P J Edvard Bäckström

2. Per Johan Edvard Bäckström, den föregåendes son i första giftet, f. 27 okt. 1841 i Stockholm, d. 12 febr. 1886 därstädes, Elev vid Stockholms h. elementarläroverk; student Vid Uppsala universitet 21 maj 1860; avlade kansliexamen 29 jan. 1863. E, o, amanuens vid riksarkivet 25 febr. 1863 och vid K. biblioteket 1863; medarbetare i Litografiskt allehanda och Illustrerad tidning 1863 —73; musikreferent i Aftonbladet 1863—74; redaktör av Teater och musik 1876, av tidskriften Nu 1877 och av Post- och inrikestidningar från 1 jan. 1878 (enl. kontrakt 12 apr. 1877); redigerade tillika Svensk kalender från 1881. Innehade Svenska akademiens stipendium för författare av utmärkt förtjänst 1870—77; LVVS 1880. — Ogift.

B. var jämte Karl Snoilsky och Karl David af Wirsén den. mest betydande poetiska begåvningen inom de s. k. signaturernas skaldekrets, och ingen bland dem förblev i samma grad som han diktare och ingenting annat hela livet igenom. Blott flyktigt och formellt fästes han i unga år vid ett par statsinstitutioner, och om än chefskapet för den officiella tidningen till slut genom en tryggad yttre position lönade hans litterära förtjänster, innebar detta icke någon verklig övergång till rent journalistiska yrkes värv.

Mycket tidigt röjde sig diktargryet hos B. Hans »Skaldeförsök» (1860) rymma dikter, som härröra från hans sextonde levnadsår, och som adertonårig gymnasist framträdde han vid Schillerjubileet 1859 för offentligheten med en prolog, som trots en juvenilt översvallande retorik visade säkert grepp om det väsentliga i Schillers verk. Överhuvud var B. redan från uppväxtåren mycket förtrogen med världslitteraturens store, ett förhållande, som säkerligen till en del förklarar den andliga mognad, eller kanske rättare bråd- mognad, som präglar vissa bland hans förstlingsdikter. Den versifikatoriska talang, som uppenbarar sig i dessa, är ganska betydande och förebådar den formens oförvitliga glans, som en gång skulle förläna B:s lyrik dess adelsmärke. Stundom skymtar en föraning om prövning och lidande, som ett kvartsekel senare skulle bekräftas av de sista tonerna från den brutne och dödsmärkte skaldens strängaspel.

Inom signaturernas dik-tarförbund i Uppsala var B. mycket värderad och uppburen, och i hans studentlägenhet nära Islandsbron samlades gärna likstämda unga apollo- bröder. B: s lyriska produktion under 1860-talet, senare sammanförd i lians »Lyriska dikter» (1870), markerar ej något rikare infriande av de tidigare löftena men rymmer dock en så fullödig och för hans egenart representativ dikt som »Ros och törne» (1865). Sedan B. 1863 lämnat Uppsala, ägnade han sig under utländska resor och fortsatta vittra studier åt sin litterära utveckling. Shakespeare och Victor Hugo gåvo nu tvivelsutan stark eggelse åt hans tidigt vaknade lust att dikta för scenen. Efter några första försök i stor stil hänvisade honom en växande självkritik till blygsammare och mera lättbehärskade uppgifter. Av denna art var hans dramatiska förstlingsverk, det anonyma versskådespelet »En krona», som, byggt på en obestyrkt sägen ur Erik XIV:s älskogskrönika, hade sin premiär på Dramatiska teatern 10 apr. 1869. Det mottogs gynnsamt av åskådarna, och kritiken spårade däri »den rörliga fantasi, dramatiska kombinationsförmåga och varma känsla, som utgöra huvudvillkoren för utveckling på det högre dramats område» (Aftonbladet): En varaktigare hemortsrätt på både huvudstads- och landsorts-scener tillvann sig B: s nästa dramatiska alster, den av lekande skämtlynne och idylliskt naiv hempoesi präglade enaktaren »Evas systrar», en tids- och kulturtrogen uppsalainteriör från »gamla studentexamens» dagar, som första gången uppfördes på Dramatiska teatern 12 maj 1869. Bland flera mindre skådespel på vers och prosa under 1870-talets förra hälft fängslar »Fången på Kallö» — »en svärdslilja av ganska stor skönhet» (Wirsén) .— genom sitt ungdomsfriska nationella patos. Det är i denna romantiserade episod" från Gustav Vasas äventyrsår som den sköna balladen »Herr Sten den unge Sture», en av de yppersta i sitt slag inom hela vår litteratur, har inflätats. Höjdpunkten i B:s diktning för scenen .nåddes genom det 1876 utkomna, på våren 1877 å Dramatiska teatern uppförda sorgespelet »Dagward Frey». Detta i poetisk skrud klädda femaktsdrama blev icke blott i yttre avseende hans mest erkända framgång utan är också hans till anläggningen mest storstilade verk, alltigenom en ur högspänd romantisk idealism sprungen hymn till kärlekens förmåga av hänsynslös självuppoffring. Händelsen, som är förlagd till 1560-talets blodiga strider i Östersjöprovinserna, brister emellertid i karakteriseringen och inre sannolikhet, hjälten, den livegna svärmaren Dagvård Frey, och hans med mer än broderskärlek älskade högättade fostersyster Agnes verka snarast som apoteoserade martyr- och helgongestalter, och ¦ej ens tsar Ivan den förskräcklige, som av den historiska förebilden lånat blodfullhet och fastare profilering, har undgått drag av en uppstyltad teatertyrann. Vad som trots dessa uppenbara svagheter entusiasmerade vid verkets första framträdande var — utom de förnämliga konstnärer, som uppburo huvudrollerna — dess rikedom på lyrisk innerlighet, språklig fägring och högtsträvande idealitet, egenskaper, som dock icke mäktade bereda skalden den varaktiga framgång, han drömt sig vinna med detta sitt »stora slag». I en vemodsfull liten dikt till sin mor biktade han med. öppenhjärtig omedelbarhet sin missräkning över att de stora förväntningarna icke blivit uppfyllda.

Sina icke minst betydande verk för scenen utförde B. genom sina kongeniala och språkligt mönstergilla tolkningar av utländska dramaturger (Hugo, Ponsard, Bornier), där han dokumenterade sig som en skicklig förnyare av den svenska alexandrinen. Originalens inre karaktär harmonierade även väl med översättarens eget skaplynne, och detsamma gäller de icke talrika men vackra försvenskningar, B. gjorde av några främmande lyriska skalder.

I formellt avseende har B: s dramatiska författarskap den betydelsen, att han i stället för den i äldre dramatik övliga blank-versén upptagit knitteln, som gav dialogen större rörlighet och även bättre överensstämde med den historiska stämningen. Det torde få anses mycket sannolikt, att detta tekniska grepp influerade på den unge August Strindberg, som vid denna tid inledde sin lysande dramatiska författarn ana. Men B. har även för Strindberg spelat en annan roll. Denne såg nämligen i honom en representant för »det gamla unga Sverige», en lycklig medtävlare, som vann publikens gunst endast därför, att han »levde på traditionen». Det har också gjorts sannolikt, att det är detta rivalskap, som Strindberg i »Gillets hemlighet» velat teckna i motsättningen mellan Sten, den verkligt nyskapande konstnären, och Jacques, som endast kunde »formerna». Även i novellen »Öfver molnen» i »Utopier och verklighet» har Strindberg behandlat sitt förhållande till B. (Lamm).

Till väsen och läggning var B. framför allt lyriker. Hans alstring som sådan blev under det senaste skedet av hans korta levnad allt sparsammare men nådde samtidigt en allt högre grad av yttre fulländning och själfull innerlighet. I månheten om formens ans och den estetiska granntycktheten har han lockat till en jämförelse med »les parnassiens», sina samtida skaldebröder i Frankrike. Då kritikens erkännande av hans allt utsöktare diktion någon gång förmäldes med en antydan om att formkulturen kunde drivas för långt, prisade han i den melodiska dikten »Vackert språk» »klangen i vår svenska sång» som skönare än det skönaste i vår natur och hyllade dess »älskade tvång» som ett medel till inre förädling och frigörelse. Någon bekännare av en blott utvärtes l'art-pour l'art-teori var sålunda B. aldrig, och långt ifrån att i en läckert utsirad verskonst bjuda det oädla och frivola lät han en kärleksfull vördnad för de positiva och bärande värdena i vårt andliga och nationella arv genomtränga sin diktning. Någon gång lät han även hänföra sig till polemiska inlägg av dagsaktuell innebörd, så i sonetten »Tavelskolan» med dess vassa filippik mot »barn av dvärgatiden», som »slå omkull sin fader med skryt, att man blev starkare än gubben» eller i det av 1870-talets försvarsstrider framlockade protestkvädet »Förräderi», som på sin tid väckte stort uppseende. Det mesta och bästa i B: s lyrik är emellertid av intimt personlig art. »Ditt väsens grundton var en elegi», säger Snoilsky i sin gripande minnessång över den hädangångne ungdomsvännen. Högre som diktare har B. heller aldrig nått, än då han under sina sista år som sinnebilder för sitt sångarliv valde de vårligt ljuva men förgängliga syrenerna, »de violetta blommor, vilka dofta ifrån en majdag till en juninatt», och i sina konstnärligt fullmogna »Elegier», vilka ensamma tillförsäkra honom ett hedersrum i vår litteratur, låter canzonens klockrena toner frambära den resignerade hjärte-ibikten från en sångare, som förbliver sitt värv trogen, även när solnedgången blivit hans enda ämne och han i sin tidiga höst förnimmer, huru hans lyra »av få blott kännes och känd skall bliva». Alla B: s biografer ha betygat samstämmigheten mellan hans dikt och hans personlighet. Han hade ett lättrört sångarsinne, överkänsligt för livets både glädje och sorg. Att detta sinne kunde hårt tyngas även av vad som förmenades honom i yttre vedermälen av erkännande, därom lämna vissa av hans efterlämnade brev diskreta antydningar. Tröst för missräkningar fann han helt visst ofta i ett umgängesliv, där hans livliga, spirituella och stundom även av träffsäker satir präglade konversation i förening med hans ridderliga väsen gjorde honom högt uppskattad. Mycket betydde även för honom det hjärtliga förhållandet till föräldrarna; vid både fadern och modern förblev han även efter deras skilsmässa varmt fäst, och särskilt nära stod han den älskade modern, som ock med varmt och förstående intresse följde hans litterära verksamhet. Under de sista levnadsåren, då svåra lidanden alldeles nedbröto hans kraft och levnadsmod, adlades alltmer hans resignation till kristlig ödmjukhet. Härom vittna skönt de två sista, av dödsaningar färgade dikterna av hans hand, »Fördragsamhet» och »Längtan» (Svensk kalender 1886), bägge besjungande eviga verkligheter, i vilka »en, som snart på dödens upptäcktsfärd lagt ut», funnit sitt ankarfäste.

Många av B: s vislyriska kväden och högtidssånger uppmärksammades av våra främsta kompositörer, bland dem A. F. Lindblad, August Söderman och Ludvig Norman. Hans »Samlade skrifter» utkommo 1889—90 i en av Harald Wieselgren redigerad upplaga på tre band, inledd med en levnadsteckning över skalden av K. D. af Wirsén, som även ägnat honom ett fint karakteriserande griftekväde och återupplivade hans minne i den idylliskt betonade dikten »Edvards bostad» (i »Toner och sägner» 1893). Vid budskapet om hans bortgång tolkade Snoilsky — i brev till S. H. Wikblad — vännernas höga uppskattning av B: s personlighet. »Hans förstörda hälsa hade även inverkat på det fina och ömtåliga strängaspelet i hans inre, men hjärtats godhet, trohet och pålitlighet överlevde på ett oförgätligt sätt avtagandet av de lysande, men mera flyktiga egenskaperna. För världen blev han kanske icke allt vad han var ämnad till, men för oss, som han höll av och som älskade honom, tillbaka, är hans minne ingen torso — för oss står han hel, hel i det ädlaste och bästa.»