Sigrid Agneta Sofia Elmblad

4. Sigrid Agneta Sofia Elmblad, f. Pettersson, f. 28 maj 1860 i Stockholm (Maria), d. 23 maj 1926 där (Hedv. El.). Föräldrar: arkitekten vid Överintendentsämbetet Abraham Raphael Ulric Pettersson och Elma Edvina Rosalie (Rosa) af Heurlin. Privatundervisning i hemmet; redaktionssekreterare i Svenska Familj-journalen 1887; medarbetare i ett flertal tidningar och tidskrifter, bl. a. i Idun, i Dagens Nyheter 1885–96, teaterrecensent i Skånska Aftonbladet 1907, medarbetare i Sydsvenska Dagbladet Snällposten från 1908; led. av Nya Iduns nämnd 1910, sekr. 1912–18, ordf. 1918–21; sekreterare i Konstnärsringen 1921–25, vice ordf. 1925–26. Författarinna, översättare.

G. 30 juli 1888 i Stockholm (Ad. Fredr.) m. Johannes Wilhelm Samuel Elmblad (E. 3).

Sigrid Pettersson kom från en konstnärligt begåvad och intresserad familj. Fadern, som var arkitekt, tillhörde Karl XV:s intima umgängeskrets, farfadern var den kände vältalaren, pastor primarius i Stockholm Abraham Pettersson. Den musikaliska modern var dotter till finska titulära statsrådet C. E. af Heurlin. Sigrid, som var klen som liten, erhöll undervisning i hemmet. Hon klagade senare över att hon aldrig som barn fick lära något »riktigt», och hon blev en autodidakt. Hennes litterära intressen röjde sig dock tidigt, och vid femton års ålder vandrade hon upp med en dikt till fru Wettergrund, känd som »Lea», vilken blev hennes första litterära rådgivare. Under signaturen »Toivo» (på finska: hopp, önskan) publicerade Sigrid P. från 1880-talets första år dikter i diverse poetiska kalendrar och utgav 1885 diktsamlingen »Vind för våg» av blandat värde och innehåll men med god språklig dräkt. Vid 1880-talets mitt började hon medarbeta i Dagens Nyheter och var för en tid redaktionssekreterare i Svenska Familj-journalen.

Uppmärksammad genom sina dikter inom den litterära och vetenskapliga krets av damer, vilken med Ellen Key som andlig medelpunkt 1885 bildade sällskapet Nya Idun, invaldes hon vid ett av de första sammanträdena. Hon kom förutom med Ellen Key där i kontakt med sådana personligheter ur den svenska kvinnorörelsens historia som Sophie Adlersparre (Esselde), Ellen Fries, Anne-Charlotte Edgren-Leffler, Sonja Kovalevskij och Victoria Benedictsson. Genom sitt gifte 1888 med den framstående bassångaren Johannes Elmblad (E. 3) kom Sigrid E. att många år vistas utomlands och leva skild från denna krets. Hennes litterära och framför allt musikaliska intressen men i hög grad även hennes mänskliga utveckling berikades dock under dessa år genom umgänge i kontinentens konstnärskretsar. Johannes E. var ju framför allt en framstående Wagnertolkare, och Sigrid E., som jämte maken umgicks i den innersta Wagnerska kretsen i Bayreuth, levde sig helt in i Richard Wagners verk. Till det bästa i Sigrid E :s produktion hör utan tvivel hennes senare essayer i Hertha samt i Ord och bild, där hon lägger fram sina minnen från åren i tyska musikkretsar och där hon visar sig som en stor Wagnerbeundrare men även humoristisk skildrare av fru Cosima Wagners »hov» i Bayreuth. Hennes studier över Hans Sachs och Parsifalmotivet vittna om hennes inlevelse och historiska kunnande. Sigrid E. har också översatt till svenska hela operasviten i Niebelungenringen samt operorna Mästersångarna i Nürnberg och Parsifal. Kring sekelskiftet vistades Sigrid och Johannes E. i Sverige för att 1903–06 åter vara på resor. Om de kringflackande åren med sina splittrade men rika intryck verkat hämmande på E:s egen produktion eller om hennes anspråkslöshet och personliga osäkerhet är orsaken till att ej flera större originalverk av hennes hand finnas, är svårt att säga. Hennes på olika håll publicerade eller ej tidigare tryckta dikter utkommo först efter hennes död under den betecknande titeln »Dröm och längtan» (1928). Visst är att det kändes svårt för henne att långa tider vara skild från sina två döttrar, som hon ansåg borde uppfostras i Sverige. Makens depressionsperioder, då hennes själsstyrka var hans stöd, och framför allt hans sista långa sjukdom och hans död (1910) togo också starkt på hennes krafter. I hennes dikter skymta drag av tillkämpad resignation, hemlängtan och skygghet för strålkastarljuset. Hon var en vek natur och en drömmerska.

Sigrid E:s produktion omfattar förutom det ovan nämnda ett par »berättelser» eller kortare romaner, dock utan större originalitet, samt fria och smidigt gjorda översättningar från 1890-talet av Coppées och Swinburnes dikter. Efter makens död utförde hon en mängd andra översättningar, bl. a. Ibsens Brand, flera andra norska arbeten samt romaner av Paul Keller. Hon skrev även ett flertal sagoböcker, både original och översättningar, samt barnböcker med vers, kanske främst »Sommarby och Vinterskär» och några med illustrationer av dottern Saga E., g. Walli, bl. a. »Jag-ska-bara-landet». Hon medarbetade också i flera olika tidningar och tidskrifter. Som ett resultat av Sigrid E:s musikaliska bildning och med åren fördjupade förmåga av inlevelse i ett människoöde står hennes utmärkta, psykologiskt nyanserade biografi över Jenny Lind (1920), som var vän i hennes makes föräldrahem. Sedan Sigrid E. blivit änka och åter på allvar bosatt sig i Sverige, verkade hon aktivt och intresserat inom sällskapet Nya Idun, vars sekreterare hon var 1912–18 och ordförande 1918–21. Hennes tal och tillfällighetsvers här stodo på en hög nivå. Sigrid E:s rika personlighet med dess blandning av humor och djupaste allvar, med dess mjuka kvinnlighet och rena strävan, omfattande och mångskiftande bildning, kom i denna krets helt till sin rätt.