Tillbaka

Johan Hadorph

Start

Johan Hadorph

Fornforskare

Hadorph, Johan, f 6 maj 1630 på Haddorp, Slaka (Ög), d 12 juli 1693 i Sthlm (jordf 17 sept, Jak; begr i Slaka). Föräldrar: kronofogden Nils Jönsson o Anna Hansdtr. Inskr vid UU 24 mars 41, inskr vid Linköpings trivialskola 25 mars 42 o vid gymnasiet, åter student i Uppsala mars 48, innehade k stip 26 maj 52—60, akademisekr i Uppsala 15 aug 60—1 april 76, k brev på 300 dir smt för antikvitetsstudier 18 okt 65, rikskanslerns brev på fritt tillträde till RA 13 nov 65, uppbar 300 dir smt av antikvarielönen på RA:s stat från 27 nov 66 o hela antikvarielönen från 24 nov 79, assessor i antikvitetskoll i Uppsala 17 dec 66—92, arkivsekns fullm 24 mars 69 (med rang som prof enl univ:kanslerns resolution 69), häradsh i Hanekinds hd (Ög) 18 april 72— 80, arkivsekr med lön o tjänstgöring vid antikviteterna 19 april 76, sekr o antikvarie vid antikvitetsarkivet enl k brev 23 april 92. Säterifrihet på Haddorp 15 maj 71 o 10 dec 74 samt frälsefrihet o adl privilegier för sig, sin hustru, sina barn o bröstarvingar 31 okt 72, vilket allt bekräftades genom k brev 14 maj 81.

G 11 sept 64 i Skänninge m Elisabeth Dalina, f 25 sept 47, d 04, begr 5 juni i Slaka, dtr till prosten Daniel Dalinus o Elisabeth Nilsdtr.

Johan H (han skrev sig alltid Hadorphius) sökte liksom många andra ofrälse ämbetsmän på gränsen till adelskapet uppvisa ett åldrigt och förnämt ursprung. Detta framträder bl a i hans inlaga 16 maj 1693 i tvisten med Olof Rosenstierna om främsta stolrummet i Slaka kyrka (rättat konc i G 43, LSB) och i hans attest 20 jan 1693 för kusinsonen Olof Unger (1699 adl Stiernadler) om Lindsbrosläkten (avskr i Peringskiölds Ättebok, bd II, RHA, av hans skrivare Lars Persson Edström). Han åberopar där några jordebrev från 1300- och 1400-talen, som han uppger sig äga men vilkas notiser förefaller högst suspekta. Hur föga han egentligen visste om sitt fäderne framgår av att han trodde sig återfinna sin fader, som han uppgav vara född 1575, i den Nils Jönsson, som förekommer främst bland hertig Karls hovfolk i underskrifterna under Uppsala mötes beslut 1593 enligt den tryckta utgåvan »Confessio fidei» 1594; den verklige undertecknaren var Nils Jönsson (Jacobsköld). H:s mor var dotter till kyrkoherden i Norrköping Hans Matthiæ och brorsdotter bl a till kronofogden och hovrättsassessorn Peder Mattsson Stiernfelt (jfr s 349) på Ryd och till biskop Johan Matthiæ i Strängnäs, från vilken H ärvt sitt förnamn; han hade också en yngre bror med farfaderns förnamn Jöns. Enligt H (G 43) skulle hans morfar härstamma från en Peder Uplänning och dess fru Margareta Wase, men denna namnkombination är en ren fantasi, lika omöjlig som hans frände Johan Peringskiölds bevisligen orimliga försök att leda härstamningen till kung Gustafs kusin Birgitta Christiernsdotter (Vasa) och Matts Persson. Även om önskedrömmarna sålunda förflyktigas i kritisk belysning, kvarstår dock, att H hade en rad mödernefränder av viss betydenhet. Genom sitt giftermål med en systerdotter till biskop Samuel Enander blev han knuten till en släkt, som stod Karl X Gustav och hans bror Adolf Johan nära.

Redan i början av 1650-talet skall H på arvfursten Karl Gustavs uppdrag ha gjort en resa på Öland för att avrita runstenar. Efter att några år ha tjänstgjort som akademisekreterare i Uppsala knöts han 1666 av riks- och universitetskanslern Magnus Gabriel De la Gardie till det nyinrättade antikvitetskollegiet. Väl fick han aldrig den önskade fullmakten som antiquarius regni, men han fick snart den högre rangen som secretarius archivi vid sidan av riksarkivets chefsämbetsman arkivsekreteraren Erik Runell. Efter De la Gardies fall och de gamla antikvitetskollegieassessorernas bortgång krymptes organisationen genom 1692 års stat till ett antikvitetsarkiv, uppbyggt kring den verksamhet, som H bedrivit, särskilt sedan han 1676 flyttat till Sthlm. Som den sammanhållande kraften i den antikvariska forskningen och utgivningsverksamheten blev han »vår förste egentlige riksantikvarie» (Gödel), även om han ej var det till namnet.

I motsats till sina medassessorer utgav han ej några isländska sagor, men han sörjde för att islänningar anställdes och för att de vid resor till Island och Danmark anskaffade handskrifter till antikvitetskollegiet och avskrev dessa. Åren 1674—76 utgav han själv de sv rimkrönikorna och den rimmade Olofssagan, båda med vidlyftiga urkundsbilagor, vilket var en nyhet i Sverige och särskilt värdefullt, därför att många av dessa urkunder förstördes i slottsbranden 1697. Han sysslade också med Eufemiavisorna, och på Per Brahes tryckeri utgav han 1672 Konung Alexander, även denna med några bifogade urkunder. Redan 1676 utkom hans upplaga av Skånelagen, medan utgåvorna av Gotlandslagen, Visby stadslag och sjörätt, försedda med översättningar eller ordlistor, dröjde till 1687—89. Hans planerade utgåva av en nyfunnen Västgötalagshandskrift utkom aldrig, men hans upplaga av Bjärköarätten (1687) är märklig både för den bifogade samlingen av gamla stadgar och gårdsrätter (tyvärr ofta efter feldaterade eller eljest bristfälliga handskrifter men ännu ej mer än delvis ersatt av bättre utgåvor) och för sitt företal med redogörelse för H:s utgrävningar på Björkö. Den utgivna samlingen är endast ett smakprov på den samling recesser och k stadgar från Magnus Ladulås till Karl XI :s tid, som han och hans amanuenser avskrev (nu i B 220, KB). Uppslaget härtill skall han redan ha fått av Axel Oxenstierna. Ett praktiskt syfte för domstolarna avsåg han med ett Vthtog af Rijksens Recesser (B 443: 1, KB, och en mängd avskrifter) och en Practica legum (index därtill i B 443: 2, KB). För dessa juridiska arbeten fick han vid flera tillfällen k understöd, bl a genom ett rekommendationsbrev 15 maj 1671 och privilegium på tryckningen 12 febr 1680. Som akademisekreterare i Uppsala upplade han en kopiebok över universitetets privilegier (i kanslersämbetets arkiv), och han har till stor del egenhändigt skrivit en svit prästerskapsprivilegier 1219— 1523 (T 163, LSB), som varit förebild för andra samlingar. Betydelsefullare än denna utgivar- och samlarverksamhet var kanske dock H:s insats som organisatören av arbetet med att inventera, förteckna och avskriva de sv medeltidsbreven. Sedan Rasmus Ludvigssons och Per Månsson Utters tid hade huvudparten av domkyrkornas och klostrens medeltidsbrev förvarats i kistor i valvet vid papistkyrkan i k slottet i Sthlm, och där förvarades också handlingar efter de omkr 1600 avrättade herrarna. Dessa till sitt innehåll okända kistor lyckades H 1669 få över till Uppsala från riksarkivet, och samlingen kompletterades 1671 med medeltidsbrev, som utplockats ur arkivets s k förnämliga handlingar. Med hjälp av sina skrivare och amanuenser, främst Eric Wennæsius (i H:s tjänst 1667—84) lät H ordna dem i dels kyrko-och klosterbrev, dels privata brev, dels smärre grupper, såsom påvebullor, testamenten, statuta historica osv. De privata breven, som ofta tillhört domkyrko- eller klosterarkiv, häftades i sin tur i kronologiskt ordnade s k Miscellanea-knippor, som Wennaesius fick börja förteckna. Både av de förtecknade och de oförtecknade Miscellanea-knipporna förkorn tyvärr några redan under 1600-talet, senast vid Sthlms slotts brand 1697; brevsamlingen hade omkr 1677 återförts till huvudstaden. H lät även (i den s. k Hadorphs stora kopiebok E 73—80) avskriva riksskattmästaren Sten Bielkes brev och breven rörande några domkyrkor och kloster och delvis avrita deras sigill, men arbetet avbröts efter hans flyttning till Sthlm. Kyrko- och klosterbreven avskrevs i stället under ledning av Ciaudius Arrhenius Örnhjälm och flyttades först 1694 åter till Sthlm. His intresse för de »förnämliga handlingarna» resulterade ej blott i utgåvan i bihanget till Rimkrönikorna 1676 utan även i avskrifter (i E 80 b, med sigillritningar) av några av de äldre breven samt i Wennæsii anteckningar (i Genealogica 75, RA) om sigillen vid andra originalbrev inom denna viktiga grupp. Till antikvitetskollegiets samlingar förvärvade han också Vadstena klosters och domkyrkornas medeltida kopieböcker: Uppsalas från riksarkivet redan 1668 (H:s kronologiska innehållsförteckning i vol Dokumentförteckningar för diplomatariet, VHAA:s dep i RA), Åbos från Åbo hovrätt 1669 och Linköpings pergamentsregister från domkyrkan 1670, varifrån han redan 1663 lånat pappersregistret (Kh 54, LSB). När de s k Skånebreven kom upp från Malmö till riksarkivet 1689, lyckades han snart få dem överförda till antikvitetsarkivets lokaler och lät Magnus Westhius fortsätta registreringen av dem men efter principer, som H ansåg lämpliga.

Nästan årligen alltifrån 1664 företog H resor i landsorten och rannsakade efter allehanda antikviteter, ofta åtföljd av ritare eller skrivare. Efterforskningarna gällde runstenar, klosterruiner och kyrkobyggnader, borgar, gravhögar och andra fasta fornlämningar, lösa fornfynd, pergamentsbrev, folktraditioner och folkvisor m m. Genom H:s initiativ lyckades staten förvärva den 1676 påträffade stora silverskatten från borgmästarens åker i Linköping, och i förening med M G De la Gardie ordnade han 1679 med uppteckning av folkvisor efter Jonas Svenssons moder vid Läckö. Genom de k fornvårdsplakaten 18 dec 1666 (omtr 1669) och 28 april 1676 ålades landshövdingar, biskopar, kyrkoherdar och borgmästare m fl att medverka vid inventeringen av antikviteter över hela riket och insända rannsakningarna till antikvitetskollegiet. Dessa rannsakningar (främst i Fl 9: 1—5, KB) har i senare tid delvis utgivits i tryck. Sommaren 1669 reste H med De la Gardie till Vreta, Vadstena och Värnhems klosterkyrkor, och 1670 fick han visa den unge Karl XI och riksskattmästaren Sten Bielke Vadstena, Alvastra, Skänninge, Bjälbo, Linköping och Vreta med deras medeltidsminnen av skilda slag. För Karl XI :s eriksgata 1673 uppgjorde han ett antikvariskt reseprogram och medföljde själv några dagar i Västergötland. Flera år senare utarbetade han en »journal» över resan (renskrift i Ff 5, KB); som bilaga härtill finns en förteckning över pergamentsbreven på Ängsö, vartill även H:s koncept är bevarat (Förarbeten för Sv Dip], RA:s ämbetsarkiv). Sina och andras ritningar av runstenar lät han skära i trästockar, men dessa kom till användning först i den av J Göransson år 1750 utgivna Bautil. Ett exempel på H:s kännedom om gamla mynt, sigill och kyrkmålningar mm är de Påminnelser om de 3 cronor, som han lät bifoga Johannes Schefferus arbete De regni Sveciae insignibus, då det efter dennes död utgavs 1680.

I samband med H:s utgivning av Olofssagan står den utredning om Sveriges rätt till de erövrade provinserna (Skåne, Gotland, Jämtland m fl), som han utarbetade 1675—76 under Karl XI.s danska krig och försåg med delvis unika urkundsavskrifter (Fh 1 nr 20, KB; avskr i E 175, UUB). Med reduktionsmyndigheterna kom han i kontakt ej blott i egenskap av innehavare av Haddorp och andra säterier och donationer utan även som sakkunnig. Genom k brev 17 jan 1681 ålades han att ge Klas Fleming underrättelse om de gods och orter, där forna sv konungar residerat eller haft sina säterier, ladugårdar och andra gods. H:s förteckning på gamla kungsgårdar och slott i riket ingavs s å i renskrift av hans skrivare Lars Persson Edström (Sandbergska saml FF fol 1735—44, KA), och kopia därav medföljde reduktionskommissionens relation till K M:t 1684 som bil 12. Bland de många källor, som han citerade i denna utredning, var även Erik av Pommerns sedan förlorade skattebok. Vid ärendets behandling i reduktionsdeputationen skulle H enligt k brev 24 dec 1687 äga säte och stämma där. I motsats till Örnhjälm och Peringskiöld slapp H dock att bli indragen i frågan om ytterligare reduktion av de medeltida kyrkogodsen.

H var främst organisatör och samlare (»materialist» kallade han sig själv) med intresset inriktat på kvarlevorna i form av urkunder eller fornlämningar. För Olof Rudbecks luftiga spekulationer hade han ringa förståelse. Under uppsalatiden indrogs han som andra i de akademiska tvisterna rörande denne stridbare storman och hans anhang. Även med gamla vänner såsom Olof Verelius invecklades han i tvist, framför allt i anslagsfrågor. Delvis berodde väl detta på de sangviniska och osammanhängande aktioner i finansierings- och organisationsfrågor, som kännetecknade H:s och fornforskningens store beskyddare M G De la Gardie. Efter dennes fall sökte H nya beskyddare i Sten Bielke och andra, men det var inte lätt för honom att vinna gehör för antikvitetsintressena hos Karl XI :s fiskalt inriktade och sinsemellan konkurrerande rådgivare och sekreterare. Betecknande för tiden är, att H:s arvingar omedelbart efter hans död ställdes inför en rad olika krav rörande oredovisade anslag och låntagna medaljer, mynt och handskrifter, och riksarkivets chef arkivsekreteraren Sven Leijonmarck sökte återvinna antikvitetsarkivets medeltidsbrev och handskrifter till riksarkivet.

Som medhjälpare hade H under sitt sista decennium haft sina båda äldsta söner. Den äldste, Johan H den yngre, hade 1684 blivit aktuarie i antikvitetskollegiet och avled redan 1695, och den andre, Daniel, lämnade efter faderns död antikviteterna. Från en av de yngre sönerna härstammade bl a adliga ätten H nr 2243 (adlad 1816, utdöd 1952).

Jan Liedgren


Svenskt biografiskt lexikon