Carl Diedric Engelhart

1. Carl Diedric Engelhart, f. 2 juli 1722 i Hälsingborg, d. 20 okt. 1812 i Göteborg (Domk.). Föräldrar: director musices Hinrich Christopher Engelhart och Margaretha (Greta) Klynder. Enskild undervisning 1730–39; studerade i Uppsala; kirurg vid amiralitetet 1742; tjänstgjorde i Finland s. å.; följde som kirurg en svensk ambassad till Ryssland 1744; studier i Köpenhamn 1744–46; regementsfältskär vid överste G. Rutensparres värvade reg. i Göteborg 1746; mästare i kirurgi s. å.; överfältskär vid Ostindiska kompaniet (återkom 1749); student vid Leidens univ.; studieresa till Paris och London; återkom till Göteborg 1754; förste stadsfältskär där 7 juni 1755; k. livmedikus 1762; arkiater 1789; avsked som stadsfältskär 1795. LVVS 1776 (preses 1784); RVO 1798.

G. mars (före 26) 1759 m. Anna Justina Kitz, f. 27 okt. 1742, d. 29 juli 1825 i Vänersborg, LVVS 1777, dotter av källarmästaren Johan Bartram Kitz och Anna Catharina Stahre.

E. utbildades till kirurg i Uppsala under Olof Rudbeck d. y., L. Roberg och Nils Rosén von Rosenstein samt tog under kriget mot Ryssland tjänst som fältskär i Finland 1742. Han reste 1744 till Köpenhamn, där han under tre år förkovrade sig i studier under ledning av S. Crüger, B. J. de Buchwald och G. Detharding. Efter kirurgisk examen 1746 blev E. regementsfältskär vid ett Göteborgsregemente. Då han önskade vidare utbildning men saknade ekonomiska medel, tog han avsked och blev i stället överfältskär hos Ostindiska kompaniet samt seglade med dess fartyg till Kina. E. fortsatte sina studier i Leiden, Paris och London. När han 1754 återkom till Göteborg, »blottad på penningar, men riktad med de mest hedrande kunskaper», skyndade man sig där att »truga» på honom den lediga tjänsten som förste stadsfältskär. Som sådan hade han bl. a. besvär med att söka få till stånd en förbättring av apoteksväsendet. E. utmärkte sig både som ackuschör och därigenom, att han var den förste, som (1755) införde koppympning i Göteborg. Han använde därvid Dimsdals metod. E. var en av sin tids skickligaste kirurger. Han nådde »så högt, som det överhuvud stod i mänsklig förmåga att nå på en tid, som ej kände narkos eller antiseptik». Han belönades icke blott med fullmakt som livmedikus 1762 utan erhöll därjämte 1789 arkiaters ställning. Som sådan hade han visserligen en föregångare i Olof af Acrel, men utmärkelsen var likväl särskilt märklig, då det gällde en kirurg.

Sven Hedin skriver i sin nekrolog 1796 över E., att denne »haft den ypperliga gåvan av naturen att kunna med lätthet umgås med folk av alla klasser. Den lyckligaste försiktighet, den mest städade artighet och det finaste vett hava lett honom förbi de stötestenar, som så ofta störtat folk utom dessa vägvisare». Till sin natur var E. så blygsam, att han avböjde kallelse (1761, 1762) att bli medicine hedersdoktor. E. understödde frikostigt Hedins »Vetenskapshandlingar för läkare och fältskärer».