Frans Eugène Fahlstedt

1. Frans Eugène Fahlstedt, f. 6 sept. 1851 i Stockholm (Maria), d. 8 maj 1935 i Djursholm. Föräldrar: viktualiehandlanden Anders Gustaf Fahlstedt och Johanna Wilhelmina Bergström. Elev vid Maria skola i Stockholm 1861, vid Stockholms gymnasium 1865; mogenhetsex. där 1869; student vid Uppsala univ. 25 maj s. å.; lärare vid Nisbethska flickskolan i Uppsala 1875–79; vikarierande lektor vid Sundsvalls h. a. läroverk 1879–81; e. lärare där 1881–82; medl. av Nordisk familjeboks redaktion, 1:a uppl., 1883 –99; medl. av samma verks redaktion, 2:a uppl. 1902–26, en av dess redaktörer 1923–26, ledare av dess illustrationsavdelning 1906–26; stockholmskorrespondent till Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1883–84; kanslist i riksdagens första kammare 1887–1903; musikrecensent i Vårt land 1892–1903, i Svenska Dagbladet 1903–06; sekreterare i Filharmoniska sällskapet i Stockholm 1891–1900. RVO 1926. – Ogift.

Eugéne F. blev student i Uppsala 1869 och intresserade sig särskilt för litteratur och musik; av ekonomiska skäl avlade han ej någon examen. Utgången ur det stockholmska småborgerskapets krets liksom August Strindberg slöt han livslång, obruten vänskap med denne. En dylik vänskap, som ju är sällsynt i Strindbergs historia, blev möjlig av tydligen flera skäl. F. tillhörde Strindbergs första kotteri i Uppsala, och vänskapens ålder torde ha haft sitt speciella känslovärde. Men därtill kom framför allt, att F:s personlighet gjorde honom ägnad att mottaga Strindbergs förtroenden. Eugène F. var nämligen en synnerligen stillsam, gammaldags siratlig, fin, försynt och blid man, därtill Strindberg uppriktigt hängiven och trofast i sin vänskap. Strindbergs brev till F., särskilt från 1870-talets början, ge ovärderliga bidrag till korrespondentens psykologi och öden och äro därför överallt i den rikhaltiga Strindbergslitteraturen flitigt använda och citerade.

När Strindberg den 28 febr. 1870 i Uppsala stiftade det vittra förbundet Runa, var det tillsammans med Axel W. Jäderin och Joseph Josephson. Samma dag invaldes emellertid även vännerna Karl Oskar Larsson, Arvid Wikström och Eugéne F. I förbundets protokoll 1870–71, som Eklund offentliggjort, skymtar även ofta F. på rätt så karakteristiskt sätt. Denne uppläste 10 mars sin dikt »Vårvindarne», som mottogs med »bifall och beröm». Vidare sysslade F. här med en minnesruna över August Blanche. Då Wikström framfört sitt poem »Glädjeflickan», ansågo F. och Jäderin, att framställningen kunnat göras »betydligt finare, utan att den skulle förlorat i gripande kraft». Då Josephson åter föredrog monologen »Den fallna vid vaggan», reagerade F., som fann stycket »vidrigt, ej poetiskt». Själv uppläste F. i stället den 8 april »Drömmarne». Om Wikströms dikt »I skymningen» på orimmad vers ansåg F., att »det var till skada för stycket att det ej var rimmat». Samtidigt reagerade han mot sådana saker som »bålstora fraser», mot »Weltschmertz och krystat pjunk» samt mot »despotismens försvar». I Vitter Kalender 1872 medverkade de flesta Runabröderna, däribland F. under signaturen Ee – hans debut i tryck.

Sedan Strindberg lämnat Uppsala, blev F. hans huvudkorrespondent där. Han hjälpte Strindberg med diverse kommissioner under 1870-talet, lån av pengar och böcker, bland de senare G. Brandes' »Emigrantlitteraturen». Somrarna 1871 och 1872 bodde F. på Kymmendö, 1871 tillsammans med Strindberg, Wikström och Josephson, 1872 med Strindberg, Hugo von Philp och Algot Lange. Breven från Strindberg 1872 till F. vittna om deras intima bekantskap. Hit hör bl. a. det uppmärksammade, upprivna brev från 26 sept. 1872 (Strindbergs brev, 1, nr 59), som förfärade vännerna. Dess början, »som Du förnärvarande är den enda människa jag kan tala vid och jag i detta ögonblick måste tala får Du vara god läsa följande», visar F:s betydelse som vän. Även från 1875 är ett brev av intresse bevarat, skildrande bl. a. Strindbergs ekonomiska bekymmer, men i breveditionens andra del finns endast ett brev till F. från 1881; del 3 har fyra brev till F. från 1883. När Josephson avlidit, blev F. 1883 stockholmskorrespondent efter honom till Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Han gjorde nu ett par mycket intressanta intervjuer med Strindberg på Kymmendö 1883, publicerade dels i Handels-tidningen 30 juni, dels i Uppsalatidningen Fyris 26 juli s. å.

I dec. 1884, efter giftasprocessen, tackar Strindberg F:s syster Amalia för »Er och Er familjs vänliga hågkomst». Om Strindbergs insats för att främja Amalia F:s författarskap, som han värderade, se artikeln om henne nedan.

Under åren 1875–82 försökte sig F. som lärare, först vid en flickskola i Uppsala, sen i Sundsvall. Han skrev tillfällighetsvers, varav en del trycktes, och började som publicist genom bidrag till Upsala-Posten i slutet av 1870-talet. Vänskapen med Strindberg ledde till, att denne åt F. anförtrodde översättningen från franska av Strindbergs »Inferno» och »Legender», från danskan av hans »Tschandala». Starkt musikaliskt intresserad verkade F. i pressen bl. a. som musikkritiker, som sådan »en fint bildad, ytterligt noggrann och synnerligen älskvärd granskare, vars ogillande aldrig sårade, vars stil ägde en behaglig siratlighet och som hade lätt att förena karakteristik med erkännande» (Ruben G: son Berg i Aftonbladet 4 sept. 1926).

Som sitt egentliga yrke valde Eugéne F. encyklopedistens svåra och otacksamma kall. Han knöts redan till första upplagan av Nordisk familjeboks redaktion från 1883, samtidigt som hans ekonomi ytterligare säkrades genom tjänsten som kanslist i Första kammaren under den långa perioden 1887–1903. I Familjeboken gick F. över till andra upplagans stab 1902 och kvarblev till dess slut, 1926. I två årtionden var han dess illustrationschef från 1906, som sådan av banbrytande betydelse. Från andra supplementbandet (bd 35, 1923) stod han jämte Theodor Westrin och Verner Söderberg på titelbladet som en av verkets tre redaktörer för slutspurten. Då Söderberg redan 1924 efter Erik Thyselius' död ryckte in som huvudredaktör för tredje upplagan, kom arbetet för slutförandet av den andra att främst vila på Westrins och F:s axlar, ehuru även Söderberg fortfor att deltaga. I andra upplagan skrev han ett stort antal artiklar i alla möjliga ämnen, dock främst rörande musik, särskilt musikens teori, samt historia och biografier. Receptiv och mångsidig satte han sig lätt in i de mest olika uppgifter och visade härvid stilistisk skicklighet och smidighet. Ibland skrev F. stora översiktsartiklar, t. ex. »Stockholms teatrar» och »Svensk musik», liksom han tillsammans med signerade den stora Strindbergsartikeln på nära åtta spalter i bd 27 (1918). Jämte stort kunskapsstoff, noggrant återgivet i vårdad form, ha dessa artiklar samtidigt ibland drag, som visa F:s begränsning, bestående i en prudentlig omständlighet, som mest verkar roande. En liten biografi som den över den estniska danserskan Ella Ilbak i bd 36 är t. ex. karakteristisk för honom. Hans närmaste kolleger i Familjeboken, som sågo det originella i F:s person och uttryckssätt, bevarade emellertid alltid en hög uppskattning av hans kapacitet, personlighet och karaktär. Westrin talar i sin lilla biografi över F. i bd 35 om hans sällsporda kringsynthet.