Carl Johan Hartman

1 Hartman, Carl Johan, f 14 april 1790 i Gävle, d 28 aug 1849 i Sthlm (Jak). Föräldrar: klensmeden Anders Westerberg o Brita Catharina (Cajsa) Carlsten. Inskr vid UU 13 juni 11, med-fil kand 6 juni 12, disp pro exercitio under C P Thunberg vid UU 19, MK 12 juni 20, ML 29 maj 21, läk vid invalidinrättn på Ulriksdal 27 jan 22, disp pro gradu vid UU 27 mars 22, kir mag vid Karol inst juni 22, led av Sundhetskoll juni 22, MD vid UU 11 nov 22, praktiserande läk i Häggeby (Upps) 25, provinsialläk i Eskilstuna 15 april 28, i Gävle från 10 aug 33. Botanist. — LLA 36, LVA 38.

G 24 juni 23 i Österlövsta m Carolina Christina Stjernsten, f 13 okt 01 i Älvkarleby (Upps), d 10 okt 81 i Örebro, dtr till bruksinspektören Carl S o Christina Margareta Björling.

H uppfostrades hos sin mors styvfar glasmästare J Hartman i Gävle. Denne önskade se honom som sin efterträdare i hantverket, men efter att några år ha haft honom som lärling, lät han övertala sig att bekosta hans skolgång vid Gävle elementarskola. Som gymnasist fick H av en händelse i sin hand S Liljeblads flora, och botanik blev snart hans huvudintresse. Först vid 21 år blev han student i Uppsala — han tog då fosterfaderns namn — och eftersom egentliga botanikstudier endast bedrevs vid medicinska fakulteten valde han läkarbanan. Av ekonomiska skäl kunde han endast stanna en termin vid akademin, men avlade under denna en förberedande examen och skaffade sig kontakter med botanister. I den jämnårige blivande intendenten vid Riksmuseet J E Wikström fick han en vän, som introducerade honom hos Vetenskapsakademins sekreterare O Swartz och hos den ivrige amatörbotanisten kommerserådet N Casström. 1811 tog H informatorstjänst hos bruksinspektören C Stjernsten på Lövsta bruk. Här — hos sina blivande svärföräldrar — stannade han närmare fyra år och tycks ha ägnat sin lediga tid huvudsakligen åt blommor och mossor.

Med understöd från VA gjorde H 1813 en resa till Jämtland och Norge. Av den redogörelse för resan som finns i VA:s handlingar, framgår att inte endast floran intresserade honom. Med något av Linnés skarpblick och ordknappa skrivsätt berättar han också om djur, stenar, jord och människor. Följande år fick han genom Casström en informatorsbefattning hos bryggaråldermannen C Lychou i Sthlm. Han bemöttes som familjemedlem, och det förutsattes, att han skulle ha god tid för medicinska studier. Botaniken tog dock ännu några år H:s tid och krafter i anspråk. Han brevväxlade med flertalet av Sveriges växtkännare, från kronobagare Aspegren i Karlskrona till komminister C E Laestadius i Kvikkjokk. Han fick den beundrade Swartz som lärare och tack vare honom tillgång till VA:s bibliotek och samlingar. 1819 for H till Uppsala för att avsluta sina medicinska studier och innehade därefter från 1822 olika läkartjänster. 1833 blev han provinsialläkare i Gävle där han kom att uppehålla sig resten av sitt liv.

Redan 1820 hade H givit ut den Handbok i Skandinaviens flora, som kom att bli flera generationer sv botanisters bibel, och månaderna före sin död arbetade han med bokens femte upplaga. Men fastän botaniken var H:s livsintresse, hindrade den honom inte att med nit fullgöra sin tjänst som läkare. Han var en skicklig diagnostiker, en realist med kärv inställning till de naturfilosofiska spekulationer som genom I Hwasser fått många anhängare bland sv läkare. Svårigheten för landsbygdsbefolkningen att få läkarhjälp gav honom idén till Husläkaren. Det gällde att på lättfattlig svenska beskriva och föreskriva behandling av vanliga sjukdomar. Han säger i företalet att det är fråga om en kompilation och att språket är »så enfaldigt som det i ett vetenskapligt verk kan vara». Boken kritiserades av läkare, men fick stor spridning. De kloka råd författaren ger i den avdelning som kallas Sundhetsläran kan förmodas ha bidragit till läsarnas både kroppsliga och andliga hälsa. Hans medicinska författarskap i övrigt var obetydligt. Hos kolleger och allmänhet hade han anseende för yrkesskicklighet. Någon större kärlek till kallet hade han inte. Han berättar i brev, att han skulle upphöra med sin praktik, så snart han finge möjlighet till en »torftig bärgning den förutan». Han hade hoppats på den efter C A Agardh lediga professuren i Lund eller den Borgströmianska lärostolen i Uppsala, och hans besvikelse blev stor, när förhoppningarna gick om intet.

H hade framgång som läroboksförfattare och hans förläggare och vän Z Haeggström (bd 17) hade gärna sett honom åstadkomma mer i den vägen. I brev talar han om H:s »stora kraft att säga mycket i få ord» och söker förmå honom att skriva läroböcker i geografi och en Flora oeconomica, men den medicinska praktiken hindrade honom. Av den ekonomiska floran blev en mindre excursionsflora, av geografiläroböckerna ingenting. H var en god stilist. Hans översättningar av latinska termer är oftast lyckade, och han har berikat språket genom att ur glömskan dra fram dialektnamn på växter och djur.

H:s möjligheter att göra botaniska resor var inskränkta. Han besökte naturforskarmötena i Khvn och Kristiania 1840 och 1844, och i samband därmed gjorde han botaniska exkursioner i Skåne och sydvästra Norge. 1842 uppdrogs åt honom att i egenskap av läkare följa prinsarna Carl och Gustaf på en resa genom Hälsingland och Dalarna. 1846 uppehöll han sig av hälsoskäl en månad i Varberg. I övrigt byggde hans grundliga kännedom om den skandinaviska floran på teoretiska studier och en alltmer omfattande korrespondens. Hans hälsa hade börjat svikta 1845, och han återvann den aldrig. Under arbetet med sista upplagan av floran var han svårt sjuk, och när han på sommaren 1849 äntligen beslöt att underkasta sig en riskfylld och plågsam njurstensoperation, var hans krafter slut.