Johan Jacob Hedrén

1 Hedrén, Johan Jacob, f 4 mars 1775 i Rännelanda (Älvsb), d 14 febr 1861 i Linköping. Föräldrar: prosten Anders H o Brita Christina Vermelin. Inskr vid UU 1 mars 93, mag där 13 juni 97, doc i praktisk ekonomi 30 nov 97, adjunkt i samma ämne 17 nov 02, avlade präst- och pastoralex i Karlstad 9 juni 03, prästv i Sthlm 30 juni 03, pastorsadjunkt i Jakobs o Johannes förs:ar 1 nov 03—maj 06, notarie i hovkonsist 12 maj 05—30 april 09, reg:pastor vid Svea livg 20 febr 07, k hovpredikant 20 maj 07, led i hovkonsist 22 juni 07, predikant vid Borgerskapets änkehus 15 nov 08, TD 7 okt 09, kh i Jakobs o Johannes förs:ar i Sthlm 10 maj 10, assessor i Sthlms konsist 29 maj 10, riksdagsman 12—48, fullm i riksgäldskontoret 11—30, tjänsteförrättande överhovpredikant dec 13, led av evangeliebokskomm 15, ordf i komm för överseende o granskning av kyrkolagen 24, biskop i Karlstad 24 juli 29, biskop i Linköping 21 dec 33, v talman i prästeståndet riksdagarna 40— 41, 44—45, 47—48, jubelmag 48. — LLA 12, LKrVA 15, LMA 41.

G 1) 29 sept 11 i Visnum (Värml) m Ottiliana Sophia Öhnqvist, f 14 juli 87 i Kristinehamn, d 17 juni 39 i Linköping (Ög), dtr till brukspatronen Eric Ö o Sara Swartz; 2) 18 juni 40 i Sthlm (Klara) m Emma Charlotta Helling, f 21 dec 00 i Gbg (Varvs), d 28 maj 74 i Sthlm (Hedv El), förut g 1) m prof Eric Gadelius (d 27) o 2) m justitieombudsmannen Pehr Niclas Poignant (d 34), dtr till prosten Pehr Nathanael H o Sophia Charlotta Prytz.

För H hörde andligt och världsligt, kyrka och stat, oskiljaktigt samman. Människan var enligt honom en totalitet insatt i en verklighet präglad av både en hinsidesrelation och en praktisk jordisk. Hans praktiska intresse och begåvning har av eftervärlden kommit att betonas på bekostnad av hans religiösa. För att göra honom rättvisa bör hans mångsidighet och totalsyn framhållas. H:s praktiska engagemang och begåvning kommer till synes i riksdagsarbetet, där han deltog nästan oavbrutet 1812— 48. Speciellt intresse visade han för bankväsendet, och han tog själv initiativet till grundandet av Värmlands enskilda bank och var i Linköping direktör i Östergötlands enskilda bank. I en tid då missväxt och nödår var en påträngande realitet trodde sig H kunna verka för en tryggare livsmedelsförsörjning genom att propagera för en mer omfattande potatisodling. H betraktade ökad nykterhet som en väg till höjd levnadsstandard och höjd moral och arbetade hela sitt liv på att söka begränsa brännvinsbränningen. I sin strävan för bättre ekonomiska och sociala förhållanden såg han dock lösningen främst i en det inre sinnets förvandling. Men trots detta möter hos H ändå den tanken, att det är en statlig uppgift att också vårda sig om den enskilda människan, en uppfattning som då ännu inte slagit igenom.

Som teolog och förkunnare kan H inte placeras in i någon av tidens fraktioner. Hans fromhet är bibliskt förankrad, och bibelhänvisningarna i hans framställning är påfallande många. I enlighet med luthersk tradition betonas »nåden allena» och hur Jesus Kristus är grunden för tron på syndaförlåtelsen och evighetshoppet. Människan är ovärdig, men en levande övertygelse om förlåtelsen skapar frimodighet och lydnad för Guds vilja.

I kyrkliga ting visade H prov på viss reformvänlighet. Han ville få bort de profana kungörelserna i kyrkorna. Han önskade liksom norrlandsläsarna en annan absolutionsformel än den som fanns i 1811 års kyrkohandbok. Han talade för en ny bibelöversättning och framförde krav på förändringar i liturgin. Som biskop verkade han för ökad spridning av bibeln och av religiösa småskrifter och rekommenderade sina präster att stödja Evangeliska sällskapet, som hade sådan verksamhet på sitt program. Han engagerade sig för den framväxande missionen och önskade bl a att stiftets präster skulle sprida kännedom om Fjellstedts missionstidning och söka bilda missionsföreningar inom sina församlingar för att stimulera missionsintresset bland präster och lekmän.

H ställdes både som kyrkoman och politiker inför två starka ideologiska strömningar: den från anglo-amerikanskt håll emanerande väckelserörelsen och liberalismen. Det är utmärkande för honom, att han betygar sin respekt och uppskattning av all äkta fromhet. Det gällde också om det s k »läseriet». Han intog här en positiv och tolerant hållning om man bortser från vissa sekteriska riktningar eller den s k predikosjukan. I övrigt uppfattade han läseriet som en form av fördjupad personlig fromhet och som kyrkligt lojalt. H tycks inte ha insett väckelserörelsens splittrande konsekvenser för kyrkan, trots att både mormonismen och baptismen med deras kyrkofientliga karaktär fanns företrädda under hans tid inom stiftet. Möjligen sammanhänger detta med att problemen uppstod först under de sista åren av hans ämbetstid.

Till liberalismen intog H en negativ attityd. Han menade, att rörelsen krävde en totalreform av samhället, och då kyrkan var förbunden med staten, måste hon dela »samma lott av ovilja, hat och smädelse». Liberalismens kyrkokritik var enligt H politiskt motiverad. Men för honom var stat och kyrka en enhet. Kyrkan skild från staten skulle vara som ett kloster med endast andliga övningar men utan yttre handling. Och staten utan kyrkan skulle utgöra ett hårt styre »utan kärlek och utan tröst». Lyckligast var därför den stat och den kyrka, som arbetade var och en i sitt kall men »sammangjutna till ett». Karakteristiskt för H är dock, att han, trots att »tiden icke velat med förtroende, icke ens med rättvisa» bedöma prästerskapets gärning i samhället, manade sina ämbetsbröder att verka för frid och söka bevara »andens enhet genom fridens band.»

H:s syn på problemet stat och kyrka är en tillämpning av hans människosyn — människan som totalitet. Det må vara att hans praktiska insatser inte ter sig lika lättförståeliga för en eftervärld, där den timliga nöden inte är lika närgången och påträngande. Men det råder ingen tvekan om att hans människosyn var ett sant uttryck för det kristna evangeliet.