Emilie Carlén, Flygare- (f. Smith)

1. Emilie Flygare-Carlén, f. Smith, f. 8 aug. 1807 i Strömstad, d. 5 febr. 1892 i Stockholm. Föräldrar: sjökaptenen och handlanden Roger (skrev sig längre fram Rutger) Smith och Margareta Stiegler.

Gift 8 aug. 1827 med. läkaren Axel Flygare, f. 11 nov. 1792, d. 10 febr. 1833. Trolovad i aug. 1834 med sakföraren Jakob Reinhold Dalin, f. 9 sept. 1800, d. nov. 1835. Gift 20 jan. 1841 med litteratören Johan Gabriel Carlén (se nedan 2).

E. F.-C:s far härstammade på fädernet från bohuslänska sjökaptener och köpmän, hans mor tillhörde den adliga ätten Belfrage. Rutger Smith var en känslo- och stämningsmänniska med ständigt stegrad tungsinthet och stark böjelse för fantasiliv och mystik. Hans maka, rådmansdottern Margareta Stiegler från Strömstad, förefaller att ha varit nästan helt och hållet hans motsats. Med sitt lugna harmoniska lynne utövade hon enligt dotterns utsago ett välgörande inflytande på mannen, och hennes realistiska och praktiska förstånd kom väl till pass vid skötandet av det stora huset, ett av de förnämsta i det dåtida Strömstad.

E. F.-C. har själv framhållit, att hon ärvt en viss romantisk ådra från fadern och verklighetssinne från modern. Allra tidigast framträdde tydligen det romantiska draget hos henne. Det gick ganska klent med studierna för brödernas informator och i stadens enkla flickpension. Hon gjorde icke heller några vidare framsteg i de praktiska göromålen. Men hennes fantasiliv var desto livligare i verksamhet. Med intensivt intresse lyssnade hon till de gamla sjöbussarnas historier om sjörövare och havstroll. Ofta smög hon sig bort till de dunkla sjöbodarna, som hon i fantasien befolkade med hemlighetsfulla varelser. Hon fick ganska snart sitta inne och höra på, när romaner lästes högt för de äldre i familjekretsen, och vid tioårsåldern började hon på egen hand fördjupa sig i rövarromaner med mystiskt lockande titlar, såsom »Midnattsklockan» och' »Röfvarslottet>. Denna lektyr avsatte tydliga spår i den unga flickans första små litterära försök, som nu tillkommo. Såsom hon sedermera berättat, började de alla — typiskt-nog — på ungefär detta sätt: »Blodröd uppgick solen efter en rysligt kolsvart natt.»

När Emilie Smith var tolv år gammal, inträdde i viss mån en ny period i hennes liv. Nu fick hon under en följd av år medfölja fadern på hans skärgårdsresor med »Kulten». Hon gjorde sig snart hemmastadd på de olika fisklägena och kom här i närmare beröring med en hel mängd egenartade västkusttyper. Nästan alla figurer, som ännu verka levande i hennes skärgårdsromaner, återgå på verkliga personer, som hon lärde känna under dessa färder. Då träffade hon den manhaftiga Mor på Knäppen (i »Pål Varning») och den sluge patron Moss (i »Ett köpmanshus i skärgården») för att nämna ett par exempel. E. S. lärde allt mer och mer att iakttaga det levande livet omkring sig, och nu »bortdunstade så småningom lusten att i fantasien skapa historier jämte lusten för allt slags drömmeri». Hon utvecklades till en hurtig och okonstlad skärgårdstös, som kände livet ute på sjön bland »tjära, drev och spannmålssäckar» som sitt rätta element. Ett förut oanat praktiskt-ekonomiskt förstånd började ge sig till känna, och E. S. kunde vid sjutton års ålder t. o. m. övertaga »rederieb> över »Kulten». I sina västkustromaner skildrar hon gärna säkra, självständiga och duktiga flickor, t. ex. Majken i »Ett köpmanshus i skärgården». Den unga Emilie på »Kulten» är tydligen förebilden för dem alla.

Det vaknande verklighetssinnet tog sig nu uttryck i små satirer, elakheter om herrarna i Strömstad o. dyl., som ej saknade samband med 1700-talets diktning i denna genre (jmfr »Skuggspel», 2, s. 392). På moderns allvarliga inrådan upphörde E. S. väl snart härmed, men dessa lärospån fingo längre fram en viss betydelse för hennes förstå romaner, där man här och var träffar på ett karikatyrartat porträtt eller en vasst tecknad situation, som för i tankarna Anna Maria Lenngrens satirer.

Vid tjugu års ålder flyttade E. S. som nygift doktorinna Flygare in i läkarbostället i Sunnerbo (Småland). Äktenskapet tycks ha varit ganska omaka. Maken var kärv och häftig, ekonomien stod på dåliga fötter, och det karga småländska landskapet kunde för E. F. ej ersätta hembygdens omväxlande natur och det friska livet i skären. Helt förklarligt grep hon till romanläsning för att fylla sitt liv; hon slukade romaner mer ohejdat än någonsin förr. I sällskap var hon numera ofta mycket tankspridd, alldeles fången i sin romanvärld. Men intresset för levande livet och observationsförmågan slumrade icke helt och hållet. Stundom fick hon följa med mannen på hans tjänsteresor, och vad hon då iakttog på småländska herr- och prästgårdar beredde henne stoff för en del kommande romaner, som utspelas i denna miljö (t. ex. »Waldemar Klein»). Mannens död i febr. 1833 var en följd av en långsamt tärande sjukdom, som drabbat honom på hösten föregående år men dock ej hindrat honom i hans tjänsteutövning. För den unga hustrun var det ett tungt slag. »Gud vad jag lidit», bröt hon ut, »dock har jag den ljuvaste tröst av det lugn och samling, varmed han förutsåg det nära förestående viktiga momanget. Han talte ljuva ord för mig — till sista stund, och den kallnande handen tryckte, så länge den förmådde det.» Till sorgen kommo de ekonomiska svårigheterna. Boet måste gå till urarva konkurs, och änkan återvände till hembygden utblottad på allt utom sin lilla pension.

»Min Gud — Gud — Gud —, jag tackar Dig, att jag blott en gång i min levnad kan överleva en sådan stund», hade E. F. skrivit efter makens död, men vilka än de känslor må ha varit, som bundit henne vid denne, är det säkert, att det återstod henne att pröva ej blott bittrare skilsmässor utan även kärlekens verkliga makt. I Lurs socken (Bohuslän), där hon slagit sig ned, träffade hon en ung begåvad jurist, Reinhold Dalin. De förälskade sig passionerat i varandra, och trolovning ingicks i aug. 1834. Men strax innan bröllopet skulle stå, drabbades E. F. av den stora sorgen att mista sin trolovade, som hastigt avled i nov. 1835. Den 9 maj 1836 föddes hennes och Dalins barn, den sedermera rätt bekanta författarinnan Rosaura (Rosa) Carlén (se nedan 5).

Enligt E. F.-C:s egen utsago betydde Dalin ofantligt mycket för hennes personliga utveckling. Tyvärr äro källorna alldeles för knapphändiga på denna punkt. Helt säkert verkade han med sin rika bildning och sina starka litterära anlag mycket impulsgivande på den författarverksamhet, som hon under denna tid tycks ha bedrivit. Det är emellertid ännu en öppen fråga, om hon redan nu skrev något på de romaner, som senare kommo i tryck. Man kan anteckna som ett ganska intressant faktum, att hjältarna i nästan alla hennes romaner, från »Waldemar Klein» (1838) t. o. m. »Kyrkoinvigningen i Hammarby» (1840) äga ett starkt släkttycke med Dalin. De karakteriseras som »melankoliska», »snillrika» och »excentriska», just den bild, som man genom författarinnans skildringar och ett annat uttalande får av honom, men otvivelaktigt har också Byron spelat en roll för uppfattningen av modellen och hjältetypens utformning.

Några år efter Dalins död utkom E. F: s första arbete, den förut nämnda »Waldemar Klein», raskt följt av en hel rad andra romaner, mestadels intrigberättelser i fru Sofia Margareta von Knorrings genre, men utan denna författarinnas eleganta stil, spiritualitet och extremt aristokratiska miljö. Man lägger hos författarinnan också märke till en allmän demokratisk tendens, som blir allt starkare med åren. Detta är ganska förklarligt, då hon 1839 flyttade till Stockholm och här fick sitt huvudsakliga umgänge bland liberala litteratörer och tidningsmän. Hon upptogs i det »Aganippiska brunnssällskapet, en av de sammanslutningar, där de litterära kretsarna brukade mötas i sällskaplig samvaro. Den vackra, livliga och redan berömda trettioåriga änkan blev i Stockholm föremål för mycken beundran och hyllning. Ett djupt intryck synes hon ha gjort på den finländske tänkaren J. V. Snellman, men hennes val föll på den kunnige och originelle J. G. Carlén, en bland de mera kända figurerna i det liberala kotteriet. Makarnas hem blev en lång följd av år en samlingspunkt för vad dåtida Stockholm hade av litterära förmågor. A. Blanche, V. von Braun, G. H. Mellin, O. P. Sturzen-Becker och många andra umgingos här. Äktenskapet var utan tvivel grundat på verklig hängivenhet men saknade icke slitningar, särskilt på grund av mannens smak för uteliv. Det blev hustrun, som så gott som ensam fick sammanhålla hemmets ekonomi. För E. F.-C. var Carlén emellertid en värdefull litterär rådgivare, särskilt i formellt och stilistiskt avseende. Vad han härutinnan betytt för henne, ser man bäst, om man iakttager, huru klichéer och andra stilistiska utsvävningar efter giftermålet avtaga i hennes romaner.

E. F.-C:s ställning var, sedan hon slagit igenom med sina romaner, synnerligen god. Hennes arbeten honorerades högt och översattes flitigt särskilt till tyska. Vid sidan av Esaias Tegnér och Fredrika Bremer framstod hon i själva verket i utlandet som en av de mest kända representanterna för dåtida svensk litteratur. Den flitiga produktionen, som fortfor även efter giftermålet med Carlén, avsatte en till två stora romaner varje år. Jämte arbeten av ganska ringa värde tillkommo nu också flera betydande skärgårdsberättelser, bland dem »Rosen på Tistelön» (1842), samt den stora mot läseriet riktade tendensromanen »En natt vid Bullar-sjön» (1847). Först 1851 inträdde en paus i den överrika alstringen. Romanen »Ett rykte» (1850) hade mottagits av en ganska skarp sedlig indignation i pressen på grund av några rätt dristiga skildringar i boken. Detta gick författarinnan hårt till sinnet, och följande år träffades hon av en sorg, som grep henne mycket djupt. Hon miste då — efter att tidigare ha förlorat sin dotter i första äktenskapet — sin son, den lovande.unge författaren Edvard Flygare. Icke förrän 1859 framträdde E. F.-C. ånyo inför offentligheten. Då kom som följetong i Aftonbladet »Ett köpmanshus i skärgården», västkustens klassiska epos, ett verk av barndomserinringar liksom det huvudsakligen självbiografiska arbetet »Skuggspel», som utkom 1865. Tio år därefter gick maken bort. Under de många följande änkeåren försjönk E. F.-C. alltmer i minnet, i det förflutna, som för den gamla halvblinda, som saknade kontakt med nuet, framstod med förklarad glans. Under en sådan stämning tillkommo hennes »Minnen» (1878), som för övrigt innehålla en hel del intressanta drag från umgängeslivet i makarna C: s salong.

E. F.-C. har själv berättat en episod, som är mycket karakteristisk för hennes personlighet. I slutet av 1830-talet besökte hon Fredrika Bremer, och den senare utvecklade för henne sina filosofiska tankar. Några gånger frågade hon: »Följer fru Flygare med?» — »Jag försöker!» svarade E. F.-C. ».. .men ack, hon blev i alla fall städse ensam på flykten till regioner, där jag måste stanna nedanföre och blott se på.» E. F.-C. förblev hela sitt liv till sitt innersta den enkla skärgårdsflickan utan »boklärdom» och utan djupare förståelse för högre idéer. Det är en brist, vilken klart framträder i ett verk som »En natt vid Bullar-sjön», som blivit skevt framför allt genom denna begränsning och icke blott emedan läseriet där ses ur deri dåtida liberalismens ensidiga synvinkel. I den ena av bokens huvudfigurer, Justus, har E. F.-C. velat skildra en mycket begåvad religiös svärmare utan att kunna ge verklig illusion åt hans intelligens och idealitet. Hon hade bättre förståelse för de affekter av jordisk art, som kunna ligga under och bestämma den religiösa känslan. Därför komma åtskilliga passager i boken förvånande nära åttiotalsnaturalismens skildringar av liknande ämnen.

Man kan säga, att E. F.:C. i viss mån var född naturalist med sitt sinne för det elementära och sin skarpa iakttagelseförmåga. När hon skall skildra aristokratkretsar, som hon aldrig kommit i riktig kontakt med, blir hon vanligen fadd och trivial. Annat är förhållandet med västkustskildringarna, där hon kunnat stödja sig på verklig livserfarenhet. E. F.-C. hade redan klart för sig sin begåvning och dess begränsning, när hon i företalet till »Waldemar Klein» utvecklade sitt litterära program. Hon fattade här rätt som sin uppgift att teckna ej »detta höga liv, denna rikedom på känslor ...» (fru von Knorrings romaner åsyftas) utan »trogna bilder av det som möter oss under livets växlande skiften», som synes en fullt realistisk proklamation. Men det fanns också hos fru F.-C. ett starkt sinne för det fantastiska och hemlighetsfulla, ett fädernearv, som ytterligare närts genom okritisk romanläsning. Hennes tidigare böcker äro fulla av en gräll och ganska okultiverad romantik i stil med Spiess och dylika förebilder, och denna romantik kom igen med förnyad styrka under senare hälften av 1840-talet efter en mer realistiskt färgad period (se särskilt »Rosen på Tistelön» och »Pål Varning»). — »Ett köpmanshus i skärgården» med sina breda realistiskt-humoristiska skildringar innebär i viss grad en reaktion mot den tidigare romaneska smaken.

Det var med åtskillig tvekan, som E. F.-C. gav ut sin första västkustroman, »Rosen på Tistelön» (1842). Hon var rädd, att hennes skildringar skulle »lukta havstång, tjära och simpelhet redan på långt håll». Författarinnan misstog sig ej heller alldeles på kritiken. Aftonbladet ställde sig undrande inför hennes galleri av »besynnerliga» figurer, och andra organ funno hennes skärgårdstyper för litet idealiserade. Man stod inför något i svensk diktning ännu ganska oprövat, nämligen ett försök att realistiskt skildra provinsiell miljö och provinsiella gestalter. Själv var författarinnan även medveten härom. Medan hon ännu väntade på recensenternas dom, skrev hon i ett förtroligt brev: »Min övertygelse är, att jag har förtjänst av att hava skrivit ett arbete, där jag börjat en ny väg inom vår litteratur. Jag har skildrat människor i ställningar och förhållanden mindre romantiska än sanna. Jag har tecknat ett liv — som väl kunde förtjänt en bättre penna — men jag har tecknat det varmt. Och själv njutit av att återkalla minnena av mina åtskilliga vistelser i skärgården.» Helt säkert stod E. F.-C. icke oberoende av litterära förebilder, men saken har ännu icke varit underkastad närmare utredning. Walter Scott var föremål för hennes stora beundran, och hans bruk att i sina romaner införa enkla människor i en etnografiskt bestämd miljö bildar otvivelaktigt en viktig förutsättning för hennes provinsiella och folkliga skildringar. Hon torde också ha lärt av Scott att noggrannare än förr ange den yttre miljön, att notera allt som kan iakttagas och avlyssnas i personers uppträdande. Sannolikt har även den engelska sjöromanen (Cooper, Marryat) i viss mån verkat inspirerande. Så t. ex. för mer än en gång den jovialiska och humoristiska svadan hos hennes sjöbussar i tankarna Marryats skeppargubbar.

E. F.-C. ser i den bohuslänska miljön idyllen, de små trevna, alltför prydliga husen med pelargonier vid fönstren och träsnitt på väggarna. Hon kan också uppfånga en sådan interiör som Mors på Knäppen skärgårdsvärdshus. Här finnes i hennes miljöteckning ej ett uns försköning av verkligheten. Som sig bör på en äkta sjömanskrog, simma smörgåsar, sockerbitar, skorpor och tobaksblad omkring på disken i utspillt öl och brännvin. Allt det övriga beskrives i samma stil. E. F.-C. här väl ej »upptäckt» västkustens skönhet — hon skönjer däri snarare något fult —, men hon ser i denna natur det gripande, patetiska, som oskiljaktigt hör samman med de uppskakande händelser, som utspelas på havet. När hennes naturskildringskonst är som bäst, kan hon ge en suggestivt mättad bild med stark stämning. Vi äga i E. F.-C. även en dramatisk berättarinna av rang. Vid skildringen av de spännande skådespelen på havet, en besättnings kamp mot döden eller smugglares och jaktlöjtnanters vilda kappfärder, kommer det en hetsig rytm i framställningen, en blixtlik belysning av de hastigt växlande situationerna. En sådan scen som de bägge Haraldssönernas mord på jaktlöjtnanten i början av »Rosen på Tistelön» tillhör glanspunkterna i den samtida svenska prosan.

I fråga om personteckningen står den sistnämnda romanen emellertid ännu icke så högt. Då lär man bättre känna författarinnans förmåga i den vägen uti »Enslingen på Johännisskäret» (1846) och »Ett köpmanshus i skärgården». Vad som förenar alla dessa västkusttyper — köpmän, jaktlöjtnanter, kaptener och fiskare — är kanske framför allt äventyrshågen. De tyckas alla ha något av »vikingablodet» i ådrorna. Men å andra sidan äro blott några få, t. ex. Olaus Esbjörnsson i »Ett köpmanshus i skärgården», verkligen hårda och långsint hämndgiriga — påminnande om personerna i de isländska släktromanerna. Mestadels är befolkningen sympatiskt uppfattad, t. o. m. skälmarna, såsom köpman Moss, visa sig egentligen vara ganska hyggliga karlar. Allt som allt har fru F.-C. förstått att fånga en hel del karakteristiska drag hos sina skärgårdsgubbar. Flaggskeppare Stormbom i »Enslingen på Johännis-skäret» står väl som prototypen för dem alla. De tala sitt bildrika sjömansspråk, de kunna vara hetlevrade men äro i botten synnerligen jovialiska, de ha sinne för ett skämtsamt streck men äro innerst religiösa, även om de utan tvekan läsa sin aftonpsalm vid groggen. Det är samma kynne, som möter oss hos den dråplige kapellpredikanten (i »Ett köpmanshus i skärgården»), vilken avbryter gudstjänsten, när ma-krillstirnmet kommer utanför fiskläget.

Bredvid skärgårdsskildringarna äga E. F.-C:s romaner med miljö från det inre av landet mindre betydelse. Orättvist bortglömd är likväl »Kamrer Lassman» (1842) med sin stundom mycket lustiga teckning av stockholmska hantverkare, klädmånglerskor- och vigilerande extraordinarie tjänstemän i ämbetsverken. Från 1840-talets slut spårar man därjämte i dessa senare romaner allt djärvare och mindre konventionella försök att skildra egenartade, komplicerade gestalter, särskilt kvinnor. Här prövade E. F.-C. tydligen på något, som låg utanför hennes psykologiska räckvidd, men blotta ansatsen att vilja, framställa en kvinna, som på en gång är »helgon, kurtisan och ärbar hustru» (Lilia i »Ett rykte») var ett ganska ovanligt experiment i den dåtida svenska litteraturen.