Johan Julin

Julin, Johan, f 26 sept 1752 i Västerås, d 29 maj 1820 i Åbo. Föräldrar: tullförvaltaren Eric J o Anna Maria Törngren. Skolgång i Enköping, apotekselev där 66, i Strängnäs 69, i Sthlm 20 april 75, elev hos apotekaren G W Scheele i Köping 76, apotekselev i Örebro 3 april 77, ämnessven i VA 12 juli 80, provisorsex 14 sept 80, provisor vid apoteket Korpen i Sthlm 80–19 mars 82, apotekarex 11 juli 82, drev apotek i Nykarleby, Finland, 1 sept 82–5 aug 83, innehade apoteket i Uleåborg 14 april 83–14, en av Finska hushålln:sällsk:s stiftare 98, övertog stadsapoteket i Åbo 14, kollegieassessors titel 8 aug 14. – LVA 91, LPS 91, LFS 94, LVVS 02.

G 24 juni 83 i Uleåborg m Albertina Karberg, f 10 mars 65 där, d 8 maj 35 i Åbo, dtr till apotekaren Jakob K o Elisabet Bong.

Efter knappa två år i Enköpings skola blev J 1766 lärling vid stadens apotek. Det närmaste decenniet bjöd honom försakelser och hårt arbete. Fadern hade kommit på obestånd, han var hänvisad till sina egna möjligheter, och när inget arbete fanns på apotek slog han sig fram som bodgesäll, färgare och hovslagare. Innan han nådde fram till provisorsexamen, hade han konditionerat på apotek i Strängnäs, Sthlm och Örebro och ett halvt år var han hos den redan berömde C W Scheele i Köping. J var lidelsefullt intresserad av allt som hörde till naturalhistorien och blev tidigt uppmärksammad av inflytelserika ledamöter av VA som A Bäck, A Sparrman, O Swartz och J C Wilcke. Han omtalades för sina samlingar av växter och insekter och för sina upptäckter av stenkol vid Örebro och märkliga mineral vid Glanshammar. Efter att drygt ett år ha förestått apoteket Korpen i Sthlm kom han 1782 till Uplands vapen i Uppsala. Här blev han bekant med ytterligare några lärda män, och C P Thunberg gav honom privat undervisning i sitt naturaliekabinett. På sommaren kallades han till Nykarleby för att inrätta ett apotek men fann detta olönsamt och övertog 1783 på fördelaktiga villkor sin blivande svärfars apotek i Uleåborg. Detta arbetade han upp till hög standard. Han utvidgade medicinalträdgården avsevärt och förde en hård, framgångsrik kamp mot kvacksalveri och vidskepelse. I Tomeå och Kajaneborg öppnade han för en tid filialapotek. Landet mellan Torne och Ule älvar var omtalat som hemvist för Linnés Furia infernalis, trollskottet. J:s skepsis och resultatlösa mångåriga spaningar efter det mystiska djuret bidrog verksamt till att det mot slutet av 1700-talet mönstrades ut ur den zoologiska litteraturen. Genom att 1802 låta vaccinera sin dotter bröt han motståndet i Österbotten mot den av myndigheterna just påbjudna kokoppsympningen.

En samling av insekter och mineralier, som J fört med sig från Sverige, gick förlorad vid ett skeppsbrott, men några år efter sin ankomst till Uleåborg hade han åter bragt samman allehanda ting från djur-, växt- och stenriket. Samlingarna kompletterades med elektricitetsmaskiner, magneter och mikroskop och demonstrerades av J för allmänheten. Han förevisade också vid lämplig årstid apoteksträdgårdens växter. En minnesvärd dag i Uleåborg var 29 aug 1784, då han på stadens torg släppte upp en "aerostatisk kula", och säkerligen var det första gången en ballong gick till väders så långt norr ut.

J hade dålig ekonomi under uleåborgsåren och tycks ha anskaffat huvudparten av sitt naturaliekabinett genom bytesaffärer. Han kunde erbjuda lapska växter och insekter, järvar, flygekorrar, ryska mineral, åkerbär och lax. I breven till sv naturalhistoriker talas om en levande järv, som efter många besvärligheter kom till Uppsala, om syltburkar och om laxtunnor. Genom lappar som under somrarna uppehöll sig vid Norra Ishavet, förvärvade han många märkligheter och han gjorde själv insamlingsresor till lappmarkerna. 1786 följde han landshövding Carpelan på en resa längs Finlands nordöstra gräns och 1799 Acerbi och Skjöldebrand till Kengis bruk. I Acerbis bekanta reseskildring finns en Flora Avasaxensis, en förteckning upprättad av J över växterna på det omtalade midnattssolsberget Aavasaksa.

J:s naturaliesamling skingrades redan under hans livstid. Ekonomiska besvärligheter tvingade honom att sälja fåglar — enligt förteckning 200 arter — och däggdjur till den rike John Hall i Gbg; flertalet växter och insekter fördärvades av fukt och mögel, då J en längre tid p g a sjukdom måste vistas i Sthlm. Det som återstod — bl a människofoster, kinesiska insekter och diverse koralldjur — skänktes till Åbo univ och förstördes vid stadens brand 1827.

Från 1787 var J VA:s meteorologiske observatör. Han sammanfattade själv resultaten av väderleksiakttagelserna, och Uleåborgs klimat blev väl känt genom hans uppsatser i VA:s handlingar. När han 1791 blev ledamot av akademin, skriver han i brev, att denna ära ömt rörde hans lilla egenkär- lek, och han blev akademin till stor nytta genom sina observationer och sina goda förbindelser med präster och tjänstemän i Nordfinland. De zoologiska rön som han fick publicerade i handlingarna var kanske mer kuriösa än värdefulla. En insänd förteckning över faunan och floran i Österbotten tycks inte ha accepterats av VA men trycktes av Patriotiska sällskapet och belönades med medalj. Enligt Hj Hjelt har J i detta sammanhang saknat erforderliga kunskaper och ställt till oreda för senare tiders växtgeografer, som ofta reservationslöst anammat hans uppgifter.

I Uleåborg låg J i bitter fejd med stadsfysikus J A Dahlgren och tidvis med stadens myndigheter. Man kan förmoda att dessa stridigheter var en av anledningarna till att han 1814 köpte apoteket i Åbo. I brev till Thunberg anges orsaken till flyttningen från Uleåborg vara stadens hårda klimat. I Åbo anlade J en medicinalträdgård, som blev ett värdefullt komplement till akademiträdgården. Han lät bygga om en väderkvarn för malning av kinabark. Den malda barken — en efterfrågad vara innan kininet isolerats — köptes av de stora droghusen i Hamburg och Lübeck.

J hörde till finska hushållningssällskapets stiftare och fick av detta en belöning för en konstruktion av apparatur för brännvinsbränning. Hans ekonomi förbättrades under senare år, och han efterlämnade vid sin död en avsevärd förmögenhet.