skriftspråket. Wiklund o andra har dock haft vissa invändningar mot hans stavning, hans iver att rensa lapskan från sv inslag o hans ibland besynnerliga språkliga nybildningar. På lapska lät han, utom vad som tidigare nämnts, trycka ytterligare en nykterhetsbroschyr, en julpredikan o 44 ett större arbete, vars titel på sv skulle lyda Gamla berättelser om Gud och människan. Det är en biblisk historia i 80 kapitel, som värderades högt av sina många läsare o användes som andakts- o lärobok ännu i början av 1900-talet.

L var kraftigt byggd men kortvuxen, hade en väldig stämma o vacker sångröst. På äldre dagar gick han djupt framåtböjd, märkt av tunga bördor under fjällvandringar o den sjukdom som tyngde hans sista år. Hans levnadsvanor var ytterligt enkla, o för sitt yttre var han likgiltig. Resenärer berättar hur han med fladdrande, oordnat hår, klädd i en smutsig päls o lurviga handskar förrättade gudstjänst i Pajala kyrka. L var en fängslande talare, både när han skildrade fjällvärldens under o när han med hot om helvetets eld skrämde sina församlingsbor från brännvinet. Han var en motsatsernas man, o en personlighet som väckte starka känslor.

Minnesmärken har rests, där L föddes o där han dog. Hans liv o gärning har varit ämne för avhandlingar i Finland, Norge o Sverige, o han är huvudperson i skönlitterära arbeten av bl a Harry Blomberg o Andreas Markusson.