Carl Gustaf Indebetou

1 Indebetou, Carl Gustaf, f 16 jan 1801 på Forssa bruk, Ö Vingåker, Söd, d 6 mars 1893 på Skärblacka bruk, Kullerstad, Ög. Föräldrar: bruksägaren Daniel I o Johanna Sophia Arosenius. Inskr vid UU ht 19, brukspatron på Forssa 23, anlade tills med brodern Daniel I (firma Carl & Dan I) pappersbruk där 29, led av borgarståndet vid riksdagarna 47-48, 50—51, 53—54 o AK 67—69 (led av allm besvärs- o ekonomiutsk o av förstärkta statsutsk 47—48, av bankoutsk 50—54 o från 67, v ordf där 69, led av särsk utsk 53— 54, statsrevisor 68, riksgäldsfullm 69), av komm ang anläggande av järnväg mellan Köping o Hult 21 okt 5 1—30 april 52, av komm för beväringsskyldighetens fullgörande 19 juni 58—30 maj 59, ordf i styr för Oppunda sparbank 59—66 (led av styr från 50), för Östgöta hypoteksfören 59—70, led av styr för Sveriges allm hypoteksbank 61 —65, led av Södermanlands läns landsting 63 (v ordf 66).

G 18 nov 28 i Västerås m sin kusin Dorotea Albertina Almgren, f 25 aug 08 där, d 2 mars 63 i Sthlm (enl db för Ö Vingåker), dtr till landssekreteraren o lagmannen Vilhelm Joachim A o Catharina Elisabeth Arosenius.

När I kom till univ i Uppsala, blev kemi och botanik hans huvudämnen. Han hade planer på en vetenskaplig karriär, men de dåliga utsikterna på den lärda banan gjorde att han 1822 i samband med en lång och svår sjukdomsperiod avbröt studierna och tillsammans med modern och sin yngre bror Daniel övertog ledningen av det familjeägda Forssa bruk. Hans intresse för naturvetenskaperna levde emellertid kvar. Han brevväxlade med tidigare studiekamrater, och ännu på 1840-talet samlade han carexarter åt Elias Fries.

Dåliga konjunkturer efter Napoleonkrigen hade gjort driften vid många sv järnbruk mindre lönsam och flera hade lagts ner, men vid Forssa togs tillgångarna — främst vattenkraft och skickliga arbetare — väl tillvara och rörelsen utvidgades. 1825 byggdes en andra stångjärnshammare; manufakturverket ökades från tre till nio hamrar, mest för tillverkning av spik vars goda kvalitet blev känd utanför landets gränser. Ett nytt corps-de-logis uppfördes s å. Mot slutet av 1820-talet anlades ett pappersbruk, som efter en tid sysselsatte 30 arbetare och hade ett stort produktsortiment.

Brukets domäner utökades betydligt genom köp av stora skogshemman i norra Östergötland. Den till dessa hörande uppodlade jorden brukades med för tiden moderna metoder, och I satte sig noggrant in i frågor som hörde samman med lantbruket. Flushållningssällskapet i Malmö belönade med högsta pris hans i flera avseenden framsynta skrift om statarsystemet. I föreslår där att ståtarnas löner skulle ökas. En del av lönen skulle innehållas och förvaltas av sockennämnderna. När arbetarna blev gamla och arbetsoförmögna, skulle de inte vara tvingade att leva av andras nåd utan ha rättighet till pension. Södermanlands läns hushållningssällskap prisbelönte I, när han i en annan vida spridd skrift propagerade för uppodling av sumpmarker. Torvmossarna liknade han vid oslipade ädelstenar "som endast fordrar arbete för att inom en icke avlägsen tid förvandlas till en prydnad för vår krona". Som mönster har han haft ungdomsvännens L L Læstadius bok om odlingar i lappmarken.

1847 blev I som representant för andra bruksdistriktet invald i borgarståndet, där han förblev under tre riksdagar. Distriktsindelningen ändrades, och till riksdagen 1856 var I inte längre valbar. I borgarståndet intog han en självständig men för majoriteten alltför konservativ och protektionistisk hållning. Genom att tillsammans med bl a svågern K A Almgren alliera sig med "de grå" — en fraktion över ståndsgränserna, vilken sökte gå en medelväg mellan regering och opposition — kom han längre fram att i flera frågor spela en betydelsefull roll. Han engagerade sig livligt för byggande av järnvägar, ändring av riksdagens sammansättning och parlamentarism. I respekterades av både Oscar I och Karl XV. Han erbjöds adelsbrev 1854 och 1860, men avböjde.

Efter representationsreformen invaldes I i AK. Han spelade en aktiv roll vid lantmannapartiets tillkomst, och när partiets niomannaråd bildades 1868, blev han dess ordf. Hans framträdande i riksdagen gav intryck av lugn och vederhäftighet. Hans strängt logiska anföranden var emellertid något torra, eftersom han av princip försmådde bildspråk och vältalighet.

I lämnade efter sig 91 häften med anteckningar, en givande blandning — stundom något omständlig — av lokalhistoria, drag ur grannfamiljernas öden, världspolitiska utblickar, reseskildringar och memoarer (delvis tr, jfr nedan). Efter sin hustrus död lämnade I Forssa och levde sina återstående år hos sin dotter och svärson på Skärblacka.