J Fredrik Fåhræus

2 Fåhraeus, Johan Fredrik, tvillingbror till F 1, f 23 mars 1796 i Othem (Gotl), d 6 febr 1865 i Sthlm (Klara). Inskr vid Uppsala univ 5 okt 1810, kansliex där 8 dec 1815, eo kanslist i handels- o finansexp 19 jan 1816, i generaltulldir 27 jan s å, kopist i finansexp 15 april 1817, förordn prot:sekr 15 juli 1818, kanslist i finansexp 27 mars 1819–29 juli 1825, notarie i generaltulldir 5 mars 1821, prot:sekr i k kansliet 17 okt s å, sekr i kommittén rör allm magasininrättn:s tillstånd 1822, tf sekr i generaltulldir 22 mars 1824, i generaltullstyr 8 juni s å, sekr där 15 juni 1825, 1:e exp:sekr:s n h o v 22 nov 1825, tf 2:e dep:chef i generaltullstyr 27 juli 1826, kanslidep: chef där 9 dec 1836, sekr i konstitutionsutsk 4 aug 1844, led av kommittén rör nationalrepresentationens ombildn 1846, statsråd o chef för civildep 23 sept 1847–16 dec 1856, ordf i kommittén för utarbetande av förslag till ett statistiskt ämbetsverk 1854, generaltulldirektör 16 dec 1856, adl 22 juni 1857, bevistade riksdagarna 1857–60 o 1862–63 (bl a led av bevilln:utsk), ordf i kommittén rör styrelse- o förvaltningsverkens organisation 1858. – RNO 1830, LLA 1848, KNO s å, HedLLA 1849, KmstkNO 1851, LVA 1856, RoKKMO s å.

G 26 okt 1821 i Sthlm (Jak) m sin kusin o svägerska Immanuella Henrika Sturtzenbecker, f 12 febr 1800 där (ibid), d 29 mars 1888 där (Klara), dtr till överstelöjtn Mårten S o Petronella Laurentia Enander.

Det var representationsfrågan, som först ledde Fredrik F in på den politiska banan. Det från 1840 års riksdag vilande representationsförslaget, som i själva verket endast godkänts av bönderna, skulle definitivt antagas eller förkastas på 1844–45 års riksdag. Till sekreterare i konstitutionsutskottet utsågs F. Om detta val säger den högkonservative Henrik Reuterdahl i sina memoarer, att vi »togo med nöje en man, vars insikter, förmåga och moderation voro väl kända. – Han saknade visserligen inte sina liberala tendenser. Men vi hade ingen anledning att vara missnöjda med valet. Han skötte sitt uppdrag med en duglighet, som tillvann honom allas aktning».

Riksdagens båda första stånd förkastade det vilande förslaget, vilket alltså föll. Men samma riksdag beslöt också att hemställa till konungen att utse en kommitté för frågans ytterligare behandling. En sådan tillsattes 1846 och kom att bestå av 15 ledamöter, tre från varje riksstånd och tre från de samhällsklasser, som i den dåvarande riksdagen inte var representerade. Bland dessa senare utsågs F. Efter ett års arbete framlades kommitténs betänkande. Enighet rådde om att riksdagen skulle bestå av två kamrar och att den undre kammaren skulle grundas på samfällda val. Angående den övre kammaren uppstod däremot stark splittring: majoriteten röstade för att den skulle bildas genom samfällda val, under det att minoriteten, dit F hörde, ansåg att den till en del skulle grundas på stånds- eller klassval.

Oscar I:s dåvarande intresse för att få representationsfrågan ånyo behandlad på riksdagen har troligen spelat en roll, när F 1847 utsågs att efterträda sin bror som chef för civildepartementet. F:s verksamhet som civilminister har en gång skildrats av hans kamrat i konseljen J A Gripenstedt med följande ord: »När man under åratal såg, huru F den dag i veckan, då civilärenden föredrogos i statsrådsberedningen, på det givna klockslaget med förnöjsamt uttryck tömde innehållet av sin utspända portfölj och lade den stora massan av handlingar framför sig på bordet; huru han sedermera, alltid med samma fullständiga sakkännedom, samma rediga föredrag, samma lugna, rättrådiga uppfattning genomgick de tunga akterna, utvecklade, deras innehåll och framställde sina väl utarbetade förslag: då kunde man också till sitt fulla värde uppskatta det arbete, som för behandlingen av dessa mångfaldiga, viktiga och olikartade ärenden varit erforderligt. Det blev då även klart, att en sådan jämn, uthållig och omfattande verksamhet, där ingen trötthet eller liknöjdhet någonsin förmärktes, omöjligt kunde äga bestånd, annat än i sammanhang med en ovanlig arbetshåg, stor förmåga och en sträng punktlighet vid göromålens skötande».

Ryktbarast och på sitt sätt betydelsefullast av alla av F som civilminister behandlade ärenden är de k propositionerna i järnvägs-och brännvinsfrågorna, bägge förelagda den viktiga riksdagen 1853–54. Enligt det förstnämnda förslaget skulle hädanefter inga järnvägsstamlinjer i Sverige anläggas annat än av staten och på dess bekostnad. Man tänkte sig från början två stambanor, Gbg–Sthlm och Malmö–Sthlm. Sedan riksdagen beviljat 5 millioner rdr till arbetets påbörjande, sattes detta omedelbart i gång. Som ledare för företaget utsågs på F:s föredragning överste Nils Ericson i jan 1855. Man har sagt, att aldrig i senare tid en så stor makt lagts i en enskild mans hand i Sverige. Det var emellertid klart, att i detta omfattande företag olika såväl lokala som personliga meningar skulle göra sig gällande. Bevarade brev från Ericson till F visar, att den senare kraftigt understödde denne mot hans många motståndare även inom mycket inflytelserika kretsar, och därför har F även sin del i äran av järnvägsprojektets lyckliga utformning.

Under första hälften av 1800-talet hade brännvinsförbrukningen i Sverige nått en oroväckande utbredning. Man har beräknat, att den i slutet av 1820-talet uppgick till inte mindre än 46 liter per år och innevånare. Mot mitten av århundradet sjönk förbrukningen väl något, tack vare den på 1830-talet begynnande nykterhetsrörelsen, men var dock fortfarande betydande. Den förnämsta orsaken härtill ansågs vara, att lagarna om försäljning av brännvin var så formulerade, att »krogrörelse utan all kontroll kunde uppstå var som helst», vilket ledde till ett starkt missbruk av rusdrycker.

Konung Oscar tillät aldrig, att brännvin serverades vid hans bord, och var själv beträffande denna dryck absolut återhållsam. F var i sistnämnda avseende hans själsfrände: i brev till Henning Hamilton 1853 skriver han, att han »själv aldrig varit konsument av den fatala drycken och kan således intyga, att människan utan skada kan vara den förutan». Efter samråd med särskilt tillkallade sakkunniga framlades proposition i ärendet 9 nov 1853. Enligt denna skulle brännerierna delas i två klasser – för husbehovs- ooh fabriksbränning – med inskränkande bestämmelser för den förra, som gjorde den mindre begärlig. Riksdagen skärpte ytterligare dessa bestämmelser.

Följden av riksdagsbeslutet blev, att 1855 en epokgörande k förordning angående tillverkning och försäljning av brännvin och andra destillerade drycker utkom, som gjorde tillverkningsskatten till en fabriksskatt och faktiskt gjorde slut på husbehovsbränningen. Vad denna lagstiftning betytt för nykterheten i Sverige, visas därav, att förbrukningen av brännvin redan under 1850-talets sista år sjönk till 9,5 liter per person för att sedermera ytterligare sjunka.

F hade liksom brodern och sedermera sonen ett varmt intresse för statistiska undersökningar, vilkas nytta för samhällslivet han till fullo insåg. Mot slutet av sin statsrådstid förordnades han till ordförande i en kommitté, som skulle framlägga förslag angående den officiella statistikens reformerande. Kommittén föreslog i sitt betänkande 1856, att den 1756 grundade kommissionen Över tabellverket skulle ombildas till en s k statistisk tabellkommission, vid vars sida en statistisk centralbyrå borde upprättas. Förslaget blev lag 1858.

Sedan F 1857 blivit adlad, invaldes han under pågående riksdag till ledamot i bevillningsutskottet. Hans första anförande på Riddarhuset (sept 1857) innehöll en omfattande redogörelse för tullagstiftningens historia i vårt land. Talet, som senare befordrades till trycket, utmynnade i viktiga principuttalanden bl a att tullfrihet eller låg tull borde bestämmas för inkommande råämnen, tullavgifterna för övriga inkommande varor fastställas till måttliga belopp och utförseltull sättas endast för sådana artiklar, vilkas kvarhållande inom landet kunde anses önsk-ligt att genom lagstiftning befrämja. Här visade sig F liksom brodern vara vän av frisinnade reformer på näringslagstiftningens område.