Johan Hisinger

2 Hisinger, Johan (före adl Hising), son till H 1, f 31 jan 1727 i Sthlm, Nik, d 19 maj 1790 på Fagervik i Ingå sn, Nyland, Finland. Inskr vid UU 12 okt 37, auskultant i bergskoll 23 nov 47, v notarie där 49, avsked 12 sept 58, assessors titel 22 nov 58, adl 23 jan 70, bergsråds titel 13 febr 78. Bruksägare, lantbrukare.

G 1) 14 mars 56 i Åbo m Magdalena Catharina Wittfooth, trol f 26 okt 34 där, d 8 april 82 på Fagervik, dtr till handlanden i Åbo Hans Henrik W o Barbara Josefsdtr Pipping; 2) 16 okt 83 på Fagervik m Johanna Elisabet Krook, f 28 jan 47 i Åbo, d 27 jan 88 på Fagervik, dtr till landskamreraren Gustaf K o Anna Christina Sund.

H började sin bana i bergskollegiets tjänst som en förberedelse till den kommande gärningen som ägare av några av de av fadern förvärvade järnbruken. I kollegiet sysselsatte han sig främst med gruvmätningar och bergmästarförrättningar. Under vidsträckta resor vann han en rik erfarenhet av sv bergsbruk.

Efter faderns död 1756 övertog H dennes andel i de nyländska bruken Fagervik, Billnäs och Skogby och lyckades efter en besvärlig uppgörelse med sina kusiner — Johan Wilhelm H:s barn — bli ensam ägare till alla bruken. Även Ingemarshov föll vid arvskiftet på hans lott; sannolikt under trycket av den ekonomiska krisen vid 1760-talets mitt avyttrade han dock denna egendom till sin vän bergsrådet Samuel Sandels.

H bosatte sig efter en längre utländsk studieresa 1758 på Fagervik och ägnade hela sitt återstående liv åt bruksdrift, åkerbruk och — uppenbarligen ett arv från Ingemarshovstiden — trädgårdsskötsel, där han räknas som en av de främsta pionjärerna i Finland. Järnbruken utvecklades efter de redan av fadern uppdragna linjerna. Bruksbyggnaderna moderniserades och ombyggdes i sten, med början 1758 i bleckhammarsmedjan på Fagervik. Under det sjuåriga kriget i Tyskland upplevde bruket en högkonjunktur till följd av att den sachsiska bleckplåtsindustrin ödelades. H lät bergsrådet Sven Rinman uppgöra ritningar till nya anläggningar för bleckframställningen; avsnittet om blecksmidet i Rinmans bergverkslexikon återger en relation över tillverkningen på Fagerviks bruk. Med tiden blev den utländska konkurrensen dock alltför hård. Bruket övergick till att smida svart plåt, och givetvis stångjärn, men ett omfattande och kvalitativt högtstående manufaktursmide ägde även rum på Fagervik liksom på Billnäs.

I nära sammanhang med bruksdriften stod H:s stora intresse för malmletning och gruvdrift. De nyländska bruken var ofta beroende av malmtillförsel från Sverige. Det var därför ett önskemål att kunna täcka behovet med malm från närmare håll och tidvis drev H gruvor i Helsinge socken i Nyland.

Även åt lantbrukets utveckling ägnade H i fysiokraternas anda sitt intresse. Kärrodling och ängsröjningar företogs. H författade en värdefull redogörelse för dessa försök i Hushållningsjournal 1786 (oktober). H beskriver det tekniska förfarandet vid utdikning och den följande odlingen samt analyserar det ekonomiska resultatet. Även ladugården på Fagervik nyuppfördes och ansågs vara en sevärdhet.

H var livligt intresserad av undervisning och forskning. På bruken höll han skolmästare, tidvis även en lärare i musik; genom donationer sökte han säkra sina inrättningars bestånd för framtiden. Till den högre undervisningen i medicin och naturvetenskap vid Åbo akademi skänkte H även medel. Han stod i korrespondens med och gynnade Porthan, som fick hand om sonens uppfostran, och han var en ivrig ledamot av Aurorasällskapet. På Fagervik samlade han ett tämligen betydande vetenskapligt bibliotek, som även omfattade sv och fransk skönlitteratur. Under sin långa informatorstid på Fagervik (1814—18) förtecknade och utnyttjade C J L Almqvist denna boksamling. H mottog som gäst Bengt Lidner, som ägnat en dikt — Elisabeths skugga — åt minnet av H:s andra maka.

Politiskt tillhörde H hattpartiet och hälsade med glädje Gustav III:s revolution. I det längsta förhöll han sig lojal mot kungen och fick mottaga flera nådevedermälen, bl a Vasaorden 1778 under dennes finländska resa. Kungen arrangerade även äktenskapet mellan sin unge skyddsling J F Aminoff och H:s enda dotter Barbara; det upplöstes emellertid genom skilsmässa. Gustav III besökte även H på Fagervik.

Under det ryska kriget 1788—90 kom H i en svår belägenhet; bruken låg vid kusten och kunde lätt förstöras av fienden. Stor varsamhet var av nöden; möjligen har H, som då var bruten av sjukdom, i sitt hänsynstagande till fienden gått för långt.

På Fagervik uppförde H en ståtlig herrgårdsbebyggelse i sten. Karaktärshuset i tre våningar uppfördes 1772—73 efter ritningar av Åbo-arkitekten J Schröder, delvis som ett nödhjälpsarbete under en svår tid. Inredningen var påkostad och präglades av den slutande rokokons smak, med vackra målade tapeter och dörröverstycken (av Desprez?) och kakelugnar från Marieberg. Särskilt uppmärksammat har biblioteksrummet blivit. Gården har stått modell för Järnefelts målningar i Hfors universitets aula med motiv från 1700-talet, liksom för flera av Runar Schildts noveller med herrgårdsmotiv. Patriotiska sällskapet lät prägla en medalj över H av Fehrman.