Olof I Fåhræus

1 Fåhræus, Olof Immanuel, f 23 mars 1796 i Othem (Gotl), t 28 maj 1884 i Sthlm (Jak). Föräldrar: köpmannen Carl Niclas F o Margareta Catharina Sturtzenbecker. Inskr vid Uppsala univ 5 okt 1810, kansli-ex där 8 dec 1815, eo kanslist i kammarexp 19 jan 1816, kopist 18 mars 1817, eo kanslist i generaltulldir 21 juni s å, kanslist där 5 mars 1821, kanslist i kammarexp 8 maj s å, tf prot:sekr 14 juni 1822, sekr i den sv-norska handels- o sjöfartskommittén 1824, kommissarie vid generaltulldir:s kontrollkontor 2 dec s å, kamrerare vid dir:s revisionskontor 24 dec 1825, chef för v tulldistr 8 juni 1826–1840, förordn att utarbeta förslag till nytt tjänstereglemente för tullförvaltn 1830, led av kommittéerna för tullförfattn:nas överseende 1834 o 1839, av dansk-sv handels- o sjöfartskommittén 1837, statsråd 28 mars 1840, chef för civildep 16 maj s å–22 sept 1847, adl 11 jan 1842, bevistade riksdagarna 1844–66 (led av bl a statsutsk 1850–60 o 1865–66), led av FK 1867–78 (statsutsk 1867, v talman 1868–72 o 1875), landsh i Gbgs o Bohus län 23 sept 1847–6 maj 1864, ordf i riksbanksfullm 4 maj 1867–1872. – LVVS 1831, RNO 1832, LVA 1840, HedLVVS s å, KmstkNO 1843, HedLVS 1845, HedLLA 1848, RoKKMO 1864, HedLVHAA 1870, fil hedersdr vid Uppsala univ 6 sept 1877, HedLFS 1878, led av utl lärda sällsk.

G 18 okt 1823 i Sthlm (Jak) m sin kusin Laura Adolfina Sturtzenbecker, f 18 okt 1803 där (ibid), d 12 mars 1875 där (ibid), dtr till överstelöjtn Mårten S o Petronella Laurentia Enander.

Det var egentligen i och med sin verksamhet som distriktschef för v tulldistriktet med station i Gbg, som Olof F fick en mera självständig ställning och drog de ledandes uppmärksamhet till sig. Det ansågs vara av stor betydelse att på »denna maktpåliggande och för missbruk och underslev så förmånligt belägna huvudstation för hela v delen av riket» ha en person, »som förmådde införa och bibehålla ordning och förekomma lagtrotsande brott mot tullförfattningarna». Men de erfarenheter F här gjorde ledde också till att han fick blick för den dåvarande tullagstiftningens fördärvliga verkningar – smyghandel, spionerisystem, hemfridens störande och ett inrotat förakt för lagar och förordningar, vilka stämplades såsom otillbörligt ingripande i den borgerliga friheten. Det nit F visade i tjänsten var utan tvivel orsaken till att han inkallades såväl i 1834 som i 1839 års tullkommitté; här ställde han sig också på reformvännernas ståndpunkt.

Såväl 1834 som 1838 blev F erbjuden platsen som finansstatssekreterare efter C D Skogman men vägrade, då han ansåg sig beträffande näringslagstiftningen komma att råka i motsatsförhållande till de dåvarande medlemmarna av regeringen. Då F:s chef, generaltulldirektören greve Arvid Posse, 1840 blivit anmodad att bilda en ny ministär, blev frågan om F:s inträde åter aktuell. Underhandlingarna drevs genom F:s tvillingbror, dåvarande, departementschefen i generaltullstyrelsen J F Fåhraeus. Av mellan bröderna växlade brev framgår, att F med stor tveksamhet antagit anbudet, och detta endast under förutsättning, att den nya regeringen blev något så när hornogen i sina åsikter.

Som civilminister inlade F från början stor förtjänst genom upprättande eller förbättrande av undervisningsanstalter, som rörde de näringar vilkas omvårdnad hörde till hans departement. Så inrättades 1841 navigationsskolor i Gbg, Gävle, Malmö och Kalmar samt nya lantbruksskolor; förut hade endast en sådan varit i verksamhet. År 1846 grundades vårt första lantbruksinstitut i Ultuna. Till jordbrukets fromma ledde också, att Lantbruksakademin reorganiserades. Denna hade vid början av 1840-talet på grund av personliga förhållanden råkat i lägervall. Genom F:s försorg erhöll den nu en ny organisation. Även för den tekniska undervisningens höjande sörjde F genom Teknologiska institutets omorganisation. Missförhållanden vid denna läroanstalt ledde till att direktören avskedades 1845, och i maj 1846 utfärdades en ny stadga, som åstadkom en grundlig reorganisation och återgav institutet allmänhetens förtroende.

För näringslivets utveckling var en förbättring av kommunikationerna av utomordentlig betydelse. På F:s förslag avläts proposition till 1840 års riksdag om anslag till en styrelse för allmänna arbeten, som skulle verka för anläggning och förbättrande av sjö- och landkommunikationer, och sedan riksdagen beviljat betydande anslag, lades grunden till styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader. Styrelsen skulle även taga befattning med strömrensningar, hamnbyggnader och muddringar samt utdikningar eller avtappningar av sänka trakter och sjöar.

Ett annat ärende, som också rörde kommunikationerna, var skjutsningsbesvärets ordnande. Denna fråga hade bragts på tal inom bondeståndet redan 1834, och 1841 yrkade ständerna på att skjutsningen skulle, så vitt möjligt, utföras genom entreprenader. Regeringen framlade på F:s föredragning förslag härom, vilket antogs genom beslut av 1844 års riksdag.

Sedan sekler tillbaka inskränktes såväl bergsbrukets som skogsbrukets frihet i vårt land genom bestämmelsen, att från vissa egendomar skogsprodukter endast finge avyttras till järnverk inom den närmast belägna malmförande orten för tillverkning av tackjärn, under det att järnets ytterligare förädling skulle ske på mera avlägset belägna orter. Genom dessa stadganden blev järnproduktionen fördyrad, vilket visade sig betänkligt, då under senare tider andra länder blivit mer konkurrenskraftiga och hotade att uttränga det svenska järnet från världsmarknaden. Såväl 1835 som 1840 yrkade ständerna på en förändring i dessa bestämmelser. Regeringen inhämtade bergskollegii yttrande och företog vidlyftiga och omfattande lokala undersökningar, och 1846 utfärdades på F:s föredragning nya författningar angående kolhandeln samt stångjärns-smidet och den grövre järnförädlingen, som minskade det gamla tvånget och därmed förberedde en ny tid.

Vad som inte minst låg F om hjärtat som civilminister var handelns och industrins frigörande från de bojor, som sedan århundraden bundit dessa näringar. 1839 års tullkommitté, där F varit medlem, hade föreslagit det gamla förbudssystemets slopande, så att alla handelsvaror skulle få införas och utföras antingen tullfritt eller mot lämpliga avgifter. Kommitténs betänkande överlämnades med gillande av regeringen till 1840 års riksdag. Men här rådde andra åsikter. Visserligen förklarade sig ständerna i princip gilla kommitténs förslag, men de ansåg dock betänkligt att tillämpa detta i den utsträckning som kommittén föreslagit. Riksdagen borttog sålunda förbudsbestämmelserna för flera till in- eller utförsel förut förbjudna varor men bibehöll dem för andra, som man ansåg fortfarande behöva skydd. Ooh tulltariffen ändrades mycket litet.

Sedan F 1842 blivit adlad, kunde han från 1844 även inom riksdagen verka för sina friare åsikter på näringslivets område. Då en motion väcktes på riddarhuset om förhöjning av tullen på vissa större konsumtionsartiklar för att förbättra vår handelsbalans, varnade han för en sådan åtgärd. Vid ett senare tillfälle under samma riksdag, då ånyo förslag förelåg till höjning av införseltull i syfte att inskränka importen, förklarade F kategoriskt att den stat, som ingenting vill köpa, får ingenting sälja. Om införseln genom konstlade åtgärder försvåras, kommer det att menligt inverka på vår utförsel.

På näringslagstiftningens område kom F att göra en insats av bestående värde. Oscar I hade redan som kronprins skrivit ett utkast till fabriks- och hantverksordning i liberal anda. På F:s föredragning utfärdades också en sådan ordning 22 dec 1846 (sedan följd av en handelsordning), som i många stycken var mera frisinnad än de förslag som utgått från riksdagen och kommerskollegium och mera överensstämde med konung Oscars tankar. Därmed upphävdes de gamla skrå-na och ersattes av fabriks- och hantverksföreningar. Mästarprov bibehölls dock ännu som villkor för hantverksdrift i stad. Men de inskränktes till de allmännaste hantverken, och sättet för provens avläggande ordnades så, att näringssökande varken genom tryckande kostnader eller genom förutvarande näringsidkares inverkan vid provens bedömande kunde utestängas.

Då frågan om en ny strafflag, för vilken fråga Oscar I i hög grad ivrade, förelades riksdagen 1844–45, fick F vid flera tillfällen på riddarhuset föra regeringens talan. Även i denna fråga delade han konung Oscars liberala grundsyn. För den på samma riksdag genomförda reformen av arvslagstiftningen, genom vilken syster kom att ärva lika med broder, hade F varm sympati.

I sept 1847 lämnade F enligt egen önskan sin statsrådsplats och utnämndes till landshövding i Gbgs och Bohus län. Hans förhållande till de båda konungar han som statsråd tjänat hade alltigenom varit gott. F:s på ålderdomen nedskrivna Skildringar visar, att han beundrade Karl Johan för hans stora insatser och för hans personliga älskvärdhet och förbindlighet, men han hade också blick för konungens benägenhet för »allenastyrande». Oscar I stod honom närmare i åsikter, både när det gällde de näringspolitiska frågorna och de allmänt humanitära.

Även på sin nya plats visade sig F i hög grad dugande. När under »revolutionsåret» 1848 oroligheter utbröt också i Gbg, ådagalade han enligt samtida vittnesbörd stort personligt mod, och han var mycket verksam för att upprätta en borgerlig skyddskår. Hans behjärtade uppträdande gjorde, att förslag väcktes inom regeringen att göra honom till överståthållare i Sthlm, men F vägrade bestämt att lämna Gbg.

F stannade som landshövding ända till 1864, då han på egen begäran erhöll avsked. Vid hans avgång skrev Gbgs handels- och sjöfarts-tidning, som dock inte alltid delat hans politiska åskådning, att vad F verkat till sitt läns fromma och till befrämjande av alla nyttiga företag, städse skulle bevaras i troget minne, och tidningen tillade några erkännsamma ord om hans »ädla, upplysta och rättrådiga personlighet».

I riddarhusdebatterna hörde F inte till de talträngda, men hans ord vägde mången gång tungt, som när han 1848 yttrade sig om fångvårdens brister eller försvarade den friare handelslagstiftning, som han varit med om att genomdriva. Han var inte motståndare till en moderat representationsreform, men han ogillade 1863 det De Geerska förslaget, då han fruktade, att bönderna härigenom skulle bliva för mycket gynnade.

Efter representationsreformens genomförande valdes han till ledamot av FK som representant för Gbg. Även nu yttrade han sig mest i ekonomiska frågor som en förkämpe för frihandeln men även i frågor rörande riksbanken, för vars deputerade han i flera år var ordförande. I de strider, som dessa år utkämpades i riksdagen om grundskatter, indelningsverk och värnplikt stod han på den återhållande sidan.

F var sedan ungdomen intresserad av naturvetenskapliga, särskilt entomologiska studier. År 1833 tog han initiativet till grundandet av Gbg:s museum, och han var länge den drivande kraften i museets styrelse. Ännu på gamla dagar (1870–72) publicerade han ett stort antal beskrivningar över de av J A Wahlberg från Sydafrika hemförda skalbaggssamlingarna. F gav noggranna latinska bestämningar av c:a 800 arter, därav de flesta nya för vetenskapen. T o m när han överskridit 80-årsåldern, såg man honom i Drottningholms omgivningar, där han hade sin soromarvilla, företaga entomologiska exkursioner. Med full rätt kunde Vetenskapsakademin, då den 1889 präglade en medalj till F:s ära, förse denna med inskriften: Reipublicae laboravit, scientiae vacavit.