A Theodor Hjelmqvist

1 Hjelmqvist, Anders Theodor, f 11 april 1866 i Växjö, d 2 juli 1944 i Lund. Föräldrar: kh Bengt Peter Anders H o Caroline Louise Kuylenstierna. Mogenhetsex vid Lunds h a l 28 maj 84, inskr vid LU 12 sept 84, FK 29 maj 86, eo amanuens vid hist mus 88—92, FL 22 maj 90, disp 4 febr 91, doc i fornnord litt 25 febr 91 (nord språk från 28 maj 02)—19, allt vid LU, lär vid h elementarskolan för flickor i Lund, vt 91—vt 95, FD vid LU 31 maj 91, lär vid Lunds privata elementarskola vt 92—vt 93 o ht 02—vt 04, led av SA:s ordboksred 93—19, lär vid Lunds fullst lärov för flickor ht 96—vt 99 o ht 01—vt 02 samt vid samma lärov:s gymn från ht 10, uppehöll professuren i nord språk vid LU maj 01 o prof:s i nord språk halva undervisn:skyldighet ht 01—vt 04, lektor i modersmålet o tyska vid Lunds h a l 23 mars 04—31, prof:s namn 27 febr 20. — LHVL 20.

G 28 april 98 i St Råby, Malm, m förf Elisabeth Feuk (bd 15, s 772), f 29 aug 68 i Gudmundtorp, Malm, d 30 april 58 i Lund, dtr till dir Haqvin Axel Ossian F o Amanda Malmberg.

Theodor H växte upp i Härslöv norr om Landskrona där fadern 1870 blivit kyrkoherde. 24 år gammal avlade han fil lic-examen i Lund i nordiska språk, germanska språk och litteraturhistoria med högsta betyget i alla tre ämnena. Hans doktorsavhandling om naturskildringarna i den norröna diktningen låg inom nordiska språk, som han studerat för T Wisén och K F Söderwall. Ämnet torde ha lockat honom, därför att det på en gång var litterärt och språkligt och fordrade ett grundligt studium av en litteratur, som han högt värdesatte: den fornvästnordiska. Undersökningen belyste "det norröna folkets" natursinne och dess skalders och prosaförfattares konstnärliga behandling av naturen i direkta, deskriptiva naturskildringar, i gudasagor och myter m m samt i jämförelser, metaforer och kenningar.

Den fornvästnordiska diktningen behöll länge sitt grepp om H, och han återkom gärna till den i sitt författarskap. Än recenserade han nyutkommen facklitteratur (däribland nya texteditioner), och än behandlade han ingående enskilda textställen, t ex i Atlamål (1895) eller hos Hallfred Vandrædaskald (1908) eller Sigvat Thordsson (1913). Undersökningarna sammanhängde med viktiga drag i hans forskarpersonlighet: sinnet för detaljer och lusten att knäcka språkliga nötter. Dessa egenskaper hade kommit till synes redan året före disputationen i en liten artikel om en vers i Heimskringla (1890).

Sedan H 1901 för några år förordnats att delvis vikariera som prof i nordiska språk, kom han också att sysselsätta sig med fornsvenska (och forndanska) språkminnesmärken, och viktiga inslag i hans författarskap är t ex hans undersökningar rörande Gutasaga (1903), Heming Gadhs bref (1907), Schacktafvels lek (1911) och rimdikten Konung Alexander (1913). I en klass för sig står hans tolkningar (1908 o 1909) av ett par runinskrifter från 1100-talet, den ena på Forsaringen i Hälsingland och den andra på en bennål hittad vid grävningar i Lund 1881 —1882.

1893 hade H knutits till Sv akademins ordboksredaktion, där hans uppgift främst blev att leda den excerpering, som för ordbokens räkning utfördes av intresserade krafter runt om i landet. Han kom därvid under en lång följd av år att göra ordboken stora tjänster, inte blott genom val av den litteratur, som skulle excerperas utan också genom textkritiska undersökningar av vissa av SAOB använda källor. Men H inlade också andra förtjänster om ordboken. Kort innan dess första häfte utkom, fäste han sålunda (trol på uppdrag) i en skrift 1893 allmänhetens uppmärksamhet på SAOB såsom "en ny källa för vår fosterländska odling", och då häftet efter sitt utgivande på sina håll utsatts för kritik, utgav han 1894 en följdskrift om ordbokens rätta begagnande. Av värde för SAOB var också en 1896 utgiven reseberättelse, kallad Modern lexikografi, vari han redogjorde för studiebesök, som han på somrarna 1894 och 1895 avlagt på "ordboksverkstäderna" i Oxford, Göttingen och Leiden.

H hade redan 1892 skrivit en liten bok om C J L Almqvist som etymolog, och med hans inträde i SAOB:s redaktion länkades hans forskningar definitivt in också på nysvenskan, där han till en början speciellt uppmärksammade egennamn i appellativ eller annan sekundär användning. De viktigaste resultaten av hans forskningar på detta område var tre stora onomatologiska arbeten, ett om bibliska personers namn (1901), ett annat om förnamn och familjenamn (1903) och ett tredje om bibelgeografiska namn (1904). Besläktat med dessa undersökningar var ett arbete 1913 om imperativiska substantivbildningar (blåsut, farväl, komihåg, krypin o dyl). Alla de nyss nämnda arbetena kan karakteriseras som ett slags speciallexikografi, som kompletterade SAOB på punkter, där ordboken måste vara återhållsam.

H:s övriga filologiska författarskap på det nysvenska fältet bestod till största delen av uppsatser i facktidskrifter eller andra vetenskapliga publikationer. De kunde gälla enskilda ord eller uttryck i det allmänna språkbruket, t ex gös (som förklenande personbeteckning), oskärad, ofläckad, ett kok stryk, konkarong, eller enskilda skriftliga källor, där olika punkter behövde rättas eller tolkas eller kommenteras. Sålunda underkastade han, i vissa fall på uppdrag av SAOB, ett antal utgåvor av äldre nysvenska texter eller nya upplagor av äldre skrifter, t ex Skogekär Bergbos och Wivallius dikter, en ingående textkritisk granskning. I vissa fall kommenterade han eller tolkade de föreliggande texterna, såsom i uppsatser rörande Stiernhielm (1901), Kellgrens Dumboms lefverne (1926) och Geijers Vikingen (1929).

Sina främsta insatser som kommentator kom H att göra i Sv vitterhetssamfundets editioner av Anna Maria Lenngrens och Hedvig Charlotta Nordenflychts samlade skrifter. I båda fallen är de digra kommentarbanden huvudsakligen hans verk, i det att hans medutgivare, Karl Warburg resp Hilma Borelius, dött medan det mesta ännu återstod att göra. Båda arbetena är späckade med vetande, och om Lenngrens-kommentaren har sagts, att den utgör "den stora och säkra inkörsvägen för var och en, som vill på självsyn vinna en ingående kännedom om gustaviansk diktkonst" (Sixten Belfrage).

H hade inte blott en fin språklig och litterär uppfattning utan var också en god stilist, och han var inte enbart fackfilolog — som sådan 1920 hedrad med professors namn — utan han kunde också (ofta i efteråt tryckta föredrag) behandla ämnen av kulturhistoriskt eller allmänmänskligt intresse, t ex Den moderna skönlitteraturen och kristendomen (1892), Pontus Wikner och ungdomen (1893), Harriet Beecher-Stowe (1895), Har Lund grundlagts af Knut den store (Sydsv dagbl 1910, nr 49, 56, 63). Han hade en kristen, av Pontus Wikner påverkad livssyn.

Den största delen av H:s författarskap hade tillkommit vid sidan om hans tjänstgöring som skolman. Beträffande denna ämbetsmannamässiga del av hans verksamhet har en av hans gamla elever, Algot Werin, berättat, att han var en entusiasmerande modersmålslärare, som förde något av akademisk lyftning och liberalitet in i skolan och snarare trodde sina elever om för mycket än för litet. — Till hans sextioårsdag utgavs en festskrift med bidrag bl a av brodern Fredrik och sönerna Bengt, Hakon och Sven.