Per Adolf Granberg

Granberg, Per Adolf, f 17 april 1770 i Gbg (Domk), d 5 febr 1841 i Sthlm (Klara). Föräldrar: handlanden Petter G o Elisabet (Lisa) Tranman. Eo kammarskrivare i kammarkoll 5 april 03—07, en av stiftarna av SkS 15 (sekr 15—41), led o sekr i kommittén för reglering av rikets styrelseverk 19— 22, sekr i LA 26—41, led av o sekr i Sv trädgårdsfören 32. Publicist, förf. — LVVS 02.

G 20 nov 11 i Norrköping m Johanna (Jeanette) Wilhelmina Hedmansson, f 31 jan 90 i Sthlm (Art:f), d 7 dec 73 där (Jak), dtr till direktören Eric Magnus H o Lovisa Ulrica Segelin.

G växte upp i ett barnrikt och ganska fattigt hem. Fadern hade gjort konkurs 1767 och innehade sedan en befattning som kontrollör i Ostindiska kompaniets tjänst. G saknade från födseln vänster underarm, en brist som ersattes med en »trähand». Var han tillbragt sin korta skolgång är osäkert. Enligt Arvid David Hummel, G:s specielle vän under gbgsåren, hade G:s föräldrar inte råd att låta honom studera utan »lämnade honom på egen hand att försörja sig med barns informerande i språken». Han hade »utan understöd, blott genom snille och flit» inhämtat sina kunskaper och därvid »genomgått alla förnämsta franska, engelska och tyska litterära författare samt även flera kurser i fysik etc». Hummels uppgifter bestyrkes och kompletteras av G själv i en ansökan om befattning i kammarkollegium. Han hade »såsom språkmästare i Gbg» givit »föreläsningar i språken, i aritmetiken och vetenskaperna». Till hans lärjungar hörde bl a Hummel, som han väckte klockan sex på morgnarna för information »i engelskan», och Martina Törngren, sedermera gift v Schwerin, som i sin barndom läste franska för G och ännu 1823 med obehag mindes han trähand. Mot slutet av 1790-talet innehade G en längre tids kondition »hos något herrskap på landet», förmodligen i jönköpingstrakten, men återvände 1798 till Gbg, där han fortsatte att informera i engelska och franska.

Vid sidan av sina informatorssysslor framträdde G »som känslofull rimmare», för att låna Hummels ord. G:s första tryckta dikt, Odödlighetens hopp, är från 1797. Följande år utgav han på Marquardts tryckeri i Jönköping sin första diktsamling, ett litet tunt häfte med titeln Strödde arbeten. Efter återkomsten till Gbg fortsatte han där sin poetiska verksamhet, insände dikter till Vetenskaps och Vitterhets Samhället och försökte sig även som prosaist, varvid han skrev två små noveller, Den känslofulla vandringen 1798 och Enslighetsälskaren 1800. Den sistnämnda, märklig i sin blandning av idyllisk vardagsrealism, miltonskt färgad paradisstämning och ljuvt känslosam melankoli, ger en ganska förtjusande om ock något kanderad bild av sengustaviansk tids- och stämningsmiljö från åren omkring sekelskiftet. Liknande drag, fast mera humoristiskt utförda, förekommer i en annan liten novell, Den faderlöse, som trycktes 1798 samtidigt med G:s Strödde arbeten. Novellen utgavs anonymt, men den har ett ytterst granbergskt tycke i sitt sätt att se och skildra. G:s litterära verk är emellertid föga originella. Innehållsmässigt och stilistiskt präglas hans diktning av intryck från Milton, Young och Rousseau, Kellgren, Leopold och Lidner och hans allmänna livssyn är starkt färgad av den skotska moral sense-skolans filosofiska tankegångar i tidens åtskilligt banala tappning. Med sina prosaberättelser ansluter han sig till den gängse sv flanörsnovellistik, som odlades av »hjärtats filosofer» och som bl a hämtade inspiration ur Sternes sentimentala reseskildring och W Gilpins och J C Linnerhielms pittoreska naturbeskrivning.

Den litterära jordmånen var likväl knappast gynnsam för spirande vitterhetsidkare vid denna tidpunkt, varken i Gbg eller Jönköping. »Vi har ingen parnass», förklarade Hummel kort och gott på tal om förhållandena i Gbg, och Jean Wetterbergh beskriver Jönköping som en ort, »där kunskapen endast blommar i samtid med aloen», och »där slagdängor utgöra förnämsta lektyren». Inte ens i huvudstaden var klimatet förmånligt för poetiska debutanter.

G:s litterära verksamhet synes emellertid redan nu ha ingått som ett led i hans strävan att göra karriär. 1799 insände han som tävlingsskrift till Sv akademin ett äreminne över Sten Sture d ä. För detta erhöll han blott silverpenningen, och då akademin ånyo utlyste ämnet, omarbetade G sin tävlingsskrift. Denna gång fick han motta andra priset, medan den unge Geijer, som tävlade samtidigt, erhöll det stora.

Emellertid prövade G även andra vägar att fästa höga vederbörandes uppmärksamhet på sig, antagligen stimulerad därtill av Hummels poetiska framgångar. Denne hade av Gustav IV Adolf slutligen hugnats med en auditörsfullmakt. På sin högtidsdag 1799 utsatte Vetenskaps och Vitterhets Samhället som tävlingsämne i skaldekonsten Trollhättan, vars kanalverk just då stod inför sin fullbordan. Ämnet kan ha lockat G på grund av hans smak för pittoreska belägenheter men också på grund av hans tidigt väckta historiska intresse. Resultatet av hans litterära behandling blev nämligen inte något diktverk utan en framställning av Trollhätte canalfartens historia 1801, som han betecknar som sin »första skrift av större omfattning».

Helt utan betydelse blev inte heller denna skrift, då han 1 april 1803 sökte anställning i kammarkollegium. Till hans ansökan har fogats, att han »gjort sig väl känd genom avlagde prov så väl i historien som vitterheten, varjämte han vid anställt förhör i Kongl Collegio visat sig äga berömmelig kunskap uti kammarverket och vad därmed har gemenskap». På dessa grunder antogs han till eo kammarskrivare i Andra provinskontoret. Redan i aug 1803 begärde han tre månaders tjänstledighet för »egna angelägenheter, vilkas bevakande» kunde bereda hans »framtida välfärd». Under år 1805 var han flitigt sysselsatt dels med att utarbeta ett engelskt handlexikon, dels med att författa en framställning av Kalmarunionens historia, till vilken han 1806 erhöll nådigt tillstånd att låna böcker i KB. Enligt anställningsvillkoren blev G automatiskt skild från kammarskrivarsysslorna, om han uteblev från tjänstgöring i sex månaders tid. Tänkbart är att han 1807 valt denna utväg att göra sin sorti ur kammarkollegium.

Under de närmast följande åren synes G huvudsakligen ha levat på sin penna. Förutom sitt engelska handlexikon, som han publicerade på eget förlag, och de första två banden av Kalmarunionens historia, ett verk, som han tillägnade kronprins Gustav, utgav han ett äreminne över Axel Oxenstierna och två kalendrar, Nyårsgåfva för 1808 och Läsning för fruntimmer. Särskilt Nyårsgåfva är märklig, därför att den innehåller ett bidrag till vår annars så torftiga romanlitteratur vid denna tid, nämligen en liten originalnovell vid namn Lustresan, som återupptäcktes 1942 och omtrycktes 1951. I utförande, ton och stämning påminner den om Den faderlöse och Enslighetsälskaren, och man vill gärna tro att den anonyme författaren varit G själv.

1809 författade G en minnesskrift över Sofia Augusta Amalia Elmén, maka till k sekreteraren Carl Elmén. Följande år ingick Elmén och G kompanjonskap och grundade Elméns och Granbergs boktryckeri. G var nu sysselsatt med att utarbeta Historisk tafla af f d konung Gustav IV Adolfs sednaste regeringsår. Verket har karakteriserats som »en tendentiös urkundspublikation av ungefär samma typ som de från världskrigen bekanta vita, gula och blå böckerna» (S Bolin). Om initiativet till »taflan» har G lämnat två versioner, dels att detta skulle ha utgått från Karl XIII själv, dels att han blivit »anmodad». Största sannolikheten synes tala för att denna anmodan utgått från den avsatte konungens förutvarande rådgivare för vilka det var angeläget, att kungen blev enda syndabocken, och både Ehrenheim och Wetterstedt figurerar i bakgrunden vid verkets tillkomst med P A Wallmark som mellanhand vid redigeringen. Inte utan självkänsla påpekar G, att det fordrades »urskillning hos författaren» för att skriva Historisk tafla, och han tillägger, att företaget inte heller var »utan all fara, då en reaktion ännu var möjlig och av många fruktades, i synnerhet efter prins Carl Augusts död». Skriften uppfyllde emellertid ändamålet, men det ekonomiska utbytet för G:s del blev ringa. Han erhöll »en diskretion, svarande ungefär emot tryckningskostnaden för ena delen», det var allt.

Under 1810-talet utvecklade G en livlig skriftställarverksamhet. Han blev en nitisk medarbetare i Wallmarks Journal, fungerade tidvis som redaktör och företog flitiga resor som pappersuppköpare. Han utgav Dramatiska skrifter och vann vissa sceniska framgångar, publicerade Skaldestycken och blev sönderkritiserad av fosforisterna. Han tävlade i Sv akademin med en lyrisk tragedi och belönades på oförklarliga grunder med högsta priset. Han skrev en historia om Gbg på stadens uppdrag. Han skickade in tävlingsskrifter till Vitterhetskademin angående Sveriges uppbörd och kammarverk under medel- tiden och Gustav I:s tid och prisbelöntes för sina insatser i »kameralvetenskapens» historia. Han utgav Journal för konster, moder och seder och Sv djurens historia med egenhändiga illustrationer, »skurne i träd», varigenom han i Sverige introducerade den nya trästickstekniken. Han skrev sitt Utkast till en sv statistik, ett pionjärarbete, om vilket han med berättigad stolthet kunde säga: »Je suis le premier en Suède qui a jamais tenté de publier un Statistique systematique» (i brev till L v Engeström). I sin egenskap av sekreterare i Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia deltog G i redigeringen av de sju första delarna av samfundets handlingar, till vilka han även utarbetade registret.

Vid sidan av allt detta fick han 1817 genom Lars v Engeström en k anmodan att utarbeta en historia om unionen med Norge. G hade redan med sitt verk om Kalmarunionens historia dokumenterat en skandinavisk inriktning och hade då troligen inspirerats av den »litterära skandinavism», som gjorde sig gällande omkring 1800. Redan tidigt hade G fängslats av Baggesens och Rahbeks diktning, och han stod i ganska livlig korrespondens med Nyerup. G ville bryta den rådande föreställningen att historisk läsning för en bredare allmänhet endast var njutbar i den historiska romanens form. Han ville visa, att man kunde åstadkomma en historisk framställning, som var saklig men ändå läsbar.

Kalmarunionens historia, som G enligt egen uppgift framför allt skrivit, därför att han ansåg denna tid särskilt styvmoderligt behandlad, lät sig också lätt infoga i ramen för en skandinavisk historia. I anslutning till den utgav han 1818 Konungarne af Folkungaätten och tre år senare Skandinaviens krigshistoria ifrån Kalmare förenings upphäfvande till freden efter Carl XII:s död. Även i detta fall fick G erfara att officiösa eller officiella uppdrag var en föga lukrativ sysselsättning. Den utlovade ersättningen utföll endast delvis, och dessutom synnerligen ojämnt. Han nödgades därför inskränka uppgiften, och Sveriges historia i sammandrag, som utkom 1824, blev det nedbantade resultatet.

För att fullgöra det k uppdraget att skriva en skandinavisk historia hade G i förlitande på de ekonomiska utfästelser, som förespeglats honom, avsagt sig alla andra uppdrag. 1821 betraktade han sin belägenhet så förtvivlad, att han var starkt betänkt på att söka sin bärgning i främmande land. Gång efter annan återkom han till tanken att söka statlig tjänst. Så skedde redan 1816, då en sekreterarpost vid Förvaltningen av sjöärendena befanns ledig. Han gjorde sig ånyo påmind 1821, då en befattning i tulldirektionen yppade sig, och han framkastade till och med förslaget, att en särskild tjänst skulle inrättas för bearbetningen av rikets ekonomiskt statistiska material. Hans verksamhet som sekreterare i kommittén för rikets styrelseverk förefaller inte ha medfört någon påvisbar ekonomisk lindring (kommittéarkivet i RA; betänkande tr i Bih till samtl riksståndens prot, 1: 1, 1823).

1822 ingick G i Anmärkarens redaktion, där han främst skulle svara för behandlingen av ekonomiska och statistiska frågor. Han utgav under denna tid också en Öfversigt af Sveriges penningeväsende o statshushållning. Samtidigt författade han en tragedi om Karl Knutssons död, om vilken Martina v Schwerin hjärtlöst anmärkte, att den säkerligen var »skriven med trähanden». Han passade också på vid olika tillfällen att erinra höga vederbörande om sin existens, bl a med Freyas högtid, vilken som prolog fick inleda galakvällen på K Stora teatern vid kronprinsessan Josefinas ankomst.

Sedan G utnämnts till sekreterare i Lantbruksakademin 1826, avvecklade han sina tidigare engagemang och sålde 1827 sitt tryckeri. I sin nya befattning utgav han 1828—32 Arkif för hushållningen och näringarne med dess fortsättning Arkif för landtmän och trägårdsodlare under de två nästföljande åren. Han besvarade 1830 en prisfråga, som Akademin utsatt redan 1813, och hans svarsskrift utkom 1840 i en ny upplaga under titeln Om Sveriges penningväsende, hushållssystem och näringsfrihet. Han författade också en skrift Om anläggandet af ett sv landtbruks-institut (i LAH 1832). Inom förvaltningskommittén uppträdde han både med envishet och skärpa och visade sig stridbar till gränsen för ren stridslystnad. Då G råkat i delo om en vedbod med direktionen för Nya elementarskolan, fick Hartmansdorff också lära känna denna G:s sida i en amper skrivelse. Under de sista åren av sin levnad var G övervägande tjänstledig. Dels hade han svårt att dra jämnt med sin nye chef, fd statsrådet Poppius, dels hade han fått k uppdrag 1839 att skriva Sv frihetstidens historia, ett verk han aldrig hann fullborda.

Döttrar till G var författarinnorna Jeanette Charlotta (1825—57) och Louise Elisabeth G (1812—1907) gifta med skådespelaren Edvard Stjernström i hans andra, resp tredje gifte.