Anna M Klemming

5 Klemming, Anna Maria, syster till K 3 o K 4, f 6 febr 1864 i Solna, d 8 aug 1889 i Sthlm, Klara. Sångstudier för H Håkansson vid Musikkonservatoriet 3 okt 82—29 okt 85, för F Arlberg i Khvn 85—87, debuterade vid K teatern 24 april 87, anställd där juli 87—30 juni 88, vid K operan från 1 aug 88. — Ogift.

Anna K:s första framträdande som sångerska skedde vid en konsert i Malmö 1886 under studietiden för Arlberg. Hon berömdes av pressen för sitt enkla o naturliga föredrag, sin förträffliga tonansats o sin välskolade, klockrena röst. Efter ytterligare konserter i Sverige o Danmark provsjöng hon vid Det Kongelige Theater i Khvn. En planerad debut som Margareta i Faust blev aldrig av, utan hon återvände till Sthlm. Den första debuten vid K teatern som Mathilde i Wilhelm Tell 24 april 87 bemöttes positivt men något avvaktande av kritiken. Hennes nästa debut som Julia i Romeo o Julia 13 juni s å blev hennes verkliga genombrott, o hon fick omedelbart engagemang som solist.

Operan var vid denna tid i stort behov av en framstående lyrisk-dramatisk sopran, eftersom både Selma Ek o Mathilda Grabow nyligen lämnat teatern o Caroline Östberg huvudsakligen ägnade sig åt operetten på andra scener. K anförtroddes således en rad stora roller, både mer dramatiska o rent lyriska. Till de förra hörde Agathe i Friskytten, Elsa i Lohengrin, Venus i Tannhäuser, Donna Anna i Don Juan, Helena i Mefistofeles, Valentine i Hugenotterna o Ingeborg i Den bergtagna. Bland de lyriska partierna kan utom debutrollerna nämnas Margareta i Faust, Nemea i Konung för en dag, Marie i Regementets dotter, Philoméle i Kungen har sagt det o Eudoxie i Judinnan. Dessutom medverkade hon vid urpremiären som Prinsessan i Hallströms Per Svinaherde samt som Belline i Andorradalen o Katarina i Hårt mot hårt (Så tuktas en argbigga) vid sverigepremiärerna på dessa båda verk. De nämnda femton rollerna — alla betydande — hann hon utföra under sina båda säsonger vid Operan. I den franska opera-comiquen visade hon prov på gott humör o känsla för genren vilket tyder på mångsidighet. Hennes Marie i Regementets dotter betecknas av Adolf Lindgren i Aftonbladet som "den bästa vi haft på många år, om man tager tillsammans alla de olika företrädena i utseende, sång o spel".

K var utrustad med en vacker, om än inte särskilt stark, naturröst. Svanberg talar om hennes "klara, höga o jämna sopran", hennes "naturliga tongivning o omsorgsfulla artikulation". Till K:s popularitet, både hos publik o kritik, bidrog hennes utseende. Utan att vara någon egentlig skönhet hade hon en vacker figur som tillsammans med hennes blonda, nordiska charm gjorde henne idealisk i unga hjältinneroller. En av K:s sista uppgifter var Valentines krävande parti i Hugenotterna. "Med detta parti steg fröken K högt, så högt att hon obestritt intog platsen såsom Operans primadonna" (H L Victorin i Thalia). K hade av många spåtts en framtid som en ny Kristina Nilsson" eller Sigrid Arnoldson, men alla de stora förhoppningar man fäst vid henne, krossades hastigt genom hennes död i nervfeber sommaren 89. Redan vid slutet av vårsäsongen hade hon vid flera tillfällen känt sig sjuk men uppträdde ändå så sent som vid sista föreställningen 15 juni. Enligt flera bedömare sammanhängde K:s tragiska död vid blott 25 års ålder med att hon drabbats av överansträngning under sin sista hektiska säsong vid K teatern. Hon fick den ena stora rollen efter den andra o offrade sig helt, bl a för att göra rätt för några månaders planerad ledighet under hösten 89, då hon fått löfte om sånglektioner för Desirée Artot i Paris. Under detta sista spelar uppträdde hon 44 gånger, alltid i fysiskt krävande roller.