Henric Gahn

2 Gahn, Henric, bror till G 1, f 1 jan 1747 i Falun, d 6 febr 1816 i Sthlm (Jak). Inskr vid Uppsala univ 19 febr 1754, gymnasist i Västerås 1758, började sina studier i Uppsala 1762, med fil ex 13 april 1767, med kand 29 nov 1769, med lic 31 mars 1770, tjänstg medicus vid Koppympningshuset i Sthlm 4 maj s å; med dr i Uppsala 15 juni 1772, studieresa bl a t Göttingen o t England o Skottland sept 1770–aug 1773, stadsfysicus i Gävle 4 nov 1772 (tilltr ej), amiralitetsmedicus vid arméns flotta i Sthlm 31 dec s å (tilltr sept 1773)–13 april 1789, assessor i Collegium medicum 11 aug 1777–13 april 1789, en av stiftarna av Sv läkaresällsk dec 1807, överläk vid krigsakad på Karlberg 20 sept 1808, fullm i Jernkontoret 25 juli 1809, adjung sakk i Collegium medicum ang ny uppl av Pharmacopoea Svecica 5 nov 1810. Led av k kommittéer, bl a ang veneriska sjukdomar, 1804, 1809 o 1811. – LVA 1793, HedL i Collegium medicum 1811.

G 17 dec 1779 i Sthlm (Ridd) m Eva Catharina Svedenstierna, f 17 maj 1754 där (Nik), d 1 febr 1836 i Falun, dtr till ryttmästaren Nils S o Eva Adriana v Schantz.

Hösten 1762 kom G till Uppsala, där han tidigare vid ett par tillfällen uppehållit sig, medan hans informator studerade vid universitet. Hans främsta lärare blev P N Christiernin, då adjunkt i oeconomia publica, och Carl v Linné, faderns vän sen tidiga faluår och sen öländska och gotländska resan 1741. Christiernins lärosatser om den stränga undersökningens väg till sanningen gjorde på G ett outplånligt intryck och präglade en väsentlig del av hans senare insatser som medicinsk praktiker.

Tidigt blev hans medicinska inriktning klar. Åtminstone fr o m våren 1764 är han Linnés lärjunge. De linneanska anknytningarna odlades också i hemmet: 9 aug–16 sept 1765 sände fadern honom – nu ämnessven i VA – och två bröder under en äldre släktings inseende på en naturvetenskaplig-ekonomisk studiefärd i Dalarna, där instruktionen är en återklang från Linnés resa 1741. I dagboken kom zoologin på G:s lott. Följande termin noterar Linné honom bland elever med »synnerlig flit» vid föreläsningarna i Materia medica och Fundamenta medicinæ, och 6 dec 1765 avlade G examen i både teologi och kemi. Sommaren 1766 läste han privatissime för Linné på Hammarby med fyra andra studenter och samlade material till den avhandling pro exercitio, »Fundamenta agrostographiæ», som han under Linnés presidium försvarade 27 juni året därpå. Då hade han 13 april avlagt stipulerad mediko-filosofisk examen.

Härefter följde praktik vid Serafimerlasarettet i Sthlm och hos morbrodern David Schultz (1770 adl v Schulzenheim), som då var professor i obstetrik och även förestod Koppympningshuset i Sthlm. I Sthlm deltog G också i privata kemiska laborationsövningar och blev sin bror Gottliebs förste lärare i ämnet. Efter examen i jure publico 1769 följde med kand-examen i nov s å. Fyra månader senare blev han med lic med vackert vitsord.

Utbildningen fullbordades med en utländsk resa till Tyskland (främst Göttingen), Holland och England, fr o m 13 sept 1770 till aug 1773, och han hade tillbringat närmare ett år i London, då han i juni 1772, med dispens från försvar av avhandlingen »De partu serotino» under Jonas Sidrén, promoverades absens av Linné i Uppsala. I London tjänstgjorde han på S:t Thomas hospital och etablerade givande kontakter bland tidens kulturpersonligheter: Banks och Solander, J R Forster, Benjamin Franklin, Samuel Johnson, Thomas Payne och många läkare. I Sir John Pringles hem redogjorde han inför denne och Franklin för brodern Gottliebs, Torbern Bergmans och Scheeles försök rörande aër fixus, kolsyra. Av Banks fick han erbjudande att följa med på Cooks andra världsomsegling men avböjde. Året framstod även senare för honom som det »lärorikaste och nöjsammaste» i hans levnad.

G fortsatte de medicinska studierna i Edinburgh men gjorde först med två sv vänner en resa i England och Wales 15 aug–9 nov 1772, för studier av bergshantering, fabriker och handel. Stadsfysicusbefattningen i Gävle tillträdde han aldrig, den användes kort efter till tjänstebyte med assessor Johan Pfeiffer, under protest av några medtävlare till den amiralitetsläkarbefattning som nu blev hans; G hade inflytelserikt beskydd. Som amiralitetsmedicus avrundade han sin resa med studier vid engelska marinen och var på hösten 1773 i tjänst i Sthlm. Han fick emellertid i fyra år vänta på den plats i Collegium medicum, som tidigare åtföljt befattningen, och som han under mellantiden sökte få. G anlitades 1774 av David v Schulzenheim att privat biträda med utarbetandet av 1775 års sv farmakopé, egentligen en collegii angelägenhet, och det har inte gjort det tidigare mindre goda förhållandet till den inflytelserike livmedicus N Dalberg bättre.

Parallellt med tjänsten vid arméns flottas sjukhus i Sthlm etablerade G en alltmer framgångsrik praktik, som till sist gav honom ett stadgat renommé som societetsläkare; han anlitades inte minst av diplomatiska kåren. Praktiken fångade honom otvivelaktigt mer än den i och för sig inte oviktiga platsen i collegium, där han under sina 12 år inte deltog i mer än 14 % av de drygt 1100 sammanträdena; nämnas må, att han var en av dem som där examinerade Scheele i apotekarexamen.

Han markerade sin position genom att i maj 1778 inköpa det Cederströmska huset, en gång Urban Hjärnes bostad, vid den då utpräglat aristokratiska Stora Trädgårdsgatan (nu Handelskammarhuset, V Trädgårdsg 9), och blev året efter ingift i ätten Svedenstierna. Det gahnska huset blev en samlingsplats för ett förfinat sällskapsliv med ämbetsmän, diplomater, affärsmän, lärda och konstnärer som väl förplägade gäster. Skalden Johan Henrik Kellgren hörde till de nära vännerna, blev hyresgäst i huset i okt 1789 och avled där i G:s vård 1795.

Med sitt frihetssinne och sin aristokratiska inriktning kom G att alltmer stå adelsoppositionen mot Gustav III nära. Han tillhörde 8 april 1786 stiftarna av det vittra sällskapet »Ära och frihet», vars 18 medlemmar – Sv akademin hade några dagar tidigare invigts – bland de mest nitiska räknade löjtnant C F Ehrensvärd, landsflyktig efter kungamordet 1792. Vid samma tid, 1786, odlade G som läkare vänskapliga relationer med ryske ministern A Markov och senare med dennes efterträdare greve A K Razumovsky – om båda dessa kontakter hölls Gustav III fortlöpande underrättad av andra. Razumovsky blev 3 dec 1787 G:s introduktör i La Société, även kallad Ministeriella klubben, i kungens ögon en misstänkt sammanslutning. Ännu 2 aug 1788, efter ryska krigets utbrott, rapporterar polismästaren till kungen om G:s umgänge med Razumovsky, som 23 juni fått order om utvisning. Även om G endast var husläkaren och sökte det förfinade umgänget, blev hans ställning som amiralitetsmedicus självfallet försvagad. Den 13 april 1789, två dar efter det att adeln justerat protokollsutdraget rörande dess bifall till Förenings- och säkerhetsakten, fick G avsked. Protokollet i krigsärenden anför, att det skedde efter egen anhållan, och kungabrevet betygar (på Gustav III:s även vid missnöje vanliga sätt) det nådiga välbehaget. Någon skriftlig anhållan har dock inte kunnat anträffas. Egendomligt är också, att G först 7 dec s å företedde avskedet i Collegium medicum och då gjorde gällande att han inte visste om det också gällde den med tjänsten förenade platsen i collegium. Först 16 aug 1790 anmäler collegii protokoll, att avskedet även gällde tjänsten där. G:s oppositionella position var allmänt känd, och vid ett av polismästaren underblåst pöbelupplopp 21 juli 1790, efter segern vid Svensksund, ropade massan »svenska ryssar» bl a utanför hans hus. Någon oegentlig verksamhet från hans sida har dock inte påvisats.

G blev på föråret 1792 invald i S:t Jakobs kyrkoråd av sina vänner i den gustavianska oppositionen, möjligtvis 13 febr – protokollet blev av okänd anledning inte bevarat. S d umgicks han alltjämt till kungens missnöje med övervakad legationspersonal, och i hans hus vistades flitigt som vän Hans Hierta, general Pechlins middagsgäst kungamordets dag.

G:s läkarpraktik florerade och hans resurser ökade: 16 maj 1792 tillköpte han, i svärmoderns namn, en grannfastighet vid Trädgårdsgatan (nuv nr 7), till vilken han 30 okt 1793 flyttade. Här stannade han till sin bortgång. Den 15 juni 1803 köpte han av skulptören J T Sergel, vars läkare och vän han var, arrenderätten till lägenheten Ek(e)lund under krigsakademin vid Karlberg i Solna, som blev familjens idylliska sommarnöje genom åren och där bl a J O Wallin och madame de Staël gjorde besök. G, hans fru och hans svägerska tillträdde 1 okt 1803 7/12 av Kåfalla järnbruk i Fellingsbro (ör), erhållna genom gåvobrev 20 aug s å, och G blev bruksdisponent, förtrogen sedan gammalt med bruksdriftens teori och praktik och omdömesgill som affärsman. Såsom delägare i Kåfalla, i Dalfors bruk i Ore (Kopp) och Nedre Voxna bruk i Voxna (Gävl) valdes han 1809 till fullmäktig i Jernkontoret. Förvaltningen av Kåfalla övertogs 1811 av sonen Jacob i intimt samarbete med G.

G ansågs vid sekelskiftet 1800 stå på toppen av sin tids medicinska vetande i landet, »vaken för varje nytt experiment, upptäckt och förbättring». Han visade det bl a då han 17 dec 1801 utförde den första lyckade vaccinationen i Sthlm. För det fick han 1813 vaccinationsmedaljen i guld. I hans hus fick många läkare kontakt med utländska framsteg och utländsk litteratur. I denna krets ingick de personer som 1807 jämte G stiftade Sv läkaresällskapet, i vars verksamhet G tog aktiv del. Under Gustav IV Adolfs tid togs han endast i ringa grad i anspråk för offentliga uppdrag, vilka kom först efter statsvälvningen. År 1808 hade G dock blivit överläkare vid krigsakademin på Karlberg efter sin morbror Carl Fredric v Schulzenheim. G fick i april 1813 förtroendet att konsulteras av kronprins Karl Johan, som ännu ett kvartsekel senare med värme erinrade sig denna kontakt.

G var reslig och hade i sin krafts dagar ett friskt och vänligt utseende och gjorde intryck också genom sin balans och säkerhet; det fanns dock ibland oro och nervositet under ytan. Med själ och hjärta ägnade han sig åt sina patienter, och i svårare fall försakade han för dem både egna resurser och bekvämlighet. Han präglades dessutom av en levande ansvarskänsla och av ett inträngande, vaket intellekt, dock mindre inriktat på forskning och författarskap än på praktiska tillämpningar inom främst läkarvården och därnäst järnhanteringen. Han hade stor beläsenhet och var en skicklig diagnostiker. Moderation, hövlighet och fördrag var hans lösen, och om så krävdes en viss undfallenhet. Innerst inne hade han en frihetskänsla för både egen och andras del. Avund och småsinne plågade honom inte, och heller inte förutfattade meningar. »Sök med tålig dygd och slutna ögon hinna ett okänt föremål» var hans motto vid utlandsresans början 1770, och han återkom gärna till det även på äldre dar.

G uppskattade ett gott bord och blev med tiden alltmer fetlagd. Vid 1790-talets slut började han få bekymmer med hälsan. Krämporna blev 1814 besvärande med andtäppa värk och sömnlöshet. Fastän många kolleger skyndade till hans hjälp – där kunde vara 16 på en dag – blev det ingen varaktig bättring. I dec 1815 var hoppet definitivt ute. Obduktion 8 febr 1816 visade, förutom åderförkalkning, en abnorm fettsamling i underliv och bröstkorg; de inre organen var till stor del förstörda.