Carl Gustaf Kröningssvärd

Kröningssvärd, Carl Gustaf, f 19 jan 1786 på Stävre, Västerfärnebo, Vm, d 6 sept 1859 i Sthlm, Klara. Föräldrar: sekundmajoren Abraham Zakarias K o Elsa Magdalena Polheimer. Inskr vid UU 18 mars 03, auskultant i Svea hovrätt 20 juni 04, eo kanslist i justitierevisionsexp 7 juni 05, eo notarie i Svea hovrätt 9 okt 06, div domarförordn, v häradsh, landskanslist i Stora Kopparbergs län 13 febr 11, länsnotarie där 12 mars 13— 20 nov 31, häradsh:fullm 9 nov 13, en av dir i Falu stads sparbank 24—41, tf bergsfiskal i Stora Kopparbergs bergslag 11 maj 26—8 aug 45, deltog i riksdagarna 44/45—56/58. Urkundsutgivare. — KorrespLSkS 37. — Ogift.

Efter juridiska studier i Uppsala o diverse domarförordnanden fick K 1811 sin första avlönade tjänst som landskanslist, sedan länsnotarie i Falun. Landshövdingen Hans Järta skaffade honom 13 häradshövdings titel. Han var förordnad som tf landssekreterare, när landssekreteraren Jean Noréus som brukspatron satt i borgarståndet vid riksdagarna 15 o 17—18 samt efter hans avsked 22 men måste avstå från att söka tjänsten, emedan han hade miserabla affärer o ej kunde uppbringa medel till det ackord som erfordrades. I stället fick han jämte länsnotarietjänsten konstitutorial som bergsfiskal 26 med stöd av Järta o dennes efterträdare P D Lorichs o efter livlig bearbetning av inflytelserika statsråd.

Till K:s juridiska verksamhet kan räknas hans utgåva av grundlagarna o av krigsartiklarna av 1798. På egna erfarenheter från brottmålsprocesser o på D Schulz von Schulzenheims presidietal 1799 (s 57 ff) med dess referat av John Howards skräckskildringar grundade K det Förslag för inrättningen af nya allmänna fängelser, som han framlade i ett memorial på riddarhuset 09. Här förkastade K seden att i samma rum förvara både dömda brottslingar o rannsakningsfångar o föreslog, att endast en fånge skulle förvaras i varje rum. Detta är första gången som tanken på ensamcellfängelser framfördes i Sverige.

K blev tidigt intresserad av botanik. Under sina tjänsteresor i Dalarna blev han expert på landskapets flora. Han brevväxlade o bytte växter med en rad bekanta botanister, t ex prof:na Carl Stenhammar o J E Wikström i Sthlm o Göran Wahlenberg i Uppsala. Den sistnämnde var särskilt intresserad av K:s fynd av en Aconitumart o en Lonicera casrulea o rådde honom 22 att inrikta sig på att studera växtgeografin o växtplatsernas klimatiska beskaffenhet. I de Afhandlingar rörande naturwetenskaperne, som K utgav 30—31, ingick utom översättningar av utländska arbeten en av honom utarbetad längre Uppsats på de i provinsen Dalarne vildtväxande phanerogamer och filices med uppgifter om växtställen o ev förekommande sv namn (stundom i dialektal form), som kunde skifta i olika socknar. En omarbetad upplaga härav var K:s Flora Dalekarlica (43), som inleddes med en beskrivning av Dalälvens lopp ända från dess källsjöar. Helt populär är hans Natural-historia för hemmet och skolan, som har över 400 färgbilder, huvudsakligen ur djurriket.

I brev till P A Wallmark 6 nov 13 berättar K, att han i landskansliets arkiv i Falun funnit intressanta handlingar om trolldomsväsendet i Dalarne 1668—73. Jämte några protokoll, som K själv förvärvat på annat håll eller fått låna, lät han trycka dessa handlingar i Falun 21. En ny utökad upplaga i tre häften utgav han i Sthlm 45—49 med överrubriken Blåkullefärderna. K:s utgåvor har utnyttjats av senare författare (J M Bergman 1822 o B Ankarloo 1971 m fl), utan kontroll mot förlagorna i landskansliet (nu i ULA).

K var också intresserad av den fornnordiska litteraturen, särskilt de mytiska o romantiska isländska sagorna. Anonymt utgav han 22 en översättning av sagan om Romund Gripsson. Han kallades 30 jan 34 till led av Oldskrifts-Selskabet i Khvn, o s å utkom första bandet av Nordiskt sago-bibliothek med kommenterade översättningar, delvis efter dansken G C Rafns o tysken F R von der Hagens utgåvor. I en tillämnad andra del skulle Völsungasagan följa, men endast första delen av denna utgavs separat 45; den andra stannade i manuskript (Westin 76 b, UUB). Även K:s Färöiska folksägner förblev otryckta (Westin 73, UUB). Rolf Krakes saga skulle också ha ingått i sagobiblioteket, men Rolf Krake och hans kämpar, som K utgav 53, var ej en översättning utan en jambisk versroman.

Ännu en sida visade K genom att 21 i Falun utge Glaset och lyran, en antologi av dryckesvisor i tidens smak, bl a av Franzén o Wallin. K:s egen inledningsdikt tonsattes på begäran av B Crusell. I samma genre går några tillfällighetsdikter (tr 45—50) av K i sällskapet Par Bricole, där han enligt Crusenstolpe avancerade till jubelkommendör. Vid den allmänt uppskattade o av SA prisbelönte läkaren L F Gravanders begravning i Falun 15 författade K hans Minne o samlade o utgav hans Skaldestycken 32.

Mest känd har K blivit som utgivare av Diplomatarium Dalekarlicum, urkunder om Dalarna från medeltiden o 1500-talet, för vars första del (42) gruvläkaren J Lidén står som medutgivare. K:s intresse synes ha väckts genom första bandet av Diplomatarium Svecanum, som utkom 29. Han skrev till J G Liljegren, diplomatariets utgivare, o besökte honom i Sthlm 30, sände honom ett brev från 1440 ur Sollerö kyrkoarkiv o sökte utan framgång bli riksantikvariens ombud i Dalarna. De båda första delarna av Dipl Dalekarlicum (42—44) bygger huvudsakligen på avskrifter ur Örnhjälms diplomatarium, Skoklosterarkivet, Gustav I:s registratur o Dalarnas äldre domböcker. I tredje delen (46) tillkommer avskrifter ur Brocmans diplomatarium o Sthlms stads tänkeböcker samt några originalbrev i kammararkivet. Först i tredje delens tillägg o i supplementet (53) avtrycks texter direkt efter originalbrev i det forna antikvitetsarkivets samlingar (nu i RA). Redan i första delen trycktes kopparbergsprivilegierna samt originalbrev o kopior ur Stora Tuna o andra kyrkoarkiv.

Intressantast är emellertid de urkunder som K påträffat i olika privatarkiv. Ett tiotal synes nu vara förlorade men ett trettiotal lyckades K själv förvärva. Dessa sände han successivt till L F Rääf, som avskrev dem för sitt diplomatarium o återsände originalen med tillförlitliga avskrifter till K. Redan i del 1 tryckte K fyra brev som han funnit i Lantmäterikontoret i Falun o fem brev från Söderbärke samt fem brev, som tillhörde Nusnäs byamän i Mora men senare övergick i K:s ägo. Ett lyckligt fynd gjorde han 42, då han (enligt brev till B E Hildebrand) förvärvade femton brev från Amsberg i Stora Tuna 1359—1459; de inleder andra bandet av Dipl Dal. — I mitten av 40-talet sålde K sin pärmebrevssamling till frih J A Kantzow, som då ägde Tidö. När dennes stora firma oväntat hotades av konkurs, inlöstes huvuddelen av dess arkiv av staten 48. De K:ska breven följde då med o kom till riksarkivet.

På rekommendation av VHAA, där Hans Järta var K:s främsta stöd, fick K från det nya statsanslaget för utgivning av lärda verk medel till tryckningen av sitt diplomatarium utöver vad subskriptionen kunde inbringa. För Järta var syftet att utge så gamla handlingar berömvärt, medan B E Hildebrand, särskilt när nästa del kom på tal, var mycket kritisk mot K:s förmåga till innanläsning o korrekturgranskning. Även K:s medutgivare Lidén var kritisk mot resultatet. Förvisso är ej K:s utgåva något mästerverk, trots Rääfs insatser vid avskrivningen av K:s originalbrev. Inte minst bruket av de i detaljerna otillförlitliga Örnhjälmska avskrifterna o andra sekundära texter gör verket mindre lämpligt som underlag för språk- och ortnamnsforskning utan kontroll mot originalurkunderna. Stor förvirring har vållats av de Genealogiska tabeller (1853), som brukar vara fogade vid supplementhäftet, då de vimlar av felaktiga kombinationer. Väsentliga korrigeringar har gjorts av B Boëthius 1965. Diplomatariet går fram till 1560. En fortsättning för Erik XIV:s tid ingår i den Samling af äldre författningar o handlingar rörande Dalarne, som K utgav 44—46. En av K skriven fortsättning till 1660 (samt några senare aktstycken) inlöstes av staten 47 (ED 24 mars) för riksarkivet. Ytterligare en svit tillägg finns i UUB (Westin 1098). K samlade även avskrifter (bl a hade han funnit fyra eljest okända brev 1458—1523 från Möklinta) för ett Diplomatarium Westmannicum (Westin 1103—05, UUB), vartill subskriptionslistor utsändes 45. Tryckningen avstyrktes emellertid av VHAA 54. Han planerade också att utge Jacob Ingelssons berättelse om Stora Kopparberget 1716 efter originalet i gruvrättens arkiv i Falun; hans avskrift med vidlyftig kommentar (Westen 1099, UUB) har på några punkter utnyttjats i Helmer Lagergrens utgåva 13.

K har också gjort sig känd som adelsmatrikelförfattare. Viktigast är hans matrikel över de 1823—50 introducerade adelsätterna, en fortsättning på de senast av C F Rothlieb utgivna matriklarna av detta slag. K är den förste som börjat utge en matrikel över ointroducerade ätter (54), men tryckningen avbröts vid greve Gustaf Trolle-Bondes död.

K, som redan 31 lämnade länsnotarietjänsten, tog 45 avsked från bergsfiskalssysslan o flyttade till Sthlm. Som huvudman för sin ätt deltog han i riksdagarna 44—58. Han motionerade 44 om flera tingsterminer för häradsrätterna o om borttagande av lagmansrätterna. Hur den föreslagna vallagen skulle missgynna borgerskapet o bruksidkarna o ge bönderna en orimlig övervikt i riksdagen visade han i en tryckt skrift 44 med belysande statistik från Kopparbergs län. 48 ingav han till konstitutionsutskottet ett eget representationsförslag (avskr i Ericsbergs arkiv). Ett annat utslag av hans politiska aktivitet i konservativ anda var den skrift mot förslaget om lika gifto- o arvsrätt, som han 34 riktade till bondeståndet.

I samband med invigningen av Västmanlands-Dala nationshus skänkte K 30 till nationen en boksamling om 200 volymer, huvudsakligen fornsagor 6 historiska arbeten (se U 1192 a, UUB). I den långa brevväxlingen med J H Schröder, som länge var nationens bibliotekarie, diskuteras frågor i samband därmed, o senare sökte hjälp vid sin urkundsutgivning.