E Maria (Mia) L Leche Löfgren

3 Leche Löfgren, Ebba Maria (Mia) Lovisa, dtr till L 2, f 10 okt 1878 i Lund, d 8 april 1966 i Sthlm, Engelbr. Elev vid Whitlockska skolan, Sthlm, medarb i Vårt land 06—08, deltog i bildandet av Frisinnade kvinnor 14, av Intemat kvinnoförb för fred o frihet i Haag 15, led av förb:s sv sektions centralstyr från 15 (v ordf där 46—52, ordf i gbgskretsen 42—50), deltog i bildandet av Hjälpkomm för krigsfångar i Sibirien 16, medarb i GHT från 16, medlem av red:komm för Fönstret 31—36, medarb i Morgontidn, Gbg, 33—40, deltog i bildandet av Insamlingen för landsflyktiga intellektuella 33, v ordf där 33—40, medarb med veckokrönikor i tidskr Idun från 37.

G 1) 6 okt 00 (—08) i Sthlm, Ad Fredr, m kamrer Fredrik Hjalmar v Friesen, f 28 juni 73 i Forsmark, Sth, d 31 jan 47 i Sthlm, Kungsh, son till kh TD Adam Ossian v F o Sophie Louise Grape samt omg (18) m Amalia (Malin) Lindegren; 2) 5 juni 09 i London (enl vb för Sthlm, Gust Vasa) m statsrådet advokaten Eliel Jonas Löfgren, f 15 mars 72 i Piteå landsförs, d 8 april 40 i Sthlm, Kungsh, son till redaktören kh Jonas L o Johanna Amanda Norberg.

Mia L hade både arv o miljö på sin sida. Hennes mest älskade lärare var Ellen Key. Föräldrahemmets umgänge förde henne tidigt i kontakt med huvudstadens intellektuella o konstnärliga kretsar, också med det politiska livet. Själv betraktade hon sig som ett barn av nittiotalets liberalism o bekände sig vara smittad av dess livsglädje.

Vid sin journalistiska debut i den konservativa Vårt Land fick hon till uppgift att skriva om böcker som C D af Wirsén, tidningens förste litteraturkritiker, inte brydde sig om. Detta avskräckte henne dock inte från att rättframt säga sin mening o när tillfälle bjöds granska den sv Parnassen. Journalistiken blev en livslång sysselsättning o hobby, den naturliga följden av ett ständigt uttrycksbehov. Skrivandet måste samsas med husmorsplikter men fick under äktenskapet med Eliel Löfgren rik näring av personliga o allmänintressanta upplevelser. För rikspubliken blev L kanske mest känd genom det mångåriga medarbetarskapet i Idun. Efter första världskriget öppnade Torgny Segerstedt, vars medarbetare hon dessförinnan varit i Forum, Gbgs Handelstidnings spalter för henne, o GHT förblev med undantag av ett tidigt mellanspel i Gbgs-Posten hennes organ livet ut. Hon var en av de få utanför redaktionen som kunde förekomma under rubriken I DAG.

L kallade sig ibland diverseskribent. Den snart mycket omfattande publicistiken upptog recensioner av skönlitteratur, teater o film, resebrev med intryck av allting från politik till moder, spontana inlägg i dagsfrågorna o s k krönikor (Idun). Hon sade själv att det var först under medelåldern som skyldigheterna mot samhället o världen blev fullt klara för henne. Yttrandet bör ses mot bakgrunden av att hon brukade med ett småleende anklaga sig för alltför stor världslighet. Redan i ungdomen röjde hon en radikal men odogmatisk orientering. En genuin pacifism, vars komplikationer hon inte var blind för, framträdde tidigt o befästes under unionskrisen o första världskriget. I kvinnornas fredsrörelse blev hon en av de främsta.

Medkänslan med de svaga i samhället var den väsentliga nyckeln till hennes moralism. Råkade hon under journalistiskt handgemäng ut på hal is var det temperamentet, inte någon åsiktsmässig fanatism, som styrde henne. De vassaste formuleringarna kallades fram av vad hon uppfattade som översitteri o moralisk feghet. Iver att hjälpa krigets o förtryckets offer följde henne genom två världskrig o förde henne i bitter polemik mot två totalitära system. När nazismen tog makten i Tyskland, var hon snabb att stå upp för de förföljda, bland dem fredspristagaren Ossietzky. Humanitära insatser på det praktiska planet ackompanjerade hon med offentliga inlägg i tidningsspalter o talarstolar, där hon lidelsefullt fördömde antisemitismen o våldsförgudningen i det nazistiska Tyskland. Svaga själar på närmare håll gisslades med upprörda sarkasmer. Senare berättade hon i böckerna Hård tid o Bokslut om den känslokyla o formalism som hon i sitt arbete för flyktingarna mötte hos både opinion o myndigheter. Hennes sista insats i de ideella organisationerna blev likaså en protesthandling, denna gång mot kommunistisk infiltration i fredsrörelsen. Fred och frihet var hennes devis.

L:s litterära kritik var okomplicerad o återspeglade hennes nyfikenhet på människorna o tillvaron. Hon sökte sig gäma till den franka realismen o betonade att hon var likgiltig för det djupsinniga o svårtillgängliga. Hon älskade Byron för hans frisinne, Dickens för hans humor, Flaubert för hans brevkonst, kanske också för hans melankoli, men Tolstojs Krig och fred var mest oumbärlig i bokhyllan. Redan i skolan hade Ellen Key under diverse tillrättavisningar satt fingret på ett litterärt startkapital hos L själv: "den ofantliga lättheten att forma svenska språket".

Den första bok L gav ut var just en levnadsteckning över Ellen Key. Hon behärskade ämnet o behandlade det med en lyckosam förening av inlevelse o kritisk blick. Med få års mellanrum följde en rad mer eller mindre självbiografiska arbeten, där hon skildrade sin egen utveckling, sin reaktion på tidens händelser o sina intryck av många ledande gestalter. Hon tecknade sin fars bild o Eliel Löfgrens, den senare i boken Så var det då, som är både en biografi o en värdefull källskrift. Läsaren får i hennes böcker kontentan av många vänskapsförbindelser, den livslånga med Marika Stiernstedt, "en nocturne med Karl Gerhard", många o kvicka möten med dispaschören Conrad Pineus. Vid sin mans död 40 flyttade L till Gbg, där hon kom att stå Torgny Segerstedt nära i kraft av deras gemensamma patos. Porträttet av honom o hans krets i Hård tid hör till det mest initierade o inspirerade som skrivits om honom, en klok o observant väns lödiga vittnesmål.

I Upplevt lämnar hon en mörk, strängt personlig men för tidens konventioner belysande skildring av inre o yttre konflikter i samband med sin egen skilsmässa o det andra giftermålet. Vid tidpunkten för dessa händelser — 08—09 — utvecklade hon emellertid i terapeutiskt syfte sina komiska talanger o sände bidrag till skämtpressen. Humorn var en del av livshållningen, en allvarets korrekturläsare, som vid behov föll in i framställningen o med ett ljust skratt rättade till proportionerna. Lika ofta kunde hennes av många fruktade kvickhet sammanfatta o förstärka vad hon hade att säga.

Kronologin i de självbiografiska arbetena är en smula orolig, o L återvänder ofta till vad hon redan behandlat. För exakta sakuppgifter har hon inte alltid tillräckligt intresse. Paradoxalt nog kan själva lättheten i pennföringen bidra till att hennes böcker vid ouppmärksam läsning inte omedelbart syns vara vad de i verkligheten är, ett stycke avancerad biografisk litteratur. L:s analyserande intellekt o psykologiska skarpsinne ger dem denna kvalitet.

Bortsett från formella detaljer förändras L:s stil mycket litet genom decennierna o är i sin oförmåga till förställning aldrig högtidligare än hennes samtalston. Snarare kunde hon genom röstens timbre o en dröjande accent muntligen göra ett nästan sirligt intryck som inte märktes i skrift. Den åldrande L bodde under sitt sista decennium åter i Sthlm. Gamla o nya vänner vittnade om hennes moraliska auktoritet o gnistrande charm. Hon tog emot Herbert Tingstens bikt o var en av de få som tilläts ge honom ett ord på vägen. Ett halvsekels stormar hade för henne som för många sprängt ungdomens ljusa bild av verkligheten, o hon hade sårats av skärvorna, men personligheten behöll sin klara ton. På de sista raderna i den sista boken tar hon med några ord av lågmäld lycka avsked av livet.