1. Per Olof Bäckström, f. 21 dec. 1806 i Stockholm, d. 12 maj 1892 därstädes. Föräldrar: kryddkramhandlaren Olof Bäckström och Katarina Kristina Immerman. Åtnjöt undervisning dels enskilt, dels i privata skolor från 1812; elev vid Stockholms katedralskola (från 1821 gymnasium) 1820; student i Uppsala 8 okt. 1822; avlade kameralexamen 10 dec. 1827 och kansliexamen 10 juni 1828. E. o. kammarskrivare i krigskollegiet 20 dec. 1827 och i statskontoret 26 febr. 1828; meddelade tillika lektioner, dels från sommaren 1828 i flera enskilda hus, dels från okt. 1828 i fru Schensons flickpension; biträdande lärare i kateketen K. F. Rundbloms skola jan. 1829; övertog vid dennes död 6 febr. 1829 skolan och förestod densamma t. o. m. året 1833; förklarades kompetent att söka anställning i K. M:ts kansli 9 sept. 1828; e. o. kanslist i handels- och finansexpeditionen 11 okt. 1828; e. o. kammarskrivare vid flottans station i Stockholm 22 jan. 1829; e. o. amanuens vid K. biblioteket 27 juli 1829; kopist i kolonialdepartementet av K. M:ts kansli 2 maj 1833; e. o. kanslist i förvaltningen för sjöärenden 6 mars 1834; tjänstgjorde i expeditionsutskottets tryckeriavdelning vid riksdagen 1834–35; anställd vid Dagligt allehandas redaktion juni–aug. 1835 och 1838–jan. 1844; kanslist i kolonialdepartementet 22 febr. 1836 och i K. förvaltningen av sjöärenden 29 apr. 1836; protokollssekreterare i kolonialdepartementet 3 juli 1838; notarie i förvaltningen av sjöärenden 27 febr. 1840; sekreterare i expeditionsutskottet vid riksdagarna 1840–60; tf. amiralitetskammarråd 24 sept. 1845; förordnad 2 aug. 1848 att deltaga i granskningen av manufaktur- och ulldiskontfondens förvaltning för år 1847; amiralitetskammarråd 19 apr. 1853; ledamot av riksrätten 4 maj 1854; sekreterare i sjöförsvarskommittén nov. 1861–23 maj 1862 samt i konstitutionsutskottet vid riksdagarna 1862–67; chef för marinförvaltningens civilavdelning 7 dec. 1877; ledamot av kommittén för förberedande av 1879 års arkeologisk-antropologiska kongress i Stockholm 1878; erhöll avsked med pension 30 maj 1879. Ledamot av svenska fornskriftsällskapet 1844 och av Litteratursällskapet i Stockholm 1846; RVO.1849; ledamot av Stockholms läns hushållningssällskap 1857; RNO 1860; KVO1kl 1871; HedLÖS 1884.
Gift 1) 6 okt. 1838–16 mars 1852 med Lovisa Johanna (Nanna) Stridbeck, f. 6 dec. 1817, d. 25 jan. 1892. dotter till häradshövdingen Johan Magnus Severin Stridbeck; 2) 17 sept. 1854 med friherrinnan Ebba Kristina Aurora Beata Ottiliana von Schwerin, f. 31 dec. 1823, d. 14 apr. 1915, dotter till kaptenen i armén, f. d. löjtnanten, friherre Gustav Verner von Schwerin.
B. utgick ur ett hem, vars tillgångar trots att fadern drev en rörelse av viss omfattning icke medgåvo honom att agna sig åt de lärda studier, hans håg och läggning drogo honom till. Han måste sålunda genom att undervisa andra själv sörja för sitt uppehälle under studentåren. Under dylika omständigheter är det så mycket anmärkningsvärdare, att matrikeln över Stockholms nation särskilt inregistrerat, huru de examensprov han bestod blevo bedömda »med utmärkt beröm». De inkomster, han efter avlagd kameral- och kansliexamen fick såsom e. o. tjänsteman i ett antal Stockholmsverk och genom undervisningsverksamhet, voro även av så blygsam art, att han i början av sin karriär ännu behövde hemmets stöd, och även därför innebar det säkerligen ett hårt slag för honom, när fadern 1834 bortrycktes av den då härjande kolerafarsoten. Särskilt lämpad för B:s intressen var den tjänstgöring i K. biblioteket, som han påbörjade kort efter Uppsalaåren, och även om verket aldrig kunde bereda honom lön, var han där »tidtals rätt verksam». I gengäld mottog han tvivelsutan i biblioteket kraftiga eggelser till det författarskap, han så flitigt skulle komma att utöva, jämväl sedan han på annat håll fått en fastare och förmånligare position som ordinarie ämbetsman i kansliet och slutligen i förvaltningen av sjöärenden.
B:s litterära verksamhet är nästan enastående lång; den sträcker sig från 1830-talets mitt ända fram till 1890-talets ingång. Han började med översättningar, kalendrar och »almanackor» i tidens' stil — typisk är titeln »Historisk almanach för fruntimmer» (1840) — och inriktade redan från början sin strävan på popularisatorns och kompilatorns folkbildande uppgifter. Hans förnämsta företag under hans tidigare författarbana var otvivelaktigt samarbetet med G. Stephens och G. O. Hyltén-Cavallius i utgivandet av »Svenska folkböcker». Samtidigt utövade han 1835–45 en flitig journalistisk verksamhet, företrädesvis i Dagligt allehanda. Från ingången av 1860-talet började B. utge sina på trägen samlarmöda byggda »Öfversigter» över de europeiska staternas historia efter Wienkongressen 1815 och fortsatte därmed ännu under sitt sista levnadsdecennium, då han befordrade till trycket sin framställning av världshändelser t. o. m. 1887. Den insats i allmänbildningen, han gjorde med dessa revyer, fullständigades av de »Tidsbilder, historisk läsning för äldre och yngre», som han utgav 1869—74. Dessa arbeten gjorde honom meriterad för uppdraget att fortsätta K. G. Starbäcks »Berättelser ur svenska historien», sedan tilltagande sjuklighet hindrat den ursprunglige auktorn att fullborda sitt verk. På sex år utförde ock B. detta vidlyftiga och krävande uppdrag. Samtidigt hade han ändå gjort förarbeten till den 1884 utgivna »Svenska flottans historia», ett arbete, som på det närmaste harmonierade med. författarens ämbetsmannagärning inom den marina förvaltningen. Ännu vid 84 års ålder erhöll B. på egen begäran uppdraget att övertaga redigeringen av »Svenskt biografiskt lexikon», men detta värv torde trots hans sällsynta andliga vitalitet ha överstigit åldringens krafter. När döden ett par år senare ryckte pennan ur hans hand, stod han tillika mitt uppe i förberedelser för ännu en del av sina europeiska revyer.
Någon kritisk källforskare var B. icke, men hans kompilatoriska verk vila omisskännligt på en mycket omfattande beläsenhet och utmärka sig både för reda i framställningen och för noggrannhet i uppgifterna. Han hyste tvivelsutan inga anspråk på att betraktas som en historiker av vetenskapliga mått men kände det som en fosterländsk kallelse att sprida en lättillgänglig upplysning om de historiska händelseförlopp, ur vilka de nutida samhällstillstånden framgått. Den avsättning, hans huvudarbeten nådde, var ock så ansenlig, att deras inflytande på allmänbildningen i landet icke bör underskattas.
Kunnig och samvetsgrann i sina ämbetsvärv var B. högt värderad för sina sympatiska personliga egenskaper. Hans trägna mödor i statens och forskningens tjänst gjorde honom aldrig till vare sig en otillgänglig byråkrat eller en förtorkad bokmal. Länge var han en av centralfigurerna i en vittert-konstnärligt betonad krets av konservativt kynne, och en minnestecknare erinrar särskilt om huru B. var en av dem som, då Emelie Flygare först gjorde sig bemärkt, tog hand om nybörjarinnan — något som den berömda författarinnan på höjdpunkten av sin berömmelse och ännu i sin sena ålderdom tacksamt erkände. Han intresserade sig även för utvecklingen av Stockholms bildningsliv, bl.a. som ledamot av Sällskapet för befrämjande av Stockholms borgarskolas fortgång (från 1850) samt föreningarna för upprättandet av en högskola i Stockholm (från 1859) och för Nordiska museets främjande (från 1880). I huvudstadens ordensliv, särskilt inom Par Bricole, vars stormästare han var från 1878, spelade han en framstående roll ända in i sin ålders sena höst. Först under de sista levnadsåren, då han hade sorgen följa två söner till graven, började hans sinnes beundransvärda spänstighet att mattas. Men nästan ända till slutet sökte han sin ro i trägen möda. — Sparsamhet, ordningssinne och upprepade lyckade fastighetsaffärer inom och utom Stockholm gjorde med åren B. till en burgen man, vars bo mot slutet av hans liv visade en behållning av över 100,000 kr. K. biblioteket förvarar en av B. 1831 påbörjad, men efter ett par ansatser avbruten »Journal», vari han på gamla dagar infört viktigare data rörande sina befordringar och affärer och korta redogörelser för ett flertal utländska resor m. m. samt några vittra försök och familjeverser. Av betydelse för K. bibliotekets historia är en i dess ämbetsarkiv förvarad, 29 jan. 1835 av B. och en annan e. o. amanuens F. Carlstedt ingiven ansökan om arvode, vari upplysningar om bibliotekets tillstånd och arbetsuppgifter lämnas. — B:s första hustru, Nanna Stridbeck, efter faderns lantställe utanför Skanstull som flicka ofta kallad »Nanna på Sköndal», ihågkoms länge som en av dem, vilka genom hjärtegodhet och älskvärt behag, blixtrande intelligens och musikalisk talang skänkte glädje och glans åt sällskapslivet. Efter skilsmässan från mannen beredde hon en lång tid ett hem åt sin son Edvard och mottog honom ånyo, då han sjuk och bruten väntade på döden. Hennes liv fick, har hon själv sagt, sin bästa, färgrikt skiftande rikedom genom sonen. Beundrande hans begåvning och muntrad av hans barnsliga lynne, ägde hon en uppgift, som helt fyllde henne, i att skydda den opraktiske skalden »mot alla slags bedrägerier och otillbörliga anspråk» och skingra, hans svårmod, när han kände sig oförstådd.
E. N. Söderberg.