Jacob Frese

Frese, Jacob, f omkr 1690 i Viborg, d 31 aug 1729 i Sthlm, begr 2 sept s å där (Maria). Föräldrar: rådmannen Jochum F o Barbara Hansdtr Ruuth. Inskr i Viborgs nation i Åbo 26 mars 1703, eo kanslist vid k kansliet i Sthlm 1711–15, sekr hos guvernören i Skåne frih Jacob Burensköld hösten 1715–sommaren 1716, åter i kansliet hösten 1716, anställd i inrikes civilexp 1719, ord kanslist där 17 juni 1724. Lyriker, religiös aforistiker. – Ogift.

F kallas »ungkarl utan tjänstefolk» i en mantalslängd, »den kände kanslistpoeten» i ett samtida brevomnämnande. Därmed kan hans yttre omständigheter sammanfattas. Han levde ogift och i små omständigheter, han tjänade kansli och skaldekonst. Samtidigt som han fick sin fasta anställning i kansliet 1724 började han samla sina dikter och prosastycken i böcker och nådde berömmelse som diktare. Om kanslitjänstemannen är inte mycket att säga. Skalden finns bevarad i verket.

F:s skrifter har rönt växlande mottagande. Omtyckt omkring 1730 parodierades han snart av Dalin och blev trots ingripanden av Hedvig Charlotta Nordenflycht (i hennes »De svenska poeter»), och trots det faktum att hans böcker lästes som uppbyggelselitteratur genom hela 1700-talet, en undanskymd gestalt. Romantiken innebar omslag, och F kom ut i nya utgåvor. Efter ännu hundra års förnyad glömska, bruten av några akademiska reverenser, stimulerades åter intresset av Arvid Hultins forskningar i tidig finländsk litteratur. Under senare år är F fortfarande antologirepresenterad, men oftast med samma dikter.

F hade ett drygt halvsekel av sv lyrik att förfoga över när han sökte stilmönster. Perioden Stiernhielm–Runius var för F den nya litteraturen, rik och förebildlig. Han imiterade, dem alla: Stiernhielm, Rudeen, Wexionius, Sophia Brenner, inte minst Runius, som levde ännu några år efter F:s ankomst till Sthlm. Detta innebär att F också prövade de flesta av sina föregångares genrer. Han skrev religiös epik (som Paulinus Lillienstedt, Sophia Brenner), höll patriotiska rimtal (i Gunno Dahlstiernas anda), hyllade brudpar och döda (liksom alla), utformade eller excerperade religiösa epigram, skrev psalmer, sjukdomsdikter, sällskapsvers. Hans versslag är främst alexandrinen, men också den växlande airen och den Stiernhielmska men ofta slutrimmade hexametern.

Självständighet i sådana frågor väntas inte av en skald från de åren. Imitationsbegreppet är tänjbart. Emellertid är hans talang inte uteslutande eklektisk. Han inte bara tog upp utan förde vidare. Barockens ordlekar och fyndigheter drevs till en spets hos F, vilket förklarar ordboksförfattaren Sahlstedts beundran. Sjukdomsdiktningen, sådan den återfinns också i 1695 års psalmboks »psalmer under sjukdom», fick hos F ny värme och mänsklighet. Den andliga visan förlorade hos F sin skrovlighet utan att mista sin kraft. Så förklaras också Atterboms uppskattning. Att F inte genom sv psalmboken blivit känd för en större församling än lyrikläsarnas kan förvåna. Hans psalmdiktning är betydande. Rykten om pietism kan ha utgjort ett hinder.

F kom till Sverige som flykting från ett Finland, där pietismen haft god jordmån, och det fanns inom kansliet landsmän som var kända för pietistisk anstrykning. F:s egen församlingspräst, G Kiellin, varmt hyllad av F i dikt, var pietist. Sthlms borgerskap var allmänt influerat. Allt medverkade till att Sverige efter 1718 blev mottagligt för ett nytt religiöst känslospråk. Det skulle varit egendomligt om inte F på någon punkt rönt inflytande; och han röjer sådant inflytande i både dikternas allmänna ton och sitt förakt för människor som trotsade på nåden eller litade på statskyrkans prästerskap. Man vill alltså ge F:s skildrare Vasenius rätt i att F:s författarskap kan få starkt pietistisk prägel.

Saken förtjänar påpekas, eftersom de flesta senare arbeten, som man kan referera till, just intresserat sig för frågan om arten och graden av F:s religiositet. F:s namn förekommer dock inte på konventikellistor; Ove Nordstrandh, som publicerat en gravskrift av »J F» över den kände pietisten Carl Hasselquist, bevisar inte F:s författarskap till denna. Om F:s förhållande till den kämpande pietismen vet man ingenting bestämt.

F:s religiösa utveckling tecknas tydligt i hans dikter, en väg mot ökad dödslängtan och underkastelse. Denna utveckling löper parallellt med hans kamp för tryggad ställning och hans kamp mot sjukdom.

En av F: s bröder var köpman i Sthlm och »visade honom godhet», som F uttryckte det, med både vänskap och pengar. F:s eget arbete på kansliet gav honom ryktet att vara hemmastadd i finska affärer. Som man i det praktiska livet hade han sin karriärstrid att sköta. Arbetsåren i Sthlm var en ständig och kluven kamp för att nå dels avancemang inom kansliet, dels en förmånlig post på annat ställe. Det sista lyckades honom aldrig för längre tid, det första blott efter en långdragen supplikuppgörelse med de överordnade.

Samtidigt förde F en långvarig kamp mot sjukdom. Han noterar den själv så tidigt som 1712, en »skälvosot», vilken lär ha undergrävt hans krafter och gjort honom till ett lätt offer för lungtuberkulos, den sjukdom som troligen lade honom i graven.

Tre av F:s poetiska verk förtjänar särskilt omnämnande. Först hans svit dikter skrivna vid den återkommande vårsjukdomen, de s k »Vårbetraktelserna» (en senare titel, stadfäst av Atterbom). Här är han sin sjukdom så trogen som den honom. Växlingarna från hälsa till lidande, från förtvivlan till glädje, ger diktcykeln en hittills osedd subjektiv spännvidd. De övertagna formuleringarna slipas rena. Verket blir helt F:s inom ramen för 1600-talets litterära traditioner (som bl a innefattar psaltarimitation).

Vidare hans stora passionsepos »Passionstankar», som sysselsatte honom hans sista levnadsår. Främst till detta verk har misstankarna om F:s pietism knutit sig, inte med orätt. Passionstankar var det verk som samtiden och ännu romantiken räknade som F:s huvudverk. Eftervärlden har här varit njuggare.

Slutligen en enstaka dikt, F:s »Slutsång» (egentligen »Auctorens Saliga Förtröstan och Slut-Sång»), där de olika trådarna i hans liv och dikt löper samman. Dikten har kommit att framstå som den centrala i F:s produktion.

F:s prosa, starkt präglad av bibelns och uppbyggelseböckernas språk, kan bli uttrycksfull, och hans prosaämnen är dessutom intressanta. Som en av de första behandlade han fabelämnen på svenska.