Fersen, von (Versen), släkt

von Fersen (tidigare ofta von Versen), även Fersen, tysk-baltisk adelssläkt, förgrenad till Sverige. Släkten påträffas i Pommern första gången 1264, då en Otto de Versne nämnes i en av hertig Barnim I utfärdad urkund; år 1265 omtalas samme man som riddaren Otto dictus de Vers en och nämnes senast 1288 i Pasewalk. Det har framkastats tanken, att släkten ursprungligen kan ha kommit från orten Versen vid Ülzen i Lüneburg; detta är dock ej bevisat. En Alexander de Versen förekommer i en av grevarna av Schwerin utställd urkund 10 juli 1217. I Pommern Iågo släktens besittningar mellan Belgard och Bublitz. Släktmedlemmarna förekomma tid efter annan i pommerska urkunder men utan fastställbar filiation för äldre tid. I två digra band har utkommit »Geschichte des Geschlechts v. Versen und v. Fersen». Den första delen trycktes 1885 och var författad av preussiske kretsdomaren Friedrich Wilhelm Leopold Emanuel v. Versen (f. 1829, d. 1887), som härstammade från en pommersk gren, vars stamfar skulle vara farbror till den nedan nämnde Henning Verssen (d. omkr. 1513). Friedrich v. V. var som historisk forskare dilettant men har med stort nit sammandragit ett omfattande material rörande släkten. Del 2 (»Urkundenbuch») av verket utgavs 1909 på grundval av hans samlingar i bearbetning av halvbrodern, preussiske generallöjtnanten Egmont v. Versen. Om den stora släkthistorikens gods- och arkivuppgifter se även nedan (s. 651). En modern genealogi över ätten ingår i »Genealogisches Handbuch der baltischen Ritterschaften. Estland», 1 (1931), och »Livland», 1 (1929).

Ätten von F:s stamvapen är: i blått fält en balkvis ställd flygfisk av silver, krönt av en krona av guld och med en ädelstensprydd ring av guld i munnen. I friherrebrevet 4 nov. 1674 (för Hans v. F., F. 2, och Fabian v. F., F. 3; orig. på perg., Lövstad) står att hjärtvapnet skall vara »det gamble och vanlige deres adelige sköldemärke». Det i brevet målade vapnet är under sådana förhållanden felaktigt – därtill heraldiskt orimligt – det innehåller nämligen en mörkblå flygfisk (med kronan och ringen) i ett fält av ljusblå vågor. I grevebrevet, utfärdat 23 mars 1719 (orig. på perg., Lövstad) står, att ätten skall föra i hjärtskölden »dess gamle adelige stam-vapn, som är en flygande fisk med en krona uppå huvudet samt en gyllende ring med en infattad ädelsten i munnen uti silverfält med 5 strömmar». Brevet utsäger således intet om flygfiskens tinktur. I det i brevet målade vapnet är flygfisken fortfarande felaktigt angiven som blå. Den nya bestämmelsen, att fältet skulle vara silverfält med fem »strömmar» (av vågskuror bildade ginbalkar) är så utförd, att strömmarna äro blå. Familjen F. accepterade aldrig den felaktiga tinkturen blått för flygfisken. De två vapensköldar, som sutto på dörrarna till greve Axel F. d.y:s riksmarskalks vagn den ödesdigra morddagen 20 juni 1810, finnas bevarade (hos kabinettskammarherren greve N. Gyldenstolpe, omgjorda till lampetter) och visa flygfisken i silver, kronan och ringen i guld. Fältets ändring i hjärtskölden är i viss mån accepterad: fältet är av silver med tre (ej fem) blå 'strömmar'. Denna form av grevevapnet är också den, som ryska grevliga ätten F. förde. Mot slutet av den svenska ättens tid förvanskades flygfiskens tinktur, så att släktens sista medlem, grevinnan Louise Gyldenstolpe, född F., lät utföra flygfisken i guld (så, med hennes initialer, på pärmen till grevebrevet). Detta fel gick igen i Klingspors och Stiernstedts vapenböcker. Överallt äro emellertid 'strömmarna' tre, ej fem, varför sålunda grevebrevets bestämmelse i denna punkt aldrig i praktiken genomfördes.

Den säkra genealogien börjar med Henning Verssen (d. omkr. 1513), som 1490 förlänades med Burzlaff. Denne efterlämnade sex söner, av vilka en, Lorenz Verssen (d. 1546), drog österut till de baltiska provinserna. Hans huvudgård blev Rayküll i Harrien, Estland, som han 1538 och 1540 förvärvade från sin svärfar Luloff v. Fürstenberg och vilket gods kvarblev i ätten F:s ägo till 1703. Lorenz Verssen kallas 1542 estländskt råd; han gjorde 4 dec. 1545 sitt testamente. Hans ende son Hermann Versen (d. 1575) innehade Rayküll. Efter denne delar sig familjen i många grenar. Hans yngste son Hans von Fersen (d. efter 1641; Almquist, 4, s. 71) blev 1617 vald till estländska ridderskapets hauptmann, en värdighet som han behöll till 1624. Han blev ståthållare på Hapsal 18 aug. 1622. Hans sonson lantrådet och svenske översten Hermann v. F. (d. 1708) dog i rysk fångenskap. Han är stamfar för linjen Sipp-Klosterhof, av vilken medlemmar levde vid ryska revolutionen 1917; de ha senast spårats i t.ex. Hannover och Berlin på 1920-talet. överste Hermann v. F:s (d. 1708) bror löjtnanten Heinrich v. F. (d. 1682) är stamfar för livländska grenen Laupa-Ollustfer. Hans sonson Karl Gustav v. F. (f. 1717, d. 1790) fick livländskt indigenat 1745 och erkändes som friherre 1750 samt blev livländskt lantråd. Dennes son ryske generalen av infanteriet Hans Heinrich v. F. (f. 1743, d. 1800), som 1795 blev rysk greve, var fader till ryske kammarherren greve Karl Gustav v. F. (f. 1779, d. 1825), vars maka var dotter av guvernören i Ukraina Gustav v. Silfverharnisk (av en 1653 adlad svensk ätt, Silfverharnesk). Deras son ryske överhovjägmästaren greve Paul v. F. (f. 1800) dog i Dresden 1884 och var fader till bl.a. generalmajoren greve Nikolai v. F. (f. 1858), som avled i Rom 1921 och i sitt gifte med furstinnan Sophie Dolgorukov efterlämnade bl.a. två söner; huruvida denna gren ännu lever, är icke känt.

Från lantrådet K. G. v. F:s (d. 1790) äldre bror mannrichtern i Estland Reinhold Johann v. F. (f. 1713, d. 1772) stamma två grenar, varav den äldre skrives till Wredenhagen-Türsel. Den estländska linjen fick erkänd friherretitel 1755. En R. J. v. F: s sonson, frih. Hans Reinhold v. F. (f. 1790, d. 1822) var ingift i den estländska grenen av grevliga ätten Stenbock och dennes son frih. Nikolai v. F. (f. 1821, d. 1872) var g. m. sin kusin Aline Stenbock (faster till de syskon Stenbock, som återflyttade till Sverige på 1900-talet). Nikolai v. F: s son ryske viceamiralen frih. Hans William v. F. (f. 1858) hade en yngre son frih. Magnus Arvid v. F. (f. 1892), som på 1910-talet bodde i Finland och i Reval. Från en R. J. v. F:s (d. 1772) yngre son stammar grenen Laupa-Tammik, vars yngsta medlemmar spårats i Berlin på 1920-talet.

Från ståthållaren Hans v. F: s (d. efter 1641) broder Lorenz v. F. stammar en pommersk linje, utdöd 1741. De hade ännu en bror Fabian v. F., vars äldre son Hermann v. F. hade två söner, som blevo svenska friherrar von F. 1674. Den yngre av dessa översten frih. Hermann v. F., som blev fången vid Narva i aug. 1704 och uppges ha dött i Moskva 1709, blev stamfar för en slesvigsk linje, utdöd 1804. Den nämnde frih. Hermann v. F:s äldre bror var svenske fältmarskalken och generalguvernören över Ingermanland och Kexholms län frih. Otto Wilhelm v. F. (F. 1), som var gift men utan söner. Bröderna O. W. v. F. och Hermann v. F. blevo friherrar till Cronendahl, ett nygjort namn på det sekvestrerade Thottska Skabersjö i Skåne, vilket gods de endast en kort tid innehade. Detta friherrebrev finnes i bilaga (faksimile) bifogat F. v. Versen, Geschichte des Geschlechts v. Versen und v. Fersen. 2. Urkundenbuch (1909).

Friherrar Fersen till Cronendahl blevo samtidigt (1674) deras kusiner (överstelöjtnanten och lantrådet Reinhold v. F:s söner), bröderna generallöjtnanten guvernören frih. Hans v. F. (d. 1683; F. 2) och fältmarskalken generalguvernören frih. Fabian v. F. (d. 1677; F. 3). Den senare överlevde flera söner och slöt själv sin gren. Den nämnde friherre Hans v. F. (d. 1683), som 1682–83 var guvernör över Ingermanland och Kexholms län, hade i första giftet (med Catharina Elisabeth von Burt) sonen Reinhold Johan v. F. (F. 4), kungl. råd, generalfälttygmästare och president i Svea hovrätt. Denne blev 1712 svensk greve von F. och är stamfar för grevliga ätten von F. Med dennes son generallöjtnanten, slutligen presidenten i Svea hovrätt greve Hans v. F. (d. 1736; F. 5) blev ätten slutgiltigt bofast i Sverige; han sålde efter Nystadfreden 1721 sina baltiska gods och köpte Ljung i Östergötland (se vidare här nedan samt under F. 5). Hans gifte med grevinnan Eleonora Margaretha Wachtmeister af Mälsåker och båda sönernas giften, likaledes i förnäma släkter, gåvo släkten F. en hög social position. Denna blev än högre genom den väldiga godsrikedom, som dels Hans F:s nämnda gifte, dels yngre sonen Fr. Axel F: s (F. 7) äktenskap (De la Gardie) tillförde släkten. Hans F. hade två söner, av vilka den äldre var överhovjägmästaren greve Carl Reinhold v. F. (F. 6), känd som operachef och fader till bl.a. två av de »tre gracerna», Ulrica (Ulla) F. (g. von Höpken och von Wright) och Augusta F. (g. Löwenhielm); om dessa systrar se under fadern (F. 6). Då Carl F. saknade söner, utdog hans gren; om hans övriga döttrar se s. 653, 685. Hans F:s yngre son och Carl F:s bror var ättens främste medlem, den store hattledaren riksrådet greve Fredrik Axel F., vanligen känd som Axel F. d.ä. (F. 7). De hade även en syster, g.m. överståthållaren frih. J. A. von Lantingshausen (jfr s. 679).

Axel F. d.ä. hade i giftet med grevinnan Hedvig Catharina De la Gardie fyra barn, av vilka två söner. Dessa voro riksmarskalken greve Hans Axel F., vanligen kallad Axel F. d.y. (F. 8), världsbekant genom sitt förhållande till drottning Marie-Antoinette av Frankrike, och överstekammarherren greve Fabian Reinhold F. (F. 10). Axel F. d.y. dog ogift. Deras systrar voro Hedvig Eleonora F. (f. 1753, d. 1792), g.m. överstemarskalken friherre Thure Leonard Klinckowström, och Eva Sophie F. (F. 9), den bekanta grevinnan Sophie Piper.

Fabian R. F. var i sitt gifte med Louise Piper fader till majorerna greve Axel v. F. (F. 11, d. ogift 1838) och greve Gustaf Hans v. F. (f. 1802, d. 1839), den senare gift 1836 med friherrinnan Sophie Ulrica Bonde från Ericsberg. Båda bröderna Axel och Hans v. F. ägnade sig åt arbete för svensk hästkultur (se under F. 11). Greve Hans v. F. var vid riksdagarna 1828–30 samt 1834–35 led. av ridderskapet och adeln. Han var därvid bl.a. led. i bevillningsutskottet 1834–35 samt yttrade sig under båda riksdagarna flitigt i debatterna, framför allt i tull- och spannmålsfrågor samt rörande riksdagsprocedurfrågor. Han visar härvid både kunskaper och juridisk orientering. Hans personlighet får därigenom en annan belysning än i litteraturen, där han mest uppmärksammats som lebeman i dåtidens Stockholm och är identisk med den »greve Hans», om vilken August Blanche berättar i sina »Bilder ur verkligheten». Han avled liksom brodern ung och hade i sitt äktenskap blott haft en dotter, som genast dog.

Om de många Fersenska godsen samt om palatsen i Stockholm se närmare nedan på art. F. 5–8 och 10–11. Vid greve Hans v. F:s död 1839 och därmed ättens utgång på manssidan aktualiserades emellertid frågan om vissa av de Fersenska släktgodsens juridiska natur. I bouppteckningen 1838 (Stavssundssaml., RA) efter majoren greve Axel v. F:s död anges de grundläggande bestämmelserna, att Ljungs gods och bruk samt Steninge gård enligt grevinnan Eleonora Margaretha F:s, född Wachtmeister, testamenten 30 dec. 1747 och 1 aug. 1748 samt greve Fr. Axel F. d.ä:s och hans grevinnas, född De la Gardie, dispositioner 30 maj 1776 och 24 maj 1787 voro fideikommisser. Härvid är att observera, att enligt bestämmelserna 1748 blev Steninge fideikommiss på manssidan för Eleonora Margaretha F: s äldre son Carl R. F. (F. 6), medan Ljung blev fideikommiss för hennes yngre son Fr. Axel F. d.ä. (F. 7). Då greve Carl F. dog 7 maj 1786, efterlämnande endast döttrar, övergick sålunda Steninge som fideikommiss till brodern Axel F. d.ä., vars senare fideikommissdisposition (1787, se ovan) sålunda sker snart efter broderns död.

Då greve Hans v. F. dog (1839) redan året efter sin äldre bror majoren greve Axel v. F., skedde gemensamt arvskifte 1843 (Stavsundssaml., RA) efter båda. Bröderna efterlämnade en enda syster, grevinnan Hedvig Wilhelmina Augusta Sophie Maria Theresia Lovisa (Louise) v. F. (f. 1816, d. 1879), då sedan 1835 g.m. kammarherren greve Carl August Gyldenstolpe (f. 1800, d. 1872). Arvingarna 1839–43 voro bröderna Axel och Hans v. F:s mor, änkegrevinnan Lovisa (Louise) F., född Piper, brödernas syster grevinnan Louise Gyldenstolpe, född v. F., samt greve Hans' änka, grevinnan Sophie Ulrica v. F., född Bonde. Andra arvingar av ursprungliga fideikommiss-stiftarinnan (grevinnan F., född Wachtmeister) väckte talan, huruvida fideikommissnaturen för dels Steninge, dels Ljung, skulle anses fortfara eller gemensam arvsrätt inträda för alla avkomlingar från nämnda fideikommiss-stiftarinna. Det sistnämnda alternativet förkastades genom Svea hovrätts dom 21 juni 1841; denna dom gillades av K. M: t 30 maj 1843. Härvid fastställdes 1843, att fideikommissnaturen för Steninge upphört vid greve Hans' död, att likaså Ljungs sätesgård upphört att vara fideikommiss, men att Ljungs bruk och gods jämte visst därtill knutet förlagskapital skulle behålla fideikommissnaturen och tillträdas av grevinnan Gyldenstolpe räknat från 1 nov. 1839. Henne tilldelades också (såsom arvegods) såväl Ljungs sätesgård som Steninge. Grevinnan Sophie v. F., född Bonde, som bl.a. hade morgongåvorätt till Mälsåker, avstod genom särskild överenskommelse 11 maj 1844 till övriga sterbhusdelägare alla sina olika rättigheter mot dels kontant engångsersättning, dels viss årlig livränta. Då den egendom (Finnåkers bruk i Fellingsbro sn, ör., samt större delen av Fersenska palatset), som tillkom änkegrevinnan Lovisa F., född Piper, vid hennes död 1849 tillföll dottern grevinnan Gyldenstolpe, satt denna och hennes make småningom med hela arvet av den fasta Fersenska egendomen. De voro emellertid inga ekonomer och därtill intresserade av hasardspel. Mälsåker såldes 1853, Fersenska palatset 1865; i april 1866 avträdde de all sin övriga egendom, även Steninge och Ljung, till borgenärerna; förlikning, varvid grevinnan fick visst kapital och lösegendom, slöts 1870. Grevinnan Gyldenstolpe, som blev änka 1872, fick ett tragiskt öde. Vid jultiden 1879 råkade hon få sina kläder i brand och efter ett par dagar dog hon av brännskadorna (jfr Alice Trolle, 1, s. 25–31; Svenska Autograf sällskapets tidskr., 1, s. 59). Namnet F. har förts vidare som dopnamn bland deras manliga ättlingar inom släkten Gyldenstolpe. Vad angår de Fersenska arkiven, förvärvades de i samband med konkursen av grevinnans kusins son (Hedvig F: s sonson) översten frih. Rudolf Mauritz Klinckowström (f. 1816, d. 1902) på Stavsund, den kände historiske samlaren och utgivaren. Han inköpte även ett stort antal Fersenska släktporträtt, vilka nu finnas på Stavsund. Det rika Stavsundsarkivet, utom autografsamlingen, köptes av staten 1955 till Riksarkivet. Om R. M. Klinckowströms utgivningsarbeten rörande ätten F. se nedan på F. 7 och F. 8. Rörande de delar av drottning Lovisa Ulrikas arkiv, som genom hovmarskalken S. A. Piper (Fabian R. F:s svärfar) och familjen F. kommit till Stavsundssaml., se utredning av O. Jägerskiöld. Då Stavsundssamlingen ännu (okt. 1956) icke är fullt ordnad, äro redogörelserna rörande dess innehåll nedan och på olika F.-artiklar i viss mån preliminära.

De i Stavsundssamlingen befintliga Fersenska arkiven röra dels fädernesläkten, dels utgöras de av handlingar från ätterna Wachtmeister af Mälsåker, Soop och Gyllenstierna, ärvda genom presidenten greve Hans F:s ingifte i förstnämnda släkt och omfattande bl.a. viktiga räkenskapsserier för godsen. Även de Fersenska arkiven börja med räkenskapsserier, nämligen rörande släkten F:s baltiska gods, jämte ännu större svenska räkenskapsserier. Särskilt rikhaltiga äro dessa för Hans F:s (F. 5) och sonen Axel F. d.ä: s tid samt för bådaderas arvingar. Räkenskaperna äro uppdelade i serier som »Hovkassa och Granhammars gårds räkning», »Fersenska kontorets» räkenskaper, sterbhusräkenskaper, »influtne enskilde medel» för Carl R. F. (F. 6), Axel d.ä. (F. 7), Axel d.y. (F. 8) och Fabian R. F. (F. 10). Även en del räkenskaper rörande Sophie Piper, född Fersen (F. 9), finnas. Därtill komma stora serier av direkta gårdsräkenskaper för olika Fersengods såsom Finnåker (Ör.), Granhammar (Upps.), Hjälmarsnäs (Ör.), Ljung (Ög.), Medevi (Ög.), Mälsåker (Sth.), Steninge (Söd.) och Vuojoki (Finl.). Det samlade beståndet ger en intressant inblick i, hur stora adliga godskomplex förvaltades under särskilt 1700-talet. Rörande de personliga papperen i Stavsundssamlingen se uppgifter på respektive artiklar nedan, särskilt F. 3–F. 11. En liten samling, rubricerad Handlingar härstammande från släkten von Fersens arkiv, finns också i Riksarkivet. Den består av skilda accessioner från 1949, 1952 och 1955, varav den första och sista förvärvats från Tyskland. Accessionerna 1949 och 1955 härstamma från grevinnan Jacquette von Essens, f. Gyldenstolpe, arkiv på Falkenhagen. Dessa jämte en rad andra Fersenarkivalier från Falkenhagen finnas delvis avtryckta, delvis förtecknade (s. L–LVI) i F. v. Versen, Geschichte ..., 2. Urkundenbuch (1909); jfr t. ex. där nris 152 a–c, 154 a–b, 160 c, 168 a, etc. Accessionen 1952 utgörs av en dossier (avsöndrad från Utrikesdep: s arkiv, dit den troligen kommit från grevinnan Louise Gyldenstolpe, född F.), som härrör från greve Axel F. d.y. och som rör Gustaf Mauritz Armfelt. Accessionen 1955 rör olika medlemmar av släkten, särskilt Reinhold Johan v. F. (F. 4). Hänvisning till denna samling sker nedan på olika artiklar.

En spillra av Fersenska arkivalier är de svenska medeltidsbrev från 1467, 1469 och 1470, vilka trycktes i Handlingar rörande Skandinaviens historia, del 7 (1819; s. 10–22), och som då tillhörde grevinnan Louise F., född Piper (änka efter Fabian R. F., F. 10). Om originalen bevarats, är icke känt (jfr S. Bergh, s. 147). – I Ericsbergsarkivet finnes i autografsamlingen brev från olika medlemmar av släkten von F. Om Lövstadarkivet se nedan F. 7–10.

Rörande grevinnan Sophie Pipers, född F., arkiv se nedan på art. om henne (F. 9), liksom på art. F. 8 rörande brodern Axel d.y:s brev till henne. Fersenska porträtt och släktsaker ärvdes inom ätten Gyldenstolpe. En del dylika tillhöra nu grevinnan Louise Gyldenstolpes, född F., sonson kabinettskammarherren fil. doktorn greve Nils Carl Gustaf Fersen Gyldenstolpe (f. 1886, d. 1961).

I F. v. Versens förut nämnda släkthistorik ges på de olika biografierna utförliga upplysningar om framför allt släktens baltiska gods. En karta över de Fersenska godsens fördelning i olika länder finnes bilagd arbetets andra del (Urkundenbuch). Upplysningar om vissa av släktens förnämsta gravplatser lämnas även i del 2, bl.a. om det s.k. Fersenska kapellet i Revals domkyrka. Ett stort antal brev rörande den svenska grenen finnas avtryckta i Urkundenbuch, därav många utöver ovannämnda från Falkenhagen, vissa med svensk originaltext, andra i tysk översättning. Aktmaterialet är hämtat ur olika då existerande baltiska och tyska arkiv, t. ex. det gamla Laupaarkivet, som flyttats till Tammik, den Toll-Kuckerska samlingen i Reval och estländska Oberlandgerichts akter, även i Reval.