Alexis E U Kuylenstierna

1 Kuylenstierna, Alexis Edvard Ulrik, f 10 april 1862 på Bro, Råby-Rönö, Söd, d 3 mars 1947 i Höör, Malm (enl db för Kimstad, Ög). Föräldrar: översten Otto Adolf Edvard K o Ebba Augusta Hermanda Sparre. Mogenhetsex i Nyköping vt 80, volontär vid Södermanlands reg 8 juni 80, elev vid krigsskolan på Karlberg 18 juli 81—3 okt 82, underlöjtn vid Södermanlands reg 17 nov 82, elev vid krigshögskolan 1 aug 84—11 maj 86, anställd vid patentbyrån 86, vid arbetareförsäkr:komm 86—87, lär på Karlsborg 87—91, löjtn 6 juli 88, kompaniområdesbefälh 93—94, resor i Asien, korrespondent för DN 95—04, GHT 95—98, Berliner Tageblatt 01—02, avsked med tillstånd att kvarstå i reg 7 april 99, kapten 6 april 00, i reg:s reserv 16 febr 03—10 april 12, militär skribent o kåsör i DN 04—11, ordf i Kimstads kommunalnämnd 15—41, i dess fattigvårdsstyr 15—19. — Förf, föreläsare, tecknare.

G 29 okt 04 i Sthlm, Hedv El, m sin kusin Ewa Erika Margareta Sparre, f 24 sept 67 där, ibid, d 14 nov 32 i Kimstad, dtr till kammarherre Carl Fredrik Alexis S o grev Josefina Charlotta Vilhelmina Frölich, samt tidigare g (89—03) m kammarherren greve Johan Claes Sparre.

Omedelbart efter mogenhetsexamen inträdde Alexis K som volontär vid Södermanlands regemente, där fadern då var överstelöjtnant, sedermera överste o regementschef. Efter krigshögskolan synes K inte ha befordrats särskilt snabbt o lämnade aktiv tjänst kort efter faderns död 93.

Som skribent var K före 95 ett helt okänt namn, men han lyckades trots detta delvis finansiera sin första långa resa 95—98 genom det då ännu vidsträckta Turkiet med korrespondenser till DN o GHT. Färden gick allt efter omständigheterna på båt, tåg eller kamelrygg genom Mindre Asien, Syrien, Palestina, Arabiska halvön o Mesopotamien samt till Rhodos o Kreta. K:s andra resa 98—99 sträckte sig över Kina, Manchuriet o det av japanerna nyligen besatta Korea. Återvägen gick över Mongoliet o med transsibiriska järnvägen, som öppnats till Irkutsk på nyåret 99. Resan vintern o våren 01—02 genom Sydryssland, Persien — särskilt aktuellt genom uppseglande brittisk-ryska stridigheter om oljan — o Indien blev den sista av större format. — Förutom som korrespondenser i dagspressen erbjöds allmänheten K:s resebrev häftesvis till subskription. Häftena utgavs rikt illustrerade o tycks ha blivit stora försäljningsframgångar.

Utmärkande för K:s syn på asiatiska förhållanden är en nära identifikation med de gamla asiatiska kulturfolken o en motsvarande negativ reaktion på det expanderande politiska inflytandet o idéflödet från Europa. Måltavla för kritiken var främst Tsarryssland med dess traditionellt aktiva politik på Balkan, senare också gentemot Persien, Indien o Kina. Enligt K:s uppfattning hetsades de olika men harmoniskt sammanlevande folkelementen i Turkiet mot varandra av utomstående intressen. Ungturkarnas strävan, en parlamentariskt styrd enhetsstat efter europeisk modell, fann K oförenlig med landets väsen o traditioner. Relationerna mellan Europa o Asien betraktade K i första hand som en kulturkonflikt, där européerna rubbat den naturliga balansen genom sitt militära o opionionsmässiga övertag. Under resan till Fjärran Östern — omedelbart före boxarupproret i Kina — betecknar han Ryssland som "en våldsmakt av första ordningen". Vid sidan av det yttre trycket ser han den depraverade kejsarmakten i Peking med dess koncessionspolitik o allmänna europeiseringssträvanden vid 90-talets slut som orsak till stagnationen i Kinas materiella o andliga utveckling.

En av K:s första stora uppgifter som fast medarbetare på DN blev bevakningen av det på våren 04 utbrytande rysk-japanska kriget. Artiklarna härom utgavs även i utvidgat skick som subskriptionshäften. Vid denna tid åtnjöt K ett grundmurat anseende som expert på politiska o militära förhållanden i Fjärran Östern. Hans starkt projapanska hållning förvånar knappast mot bakgrunden av hans tidigare uttalanden. Å andra sidan har den sv opinionen överlag klart vägt över till Japans förmån, o DN:s entusiasm stegrades i takt med de japanska militära framgångarna. Sannolikt har K påverkat men knappast avgörande styrt tidningens linje i asiatiska frågor. Just unionskrisåret 05 tog huvudredaktören Otto von Zweigbergk ett fastare grepp än tidigare även om DN:s utrikespolitiska ledning. Vidare var intresset för Ryssland i allmänhet av en positivare natur o företräddes också av namn som Ture Arne, Beyron Carlsson o slavisten Anton Karlgren.

Efter 05 fick K ägna sig alltmer åt allmänt redaktionellt arbete, särskilt på kulturavdelningen o som kåsör på Namn o Nytt-sidan. Sin motvilja mot byråkrati fick han nu tillfälle att applicera på sthlmsförhållanden, o DN:s prenumerationsreklam inför 07 framställer honom som "kommunalpamparnas samvete". En rad kritiska o kvicka essäer kring olika sthlmsförhållanden från perioden 05—16 publicerades senare i bokform. Den excentriske, välbärgade o världsvane K i sin stora lägenhet på Karlbergsvägen förblev en främmande fågel under den zweigbergkska huvudredaktörsepoken, som kännetecknades av en snabb modernisering av tidningen. Att han lämnade den aktiva journalistiken redan 11 hade troligen en bakgrund i motsättningar till v Zweigbergk. Resultatet blev under alla förhållanden att DN:s asiatiska bevakning försvagades för lång tid framåt.

En sporadisk brevväxling mellan K o Sven Hedin från hösten 18 till 30-talets början är intressant på flera sätt. Den visar att de båda kända Asienresenärerna inte tycks ha uppehållit några närmare kontakter på det professionella planet. Breven från K till Hedin vid o närmast efter krigsslutet utstrålar däremot en djup beundran för denne som politiker o författare till skriften Sveriges öde (nov 18). K o Hedin synes helt ha delat uppfattningen om ententens missbruk av sin seger o den sv regeringens brist på handlingskraft under kriget, vilket bidragit till dettas olyckliga utgång. Den centralmaktsvänliga tendensen är mycket tydlig också i den av K häftesvis utgivna skildringen av krigshändelserna 14—18. I slutkommentaren ansluter han sig oreserverat till "dolkstötsteorin". I en artikel i Östergötlands Dagblad 29 nov 18 — som han enligt egen uppgift förgäves sökt få införd i sthlmspressen — klandrar han under rubriken "svältsegern" ententens blockadpolitik, som han anser ha provocerat tyskarna till det oinskränkta ubåtskriget. Inte heller för efterkrigsdiplomatin o 20-talets ekumeniska strävanden förråder K någon sympati. I ett brev till Hedin 25 talar han om "Locarno-vrövlet" o karakteriserar Stresemann, Briand, Söderblom m fl som "pratare".

K:s politiska åskådning är i vissa stycken motsägelsefull. Starkt konservativ, närmast storsvensk i europeiskt perspektiv, hyser han likväl en stor motvilja mot europeisk påverkan utåt. Mera sällan spåras hos honom någon entusiasm för organiserat internationellt samarbete. Ofta röjer han en principiell motvilja mot byråkrati o centralstyrning. Hans skrivsätt är i allmänhet sakligt men samtidigt rappt o dramatiskt. Ambitionen till analys o överblick är påtaglig, men framställningen blir dock ofta lidande av bristen på nyansering.

K hade 06 fått överta godset Landsjö i mellersta Östergötland, som sedan 1794 utgjort fideikommiss inom ätten Kuylenstierna. 09 lät han restaurera den då rätt förfallna huvudbyggnaden. Från 12 var han bosatt på Landsjö, där han enligt många vittnesmål lär ha fört ett gästfritt hus. Under 26 år var han ordf i Kimstads kommunalnämnd. — Som skribent blev K främst känd under pseudonymen Mustafa. Han var också skicklig tecknare o fotograf.