Dionysius Beurræus

Beurræus, Dionysius, mördad 24 maj 1567 vid omkring 60 års ålder. Föräldrar: Blasius Beureijs och Helene Margarethe de Perette (likpredikan över Erik Fleming 1680). Studerade vid Sorbonne i Paris omkring 1537. Inkom till Sverige 1543; anställd vid hovet som Gustav Vasas läkare och »mathematicus»; hertig Eriks lärare; legat till Frankrike 1546 (instruktion 27 mars); legatus perpetuus i London 1558–61 (kreditiv 1 nov. 1557); adlad 15 juli 1559 (riddarhusstamtavlan); slagen till riddare vid kröningen i Uppsala juni 1561; riksråd från 1562; kallas tillika överste räntmästare; svensk underhandlare i Köpenhamn 10 juli 1562 (kreditiv); kammarråd 1563 (instruktion 6 juli).

Gift före 1549 med Ingeborg Haraldsdotter av ätten Körning (likpredikan över Ingeborg Beurræus 1660), d 9 juni 1567 (riddarhusstamtavlan).

Om B:s' födelseort känna vi intet, de äldre genealogers förmodan, att han »var härkommen ifrån staden Beurey (fordom Bibracte) i landskapet Autun» (Palmskiöld) ej ger någon säker ledning utan synes bero på en egendomlig förväxling. I närheten av staden Autun ligger, nämligen ett berg benämnt Beuvray med lämningar efter den gamla kelterstaden Bibracte. Om hans födelseår föreligga ej heller säkra uppgifter. Den franske ministern i Köpenhamn Dancay uppgav 1567, att B. vid sin död var mer än sextio år gammal. Han skulle alltså varit född före 1507. En senare uppgift av den påvlige nuntien Possevino är, att födelseåret var 1511. Även om B:s' levnadsöden före ankomsten till Sverige veta vi mycket litet. I en 1562 utarbetad teologisk skrift berättar han själv, att han omkring 1537 studerat vid Sorbonne i Paris. Förmodligen tog han därstädes magistergraden. Åtminstone bar han sedermera i Sverige titeln »magister». Enligt sina egna uppgifter förfäktade B. under vistelsen i Paris ivrigt den katolska läran och yrkade under disputationer vid universitetet på att kättare skulle brännas. Sedan han lämnat den franska huvudstaden, »detta Babylon», säger han själv, blev han emellertid omvänd till den reformerta läran. B. omtalar själv ingenting om sin vistelseort efter omvändelsen. Emellertid berättar Possevino i sin första relation från Sverige, att Gustav Vasa som lärare för sina söner tog en man från Basel. Det förefaller ganska troligt, att Possevino med sin »msestro di scuola» avser just B., och det finns alltså ett visst stöd för ett antagande, att den forne kättarförföljaren efter sin omvändelse lämnat sitt fädernesland och tagit sin tillflykt i det reformerta Basel. Om de närmare omständigheter, under vilka B. trätt i svensk tjänst, veta vi intet. Han ankom emellertid till Sverige 1543 i sällskap med Gustav Vasas kansler Konrad von Pyhy, då denne återvände från sin legation till Frankrike och sina resor i Tyskland, och fann genast användning vid hovet som »mathematicus» och »phisicus» (läkare) samt deltog åtminstone från 1545, troligtvis redan från början av sin vistelse i Sverige, i de unga prinsarnas uppfostran och undervisning. Hans verksamhet som läkare synes hava varit framgångsrik, och hans lön ökades år från år.

1546 betroddes B. med en beskickning till Frankrike. Huvudändamålet var att söka stadfästelse och förnyelse på det förbund, som upprättats mellan de båda rikena 1542. B. hade också i uppdrag, att förnya ursäkterna för att Sverige på grund av Dackefejden ej kunnat lämna Frankrike traktatsenlig hjälp under kriget mot kejsaren 1542–44 samt att höra sig för, vad hjälp Sverige kunde påräkna i händelse av ett anfall från Ryssland eller Mecklenburg. Frans I mottog den svenske gesanten i audiens 16 och 17 juli och avfärdade, honom i augusti med skriftligt svar. Innehållet i svarsbrevet är icke bekant, men det är tydligt, att B. fullgjort sina uppdrag till Gustav Vasas belåtenhet, ty 3 mars 1547 utfärdade denne ett öppet brev, genom vilket B. på grund av de tjänster, han gjort konungen och de unga prinsarna, med ytterligare höjd lön fästes i dennes tjänst med förpliktelse att låta »sig bruke såväl inrikes som utrikes uti de saker, som honom befallet bliver». Tillika (25 mars 1547) fick B. Menhammars kronogård i Ekerö socken (Uppland) i livstidsförläning och kort därpå (25 okt.) även Vällinge kvarn i Salems socken. Efter någon tid — i varje fall före 1552 — ökades hans förläningar med hela Salem. På Vällinge bodde han åtminstone från år 1549.

Efter återkomsten från den franska resan synes B. en följd av år ostört ha fått ägna sig åt sin verksamhet som lärare. Under senare år namnes han i allmänhet endast Eriks forne preceptor, och det är därför ovisst, om även hertig Johan nu fått åtnjuta hans undervisning. Som lärare för den blivande konungen inlade B. stora förtjänster. Han vann helt och hållet sin lärjunges förtroende och tillgivenhet, och det goda förhållande mellan Erik och B., som nu grundlades, bevarades, under alla kommande år. Utan tvivel kan man tillräkna B. största förtjänsten av att Erik bibringats de utmärkta insikter i främmande språk, historia och matematik, som han allmänt erkänts hava besuttit. Av samtiden beskylldes B. för att ha givit konungen smak för astrologiska grubblerier, och otvivelaktigt var det av honom, som Erik fick sina kunskaper i stjärntydningskonsten. Att Erik genom B:s' undervisning insupit den böjelse för kalvinismen, som framträder efter hans tronbestigning, är tydligt. Förmodligen fick Calvin av B. eller någon annan av de franska protestanter; som vistades i Sverige, underrättelse om möjligheterna att i tronföljaren vinna en anhängare, ty när den schweiziske reformatorn 1559 dedicerade sitt arbete om de tolv mindre profeterna till Gustav Vasa, rekommenderade han dess studium särskilt för Erik. Vissa antydningar av samtida personer giva vid handen, att det inflytande B. utövat på sin lärjunge i moraliskt hänseende skulle varit mindre gott (Sven Elofsson), men härom känner man i verkligheten intet.

När hertigens uppfostran avslutats, användes B. i andra värv än lärarens. Hösten 1555 finna vi honom i Finland, där Gustav Vasa då vistades med anledning av ryska kriget. Konungen sände honom bl. a. till hertig Erik, vilken förde regeringen i Sverige under faderns frånvaro. 1556 är B. upptagen i förteckningen över tjänstemän i det tyska kansliet. Under dessa liksom föregående år togs han ofta i anspråk som läkare både av kungahusets medlemmar och andra personer. Hans litterära talanger utnyttjades, t. ex. då det gällde att ställa »några disticha och överskrifter till hertig Eriks, fröken Katerines och fröken Cecilies abcontrefachturer».

Ett betydelsefullare och mer krävande uppdrag fick B., då han 1557 som »legatus perpetuus» sändes till England för att å hertig Eriks vägnar fria till prinsessan Elisabet. Med Messenius som ursprunglig källa har i den historiska litteraturen ofta uppgivits, att det var B., som först riktat hertigens uppmärksamhet på den engelska prinsessan och föreslagit frieriet i tanke att därigenom stärka kalvinismens ställning i Sverige. Det finnes ingen direkt anledning att betvivla uppgiften, att B. varit initiativtagare till det engelska frieriet, men Elisabets ståndpunkt i religiöst hänseende var vid denna tid så odeciderad och den allmänna ställningen i England sådan, att hän näppeligen kunnat ur religiös synpunkt knyta några förhoppningar vid det föreslagna giftermålet. Den 12 nov. 1557 anträdde B. med hustru och barn den långa resan. Sällskapet tog landvägen genom Sverige och Danmark och styrde först färden till Lübeck, där ett uppehåll på några veckor gjordes. I början av jan. 1558 fortsattes färden till Emden i Ostfriesland. Här stannade B. i två månader. Med grevinnan av Ostfriesland hade Gustav Vasa året förut öppnat underhandlingar om en handelstraktat, och dessa bragtes nu till avslutning. Traktaten underskrevs av grevinnan en vecka efter B: s avresa. Ännu ett betydelsefullt uppdrag hade B. vid det ostfriesiska hovet. Han framförde konung Gustavs önskan, att grevinnans son Edzard skulle bege sig till Sverige för att personligen underhandla om giftermål med Gustavs dotter, prinsessan Katarina. Följden av denna hänvändelse blev, att greve Edzard jämte ostfriesiska sändebud på sommaren samma år begav sig till Sverige. Emellertid tyckes B. under sin vistelse vid hovet i Emden ej ha vunnit grevens sympatier. Några år efteråt skall nämligen Edzard ha frågat en engelsk köpman, som reste genom Ostfriesland, om Dionysius uppträtt lika ogrannlaga i England som han gjort i Emden. I själva verket blev B. även under sin vistelse i England — med rätt eller orätt — klandrad för sitt föga hovmannamässiga uppträdande.

Till London ankom B. i slutet av mars 1558. Hans första diplomatiska aktion i England fick ett mycket snöpligt resultat. Han begick nämligen den oförsiktigheten att vända sig direkt till Elisabet (20 apr.) i frieriärendet. Drottning Maria, vars tillåtelse först borde ha inhämtats, blev högeligen förbittrad och gav den svenske legaten en skarp tillrättavisning. Elisabet hade emellertid svarat avböjande, och B. måste t. v. nöja sig med att framlägga det förslag till handelstraktat mellan England och Sverige, som han medfört. På hans framställningar i denna angelägenhet gavs ett gynnsamt svar av drottningen. Någon formlig handelstraktat synes dock ej ha blivit sluten. I nov. 1558 avled drottning Maria, och Elisabet uppsteg på Englands tron. B. framförde nu ånyo Eriks frieri, men drottningen gav ett svar, som ingav mycket små förhoppningar. Hon förklarade sig fast besluten att aldrig lämna England men ville dock svara varken ja eller nej. När B. sänt brev till Sverige med underrättelse om svaret, beslöt man utsända en beskickning, bestående av Gustaf Johansson Tre Rosor, Karl Holgersson Gera och Karl de Mornay, som skulle närmare ta kännedom om situationen. De underrättelser, som sedan efter hand inlöpte från B., avskuro ej alla förhoppningar, men Gustav Vasa började nu anse, att saken drog ut för långt på tiden och skrev till Erik (maj 1559): »Och kan ock väl ske, att före Dionysius skall bättre kunne fördrage then luft, ther ute är, än här i landet, och haster fördenskull intet synnerligen till någen ändskap på handelen, utan tänker till, hure han sig kan förse, um handelen fast ingen framgång have skulle, och vände skyllen och olämpen in opå andre.» Efter någon tid kommo emellertid från B. underrättelser, vilka läto sä hoppingivande, att konungen i brev av 14 juli tackade honom för hans trohet och flit samt lämnade sitt medgivande till att hertig Johan och Sten Eriksson Leijonhufvud avfärdades till England för att beveka drottningen. Den ståtliga och kostsamma beskickningen ankom till England i slutet av sept. 1559 och blev mycket artigt mottagen av Elisabet men kunde ej åstadkomma något avgörande i giftermålshandeln. Den 3 apr. 1560, kort före hertig Johans hemresa, höll B. inför det engelska kronrådet ett långt tal för att förmå detta att hos drottningen söka framtvinga ett avgörande. Han gjorde en återblick på de gångna förhandlingarna och framhöll, att Erik trots alla motigheter förblivit Elisabet trogen. Vidare framförde han ett löfte från Erik att komma till England och ett erbjudande att försäkra drottningen om ett stort årligt underhåll, om hon bleve änka. Betänkligheter, som visats med anledning av successionsförhållandena i Sverige, bemöttes med en vidlyftig historisk utredning, vilken hade till uppgift att påvisa, att den närmaste tronarvingen alltid valts till konung, förutsatt att han var duglig att regera. B. slutade med att framhålla fördelarna av en union England-Sverige. Han talade om Sveriges resurser, befolkning och gynnsamma läge ur handelssynpunkt, påminde om de gamla förbindelserna mellan länderna och släktskapen i fråga om befolkning, språk och religion samt påvisade, att alla faror från yttre fiender skulle undanrödjas, om en union kom till stånd. Svaret på denna framställning gavs 6 apr. Drottningen förklarade sig i hög grad uppskatta hertig Eriks sympatier men likväl icke kunna giva honom sin hand. Hon erbjöd sig att i stället bistå hertigen vid något annat frieri. Med detta besked måste hertig Johan återvända, och B. fick åter ensam ansvaret för det besvärliga värvet. — Under förhandlingarna med Johan hade Elisabet ofta som ursäkt för sin avvisande hållning framhållit, att hon ej kunde gifta sig med någon, som hon ej sett, och det blev nu B: s' närmaste uppgift att hos drottningen och hennes rådgivare höra sig för angående hertig Eriks utsikter till framgång i frieriet, om denne själv kom till England. I slutet av dec. uppvaktade han vid flera tillfällen drottningen men lyckades ej få annat än undvikande svar. Elisabets rådgivare voro ej obevågna Erik, som: nu uppstigit på Sveriges tron, men kunde med hänsyn till drottningens ståndpunkt varken tillråda eller frånråda hans påtänkta resa. I mitten av dec. 1560 avfärdades från Sverige Erik XIV:s kansler Nils Gyllenstierna för att biträda B. vid underhandlingarna. I själva verket kom Gyllenstierna att efterträda B., ty i början av 1561 inträffade händelser, som hade den senares återkallande till följd. Hur därmed förhöll sig, är ej fullt klart, men det är tydligt, att det parti i England, som mest ivrade för att drottningen skulle; gifta sig med Erik, ansåg, att B. ej drev saken tillräckligt energiskt, och därför sökte misskreditera honom vid hovet för att framtvinga utsändandet av en annan legat. B. råkade dessutom i ovänskap med den svenske konungens agenter doktor Arnold Rosenberger, som vistades i Antwerpen, och Arnold Walwich, vilken bodde i London, och dessas uppträdande har tydligen i väsentlig grad bidragit att försvaga hans ställning. I jan. 1561 kom ett rykte ut, att B. för Eriks räkning friat till drottning Maria av Skottland, vilken 5 dec. 1560 blivit änka och ännu vistades i sin avlidne makes land Frankrike. Ryktet nådde även Elisabet och föranledde henne att ta den svenske legaten i upptuktelse, när denne vände sig till henne med anhållan om pass för konung Erik till den planerade Englandsresan. En förbindelse mellan Sverige, Skottland och Frankrike skulle naturligtvis ses med mycket oblida ögon i England, och det faktum, att B. var fransman, gjorde honom under sådana förhållanden ytterligare misstänkt i detta land. Arnold Rosenberger skyndade att meddela Erik de onda rykten, som voro i svang om B., och följden blev, att denne genast återkallades. Erik insåg förmodligen, att B. ej längre med framgång skulle kunna föra hans talan hos Elisabet, men synes icke ha satt alltför stor tilltro till angivelserna, ty i sitt återkallelsebrev till B. (18 mars) omnämner han dem ej ens utan uppgiver som skäl för återkallandet, att han önskade få muntliga underrättelser om ställningen i England och behövde B. i Sverige. I sitt svar till Rosenberger (18 mars) uttrycker konungen sin förvåning över anklagelserna mot B. för bristande nit samt uttalar samtidigt sin förvissning, att denne ej i strid mot givna instruktioner inlåtit sig i förhandlingar med den skotska drottningen. Otvivelaktigt har B. också efter bästa förmåga främjat sin herres sak.

Londonambassaden skänkte B. en lysande ställning i Englands huvudstad, och de uppmaningar till större sparsamhet, som Erik nödgades tillställa honom i början av 1560, då Gustav Vasa på allvar börjat misströsta om framgången av det engelska frieriet och förklarat sig ej vilja offra mer pengar på1 saken, tyckas ej av honom ha tagits ad notam. Tvärtom började han just under loppet av år 1560 nedlägga mer möda än förut på att genom gästfrihet och i allmänhet dyrbar representation höja sitt anseende vid det engelska hovet. Han flyttade till ett annat »härbärge», och bl. a. på grund av vissa poster i räkenskaperna om inköp av bohag, silverservis och dylikt vill det synas, som om familjen B. först nu bildat eget hushåll. För de tre första månaderna av 1561 angives i räkenskaperna utgift till daglig förtäring för 138 personer. Ej heller försummade B. att genom artigheter verka för sitt mål; så uppvaktade han drottningens främste rådgivare William Cecil med Johannes Magnus' »Historia Gothorum» och dennes broders »Historiade gentibus septentrionalibus». Följden av all denna representation blev emellertid, att B. måste upptaga lån i London, och hans efterträdare råkade i svårigheter, när han skulle betala skulderna, ehuru Erik sänt penningar till dessas gäldande. — Vid sidan av sin huvuduppgift hade B. naturligtvis under sin Englandstid många smärre uppdrag från det svenska hovet. På uppmaning såväl av konung Gustav som konung Erik införskaffade han till Sverige hantverkare och andra personer, som här behövdes. Så hör den kände läkaren Vilhelm Lemnius till dem, som genom B:s' förmedling gått i svensk tjänst. Konung Erik lät genom B. tillförsäkra de främlingar, som voro villiga att flytta till Sverige, rätt att behålla sin religion.

I början av maj 1561 — något mer än en månad efter Gyllenstiernas ankomst till London — begav B. sig på hemväg. I stort sett gick han efter återkomsten fri för efterräkningar från sin ministertid; Visserligen framställde kammarrådet anmärkningar mot honom, då Gyllenstiernas räkenskaper från England granskats och det befunnits, att de summor, denne utlagt till gäldande av företrädarens skulder, överstego de skuldsummor, som uppgivits i B:s' egna räkenskaper, men B. försvarade sig bl.a. med det förmodandet, att den påtalade skillnaden utgjordes av ränta, som tillagts efter hans avresa, och vissa poster, som ej alls upptagits i hans räkenskaper, förklarades motsvara utgifter till konungens eget behov. Förmodligen lät man sig nöja med dessa förklaringar. De misstankar, konung Erik med anledning av Rosenbergers angivelser möjligen hyst mot B., kunde denne genast skingra» Konungen visade sig tillfredsställd med de meddelanden, den hemkomne legaten lämnade om goda utsikter för det engelska frieriets framgång, och ett påtagligt bevis för att B. ej förlorat sin konungs gunst är den omständigheten, att han kort efter sin hemkomst i juni vid kröningsfestligheterna i Uppsala blev slagen till riddare och ej långt därefter inkallades i rådet. 1561 eller 1562 förlänades han därjämte med Ekholmens gård jämte Veckholms och Hacksta socknar i Trögds härad och 31 jan. 1563 utvidgades och förbättrades hans förut grundlagda Roslagsgods med en stor donation (Vällinge övergården, Vällinge övre och nedre kvarn, Edeby och Mennö i Salems socken samt Sillevik i Botkyrka socken). I egendomskomplexen ingingo även flera gårdar i samma trakt, t. ex. Vällinge nedergården, vilkas åtkomst ej är känd.

År 1562, under förhandlingarna före det nordiska sjuårskriget, avfärdades B. 10 juli jämte Ture Pedersson Bielke och Lars Knutsson till Danmark. Legaterna ankommo till Köpenhamn i början av augusti. B. återvände redan efter några veckor till Sverige för att inhämta närmare instruktioner från konungen. Denne hade ännu ej sänt honom tillbaka, när underhandlingarna i nov. avbrötos. Året därpå ifick B. i uppdrag att resa till Skottland för att framföra hertig Magnus av konungen föreslagna frieri till Maria Stuart. Hans instruktion (4 apr.) var redan färdig och av konung Erik underskriven, då av obekant anledning sekreteraren Mårten Helsing fick träda i hans ställe. B:s' diplomatiska verksamhet under 1560-talet blev sålunda utan större betydelse. Under denna tid vistades han huvudsakligen vid hovet, där han tillhörde kretsen av Erik XIV:s förtroligaste rådgivare. Ett hovregister från slutet av 1561 eller början av 1562 upptager honom som överste ränt-mästare. Enligt Eriks hovordning skulle denne ämbetsman ha uppsikt över hela rikets finansväsen och jämte tre andra i egenskap av »hemligt råd» höra till en trängre krets inom rådet. Som bekant blev Eriks hovordning egentligen blott ett program, som aldrig kom att genomföras. B:s' översteräntmästareämbete torde sålunda endast ha blivit av titulär art. Under ett par månader hösten 1563 förde han väl som medlem av den tillförordnade regeringen räkenskap, men då i egenskap av kammarråd. De uppgifter, som tillämnats räntmästaren, kommo att skötas av överstekammarrådet, och i denna egenskap fungerade från 1564 Bengt Gylta. Däremot mottog B. senare tillfälliga uppdrag inom finansförvaltningens område. 1565 förordnades han t. ex. att ha överinseende över driften vid Salberget. Gärna använde Erik B. som mellanhand i delikata angelägenheter. Så sändes han till hertig Magnus, när domen över den fångne hertig Johan skulle fällas. Till Göran Persson stod B. i gott förhållande. Han brukade jämte denne deltaga i aftonsamkvämen på Stockholms slott. I Erik XIV:s nämnds sammanträden deltog B. vid flera tillfällen, stundom som medlem av nämnden, stundom betecknad som närvarande i egenskap av adelsman eller riksråd. Av mera tillfälliga uppdrag belysande B:s' verksamhetsområde kan nämnas, att han 1565 fick göra ritningarna till den triumfbåge, genom vars uppresande man firade Klas Horn efter sjösegern över danskarna vid Bornholm.

Det återstår att beröra ännu en sida av B:s' verksamhet under 1560-talet. Han blev efter sin återkomst från England en ivrig förkämpe för kalvinistisk åskådning och kalvinisternas rättigheter i Sverige. Att han därvid kunde räkna på en viss sympati från kungens sida är redan nämnt. Hösten 1562 fann sig ärkebiskopen Laurentius Petri föranlåten att ingripa och utgav bl. a. en skrift, i vilken han försvarade den luterska nattvardsläran och förefintligheten av bilder i kyrkorna. B. upptog stridshandsken och sökte i en motskrift, ställd till hans vän biskop Johan Ofeeg i Västerås, rättfärdiga den kalvinistiska nattvardsläran bl. a. genom åberopande av den Augsburgska bekännelsen och dess apologi. Skriften framkallade omedelbart en replik från ärkebiskopen. Kalvinisternas försök att utbreda sin lära och genomdriva reformer i kyrkobruken väckte efter hand stor ovilja hos prästerna i Stockholm, vilka t.o.m. började predika mot främlingarna. Dessa framlämnade då (maj 1564) en med all sannolikhet av B. författad trosbekännelse, vilken i allt väsentligt överensstämde med Confessio Gallicana av år 1559, samt anhöllo, att denna måtte få tryckas och att det skulle medgivas dem fri religionsutövning inomhus, om de ej kunde få ha egen kyrka och offentlig gudstjänst i Stockholm. Laurentius Olai Gestricius, kyrkoherde i Stockholm, författade en vederläggning av trosbekännelsen och utverkade av konungen ett brev, vari påbjöds, att främlingarnas religionssammankomster skulle inställas, till dess man noggrannare rannsakat om deras lära. B. fortsatte emellertid striden. 1565 offentliggjorde han »Tijo spörsmåål» till det svenska prästerskapet, av vilka framgick, att han stödde sin åskådning på den athanasianska trosbekännelsen och att han bestred Kristi mänskliga naturs delaktighet av gudomliga egenskaper. Till frågorna fogade B. en framställning av sin egen uppfattning av de berörda problemen. Numera känna vi endast själva spörsmålen, vilka anföras i de svarsskrifter, som sågo dagen. Åtminstone två dylika författades, nämligen av ärkebiskopen och Martinus Gestricius, kyrkoherde i Gävle. Den senare slutade sin skrift med att till B. rikta tio motfrägor, bland vilka fanns följande insinuanta: »om han skall dömas aldeles hava ett trogit hjärte emot sin överheet, som Christo falsk är». Det svenska prästerskapet lyckades emellertid ej rubba konungens personliga förtroende för B., men å andra sidan kunde denne ej vinna sim konung för kalvinistisk tro. Den 4 dec. 1565 utfärdade Erik ett mandat, i vilket kalvinismen stämplades som vrångvis lära. Dess bekännare förbjödos att genom tal eller skrift verka för sina villomeningar men fingo f. ö. sig tillförsäkrad religionsfrihet. — I nära samband med denna strid står en annan, den s. k. likvoristiska, i vilken B. också spelade en roll. Striden uppstod med anledning av en brist på kommunionvin, vilken avsevärt ökades efter krigsutbrottet 1563. B. förordade, eftersom han i motsats till luteranerna ansåg elementerna i nattvarden blott som symboliska tecken, användning av andra vätskor än vin. De stränga luteranerna kunde emellertid ej gå med på en dylik anordning. På B:s' sida; ställde sig bl. a. biskop Ofeeg, som med ärkebiskopen växlade en rad stridsskrifter i frågan. Redan 1562 på ett möte i Stockholm hade väl stadgats förbud mot att vid nattvardsutdelningen använda annat än vin. Men förbudet framkallade oro och missnöje bland allmogen, och först på riksdagen 1565 blev bruket av vinsurrogat definitivt utdömt av ett enhälligt prästerskap. Några skrifter av B. med anledning av denna strid äro ej bekanta; han synes i denna praktiska fråga ha kämpat för sin mening med praktiska argument. Bland de klagomål, som framfördes mot Erik XIV vid riksdagen 1569, var nämligen, att han tillåtit B. att »fånga genom stockaknechtar them, som läto stå mässolöst, för thet the icke hade vin».

B:s' liv fick ett mycket dramatiskt slut. Det blev hans öde att mördas på befallning av den konung, vars förtroende han vunnit och sedan alltjämt bevarat. Under den bekanta riksdagen i Uppsala i maj 1567 understödde B. Göran Persson, då denne inför ständerna riktade våldsamma beskyllningar mot de fångna adelsmännen, men när Erik efter mordet på Sturarna (24 maj) i full förvirring rusade ut på landsbygden och B. skyndade efter för att bringa honom till besinning, gav konungen de tillstädesvarande drabanterna befallning att stöta ned den gamle mannen, och dessa utförde genast dådet. Om platsen för mordet växla uppgifterna. Tegel berättar, att B. fann konungen vid byn Malma i Ulleråkers härad. Peringskiöld har en uppgift, att mordet skett vid Alsike, där en källa till minne av händelsen kallats. Dionysii källa. B:s' samtida, läkaren Benedictus Olai, uppger däremot, att konungen upphanns »strax utanför slottet, där som skogen tog vid», och denna uppgift förefaller — oavsett att den är samtida — mest sannolik. Av större intresse än lokalfrågan är emellertid problemet om motivet till mordet. Det berättas vanligen, att B. bett konungen skona de fångna herrarna och att han därigenom väckt dennes förbittring. Mot detta har framhållits, att traditionsuppgifterna härom äro mycket osäkra och att, då B. i varje fall närmast tillhörde Göran Perssons anhang, det kunde tänkas, att Erik handlat i ett plötsligt utbrott av förbittring mot sina förförare. Man har emellertid svårt att komma ifrån uppgiften om att B. på något sätt lagt sig ut för de fängslade adelsmännen. Den förekommer redan i en handling från hösten 1567 (koncept till urfejdsbrev från B:s' barn), och det är ju ej nödvändigt att antaga, att B. hållit konungens brådstörtade mordbefallning för välbetänkt, därför att han på det hela taget hörde till adelspartiets motståndare. Det förefaller dock osannolikt, att B:s' förbön i och för sig kunnat framkalla det häftiga vredesutbrottet hos konungen. Man har att söka förklaringen till B:s' öde i konungens sjukliga förvirring (Wigert). Enligt vad Erik långt efteråt meddelade, trodde han, att B. ville gripa honom. Det berättas, att den mördades lik fått ligga flera dagar på mordplatsen, innan det anträffades och fördes till Uppsala slott. Konungen sonade sedan sitt brott genom att skänka 15 marker guld till hans barn. B. ligger jämte sin hustru, som skall hava avlidit blott några veckor efter maken, begraven i Ekerö kyrka, där gravstenen och hans vapensköld ännu finnas bevarade. Han hade flera barn, av vilka två voro födda i England. Den mest betydande av sönerna var Tomas, under vars tid ätten introducerades på riddarhuset 1625. Han var fogde på Åbo slott (1600–01) och i Masku och Piikkis' härad, där han sedermera också blev häradshövding, samt avled 1635. Med Tomas' sonson utslocknade ätten på svärdssidan 1679.