Axel V Jäderin

1 Jäderin, Axel Vilhelm, f 7 sept 1850 i Sthlm, Klara, d 26 okt 1925 där, S:t Göran. Föräldrar: poliskommissarien Erik J o Gustafva Charlotta Holm. Studentex vid Sthlms lyceum vt 69, inskr vid UU ht 69, lär vid Motala privata lärov o medarb i Motala Tidn 70—71, red för Tidn från Falköpings stad o Falbygden jan 77—april 78, medarb i DN jan 79—aug 80 o jan 81—okt 82, red:- sekr i Skånska Aftonbl okt—dec 80, i Sthlms Dagbl juli 83—nov 84, huvudred o ansv utg för SvD 8 nov 84—25 nov 88, initiativtagare till Tidn:mannafören 87, ordf där 87—93, red i Sv telegrambyrån 1 jan 93—juni 03, sekr i Allm valmansförb från okt 04, kassaförvaltare där 08—16. — Ogift.

Efter anställningar i landsortspressen kom Axel J 1879 som korrekturläsare och riksdagsreferent till Dagens Nyheter men övergick 1883 till Sthlms Dagblad som redaktionssekreterare. 1883—84 lämnade han även s k politiska brev till Nya Pressen i Hfors under dess första tid. Hösten 1884 lämnade J StD för att inträda som ansvarig utgivare och en av två huvudredaktörer för det då grundade konservativa Svenska Dagbladet. Medredaktör var Oscar Norén, som tidigare utgivit veckotidningen Vikingen, organ för den s k rundbäckska falangen inom lantmannapartiet. J och Norén profilerade omedelbart SvD som protektionistisk och nationell i unions- och försvarsfrågorna, vilket fångade upp en vid 80-talets mitt kraftigt växande opinion och gav tidningen en snabb inledande framgång. Möjligt är att J:s övergång till SvD haft ett samband med StD:s tidigt märkbara orientering mot frihandlarna. Noréns anknytning till rundbäckarna, som representerade ett förstadium till den protektionistiska lantmannafraktionen från 1888 års partiklyvning, bildade likaså en naturlig utgångspunkt för tidningens orientering i tullfrågan.

I pressdebatten kom SvD att inta en frontställning mot de frihandelsvänliga StD och Gbgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. GHT representerade även i unionsfrågan en motpol på den sv sidan. Politiskt riktade SvD 1885—86 skarp kritik mot såväl regeringen Themptander som Oscar II personligen för undfallenhet mot norrmännen, särskilt i den aktuella frågan om den ministe-riella konseljen. Themptander stod dessutom frihandlarna närmast. Strindberg ger i ett brev 1886 J omdömet "ganska orädd". J synes dock ha saknat djupare intresse för t ex arbetar- och nykterhetsfrågorna — en linje som på den borgerliga sidan i viss mån togs upp av Sthlms-Tidningen 1889 — liksom för kulturdebatten.

Även om SvD:s ytterst fräna polemik något mildrades i formen, sedan J på hösten 1885 blivit ensam huvudredaktör, och tidningen successivt närmade sig den övriga konservativa pressen, betecknades SvD fram till 1888 allmänt som företrädare för en uppseendeväckande oppositionell och regeringsfientlig konservatism. Schismen med tidningens styrelse, som ledde till J:s avgång i nov 1888, torde ha förorsakats mer av tidningens hårdföra debattmetoder jämte tillstötande ekonomiska svårigheter än av meningsskiljaktigheter i sak.

1881 hade J inträtt i Publicistklubben, som under 80-talet genomgick en krisperiod i form av politisering och talrika utträden. Efter en konflikt med den dåvarande ordf S A Hedlund i GHT om unionspolitiken lämnade J 1888 klubben. Även förhållandet till Rudolf Wall i DN var tidvis spänt. Från 1887 ledde J den protektionistiskt färgade Tidningsmannaföreningen, i realiteten en utbrytargrupp ur PK. Denna upplöstes emellertid redan i början på 90-talet efter tullstridens relativa nedtoning, varefter J en kort tid återinträdde i PK. Efter en tioårsperiod som chef för Sv telegrambyråns redaktionella avdelning lämnade J 1903 det aktiva journalistiska arbetet. Från 80-talets slut och in på 1910-talet lämnade han dock politiska artiklar till konservativa landsortstidningar, bl a till Norrköpings Tidningar, ett av protektionisternas huvudorgan i landsorten.

J:s tidiga engagemang i tullfrågan fördes vidare efter perioden i SvD genom bl a sekreterarskap i de protektionistiska valkommittéerna i båda kamrarna från 1896. Under hela 90-talet arbetade J i centrum av det ännu förvirrade komplexet av konservativa valorganisationer — Tullskyddsvännernas centralkommitté, det protektionistiska Fosterländska förbundet, Sveriges agrar-och lantmannaförbund, frihandlarnas s k moderata valmansföreningar i Sthlm och kamrarnas protektionistiska valkommittéer. Efter högerns klara valnederlag 1902 och den s å tillkomna liberala Frisinnade landsföreningen bildades i okt 1904 Allmänna valmansförbundet, inte minst genom påtryckning från opinionsledande tidningsmän. I de förberedande sammanträdena deltog J, G F Östberg och Gustaf Gustafsson. J valdes till förbundets sekreterare. I denna funktion — sedermera på riksstämmor samt i överstyrelse och arbetsutskott — kvarstod han till sin död.

Som sekreterare i riksorganisationen upprättade J ett omfattande personligt kontaktnät samt tog centrala initiativ till bildandet av ett stort antal lokalförbund, som emellertid i några fall kunde övertas från Fosterländska förbundet. Särskilt före 1909, då Gustaf Gustafsson tillträdde som ombudsman, bar J huvudansvaret för valmansförbundets kursverksamhet, distribution av val-och pressmaterial samt utsändning av talare. De första åren var J även själv aktiv som resetalare och broschyrförfattare, särskilt för den proportionella linjen i rösträttsfrågan, som genomdrevs 1909 av den lindmanska regeringen. J ansvarade även för några av de sk valhandböckerna. I egenskap av valmansförbundets sekreterare deltog han i bildandet av Sv högerpressens förening i jan 1909.

J synes personligen ha haft förmågan att bevara goda relationer även med personer utanför den egna kretsen, t ex med Strindberg, som dock var ungdomsvän från Sthlms lyceum och Runaförbundet i Uppsala. Även till Hjalmar Branting — från 1884 g m J:s syster Anna, den sedan kända signaturen René — synes förhållandet ha varit utan direkta konflikter.

Som i första hand praktisk organisatör med starkt engagemang för samordningstanken inom den begynnande politiska konservatismen framstår J knappast som originell eller drivande på idéplanet. Under 80-talets hårda politiska debattklimat intog han ofta oreserverade ståndpunkter men blev inte personligen kontroversiell eller politiskt aktiv för egen räkning. Efter 80-talet figurerade han relativt sparsamt utåt.

Av J föreligger förutom politiska broschyrer och artiklar en viss skönlitterär produktion. Som signaturer använde J vid olika tillfällen A Jdn, Informator, Run och Träff.