Gustaf Henrik Mellin

Mellin, Gustaf Henrik, f 23 april 1803 i Siikajoki, Uleåborgs län, d 2 aug 1876 i N Vram, Krist. Föräldrar: kh Abraham M o Sara Margaretha Wacklin. Inskr vid UU 29 sept 21, prästex 1 juli 29, prästv 9 juli 29, komministersadjunkt i Klara förs, Sthlm, 8 juni 30, v kollega vid Klara h lärdomsskola ht 30, utg av tidskr Museum för naturvetensk, konst o historia febr 35 (utg:bevis 17 febr)–37, av Sverige framstäldt i teckningar dec 36 (utg: bevis 24 dec)–mars 40, v komminister i Klara förs 20 juni 37–sept 39, utg av Folkskrifter sept 39 (utg:bevis 7 sept–dec 40, pastoralex i Strängnäs 4 nov 39, eo kanslist hos prästeståndet vid riksdagen 44–45, ord kanslist där 47 o 50, bataljonspredikant vid Svea livgarde 18 febr 48, tf regementspastor vid gardet vid exp till Fyn maj–sept 48 o sommaren 49, kh i N Vram o Bjuv 24 sept 51 (tilltr 52), prost 28 jan 53, tf kontraktsprost i S Åsbo hd några månader 58 o 59, led av Kristianstad läns landsting 65–66. – Förf.

G 23 april 1844 i Sthlm, Klara, m Henriette Sophie Gyllenram, f 18 dec 1810 där, ibid, d 17 nov 1883 i Lund, dtr till hovjun-karen o auditören Carl Anton G o Charlotta Fredrica L'Orange.

M tvangs som barn lämna sin österbottniska hembygd under dramatiska omständigheter. Hemmet förstördes till stor del under drabbningen vid Revolaks i april 1808, då en rysk styrka besegrades av svenskar och finnar. Då ryssarna på hösten återkom till trakten fann M:s far det rådligast att lämna Revolaks, eftersom han fruktade repressalier för sitt "patriotiska förhållande före och under slaget" (Biogr Lex). Själv följde han med de retirerande sv trupperna runt Bottenviken medan hustru och barn inkvarterades i Uleå-borg. Först 1810 kunde familjen återförenas i Sverige, där fadern s å utnämndes till kyrkoherde i Tun nära Lidköping. Hos M grundlade dessa upplevelser en stark ryssfientlighet.

Tidigt föräldralös omhändertogs M av skalden och dåvarande kyrkoherden i Kumla F M Franzén (bd 16), med vilken han räknade släktskap på mödernet. Som gymnasist i Strängnäs började M visa litterära intressen och tycks här också ha stiftat bekantskap med ett par äldre kamrater som sedermera blev namnkunniga författare, Erik Sjöberg (Vitalis) och K A Nicander. Studentåren i Uppsala präglades av ekonomiska bekymmer som tvingade M att periodvis söka kondition som informator på olika platser. Vid prästvigningen 1829 kallades han av sin gynnare Franzén, då kyrkoherde i Klara, till tjänstgöring i dennes församling, och här verkade han sedan under mer än två årtionden som adjunkt och v komminister.

Som författare gjorde M sig först bemärkt med ett skaldestycke, Erik XIV och hans son, som 1828 prisbelönades av SA, och han fick året därpå en betydande framgång hos kritik och publik med sin första historiska berättelse, Blomman på Kinnekulle. Den uppmärksamhet som kom denna novell till del minskades inte av att förläggaren Z Haeggström (bd 17) utan M:s vetskap gjorde en ny upplaga sedan den första slutsålts, något som ledde till en omskriven tryckfrihetsprocess. M förstod dessutom att hålla publikintresset vid liv genom att i rask följd ge ut flera fortsättningar av Blomman på Kinnekulle. Han påbörjade vid denna tid också sin mångåriga verksamhet som redaktör för den vittra kalendern Vinterblommor. Företaget var inte originellt – den litterära kalendern var en favoriserad publiceringsform under romantik och efterromantik – men blev för sv förhållanden ovanligt långlivat och hade välrenommerade medarbetare, bl a Runeberg. M själv bidrog varje år med en ny novell.

Litterärt framgångsrik och med stor talang för vänskapligt umgänge drogs M snart in i kretsarna av yngre författare, konstnärer och tidningsmän, där hans åsikter, till viss förargelse för fosterfadern Franzén, fick en liberal inriktning. Särskilt aktiv var han i gruppen kring halvveckotidningen Freja, som bland medlemmarna räknade A Blanche (bd 4), J G Carlén (bd 7), J A Kiellman-Göranson (bd 21), K af Kullberg (bd 21) mfl. Här greps M av tidens rabulistiska strömningar och gav sig under de upprörda åren mot 30-talets slut in i den politiska polemiken, bl a genom en rad mot kung och regering riktade tendensberättelser i Freja (Politiskt-romantiska silhouetter ur Sveriges historia). Han deltog också i den ilskna fejden mellan Freja och Aftonbladet och hade stor del i de parodiska imitationer av L J Hiertas tidning som Frejakotteriet gav ut 1837 (Det sista Aftonbladet). Stor sensation som politisk pamflettist väckte han 1840 med den egenartade fram tids berättelsen Sveriges sista strid, som handlar om hur Sverige ockuperas av ryssarna men till slut befrias; en rad kända personer fick här, under sina verkliga namn, uppträda som frihetshjältar eller förrädare. M framträder i denna skrift som en utpräglad representant för den ryskfientliga och finlandsrevanschistiska falangen inom samtida liberalism. Han hyste samtidigt starka sympatier för skandinavismen och deltog vid 40-talets slut i de presskampanjer som syftade till aktivt sv stöd åt danskarna i den slesvigska konflikten. Som bataljonspredikant vid Svea livgarde fick han också följa sitt regemente på expeditionen till Fyn 1848, en upplevelse av stora mått för den svärmiskt patriotiske M. Litterärt omsatte han den bl a i den lilla romanen Fremlingen från Als.

I det litterära och konstnärliga sällskapslivet i Sthlm spelade M en central roll, bl a i Par Bricole och i det s k Aganippiska brunnssällskapet, där författare och publicister församlades med den vittre komministern i Storkyrkoförsamlingen C F Dahlgren (bd 9) som primus motor. Som litterär rådgivare, mellanhand i förlagsaffärer och faderlig vän i allmänhet var M både ett stöd för många kollegor och en tillgång för förläggarna.

M:s prästerliga verksamhet är mindre väl dokumenterad än hans litterära; av allt att döma lade han emellertid ner ett oklanderligt arbete i sin församlingstjänst. Det politiska frisinnet hindrade honom inte från att hysa en solitt statskyrklig uppfattning, och de litterära vännerna fann hans predikningar mer dogmatiska än poetiska. Som många liberaler hade han en förnuftsbetonad aversion mot läseriet och de extatiska väckelserörelserna, något som framgår bl a av novellen Fremlingen bland de sina. I en annan berättelse, Presten medborgare (i Politiskt-romantiska silhouetter), finns uttalanden om att prästerskapet måste tjäna folket, dela dess intressen, kämpa för upplysning osv, åsikter som väl ansluter sig till samtida liberala synsätt och påminner om C J L Almqvists förkunnelse. Dennes äktenskapsuppfattning kunde M emellertid inte dela, och han hade ett finger med i åtminstone en av stridsskrifterna mot Det går an, nämligen J V Snellmans fingerade fortsättning av Almqvists berättelse.

Som författare var M produktiv, men den flyhänthet han lade i dagen – E Flygare-Carlén förundrades över hans "rent av outransakliga förmåga" att skriva om vad som helst – hade också en baksida i form av ytlighet och osjälvständighet. Under många år var han intensivt efterfrågad som medarbetare eller galjonsfigur i alla sorters litterära projekt och bokhandelsföretag, och då han inte minst av ekonomiska skäl hade svårt att säga nej splittrades hans författarskap i ett dilettantiskt mångskriveri. Han skrev texter till biografiska, etnografiska och topografiska planschverk, författade person- och samtidshistoriska översikter, populariserade och romantiserade mytologiska och historiska ämnen, gav ut resehandböcker samt läroböcker i sv historia och litteraturhistoria. I de flesta av alla dessa branscher var han emellertid knappast något annat än en smidig kompilator; hans historiesyn var utpräglat götisk-romantisk, och den sv litteraturhistoria han gav ut 1860 är till stor del rent biografisk och anekdotisk.

En klart originellare insats gjorde han inom den historiska novellen och romanen, vilka genrer var praktiskt taget okända i sv litteratur ännu vid slutet av 1820-talet (G W Gumaelius' Thord Bonde, betecknad som den första svenska historiska romanen överhuvudtaget, utkom 1828). De litterära impulserna hade M sannolikt hämtat från flera olika håll, från tysken C F van der Veide, från dansken B S Ingemann och framförallt från Walter Scott. De tidigare novellerna, Blomman på Kinnekulle och dess fortsättningar (Anna Reibnitz, Gustaf Brahe), är liksom flera senare (Jacob Casimir de la Gardie, Tåget öfver Store Belt) adelsberättelser med 15- och 1600-talens politiska historia som bakgrund. Liknande ämnen ur den sv historien hade behandlats av van der Veide och den delvis romantiserat krönikeartade uppläggningen erinrar om Ingemanns dansknationella romaner. Ett Scott-influerat maner märks i intresset för konkreta miljödetaljer, kläder, vapen osv liksom i en del andra realistiska drag, t ex de humoristiskt skildrade bipersonerna och de livfulla folkliga masscenerna.

Till helt övervägande del har M:s historiska berättelser, som med tiden kom att uppgå till åtskilliga tiotal, en sv lokalisering eller bakgrund; de spelar däremot under vitt skilda epoker, från tidig medeltid till finska kriget 1808–09. Detta sistnämnda för M särdeles aktuella stoff utnyttjade han framförallt i novellen Pavo Nissinen, som väckte Runebergs intresse och på sitt sätt kan kallas för en föregångare till Fänrik Ståls sägner. Vildmarks- och stigfinnarromantiken i denna berättelse bär spår av M:s omvittnat flitiga läsning av J Fenimore Cooper, som säkert också haft betydelse för den ganska rappa sjönovellen Ulla Fersen, vars handling är hämtad från ryska kriget 1788. Pavo Nissinen m fl arbeten speglar emellertid också en så småningom framträdande social och demokratisk tendens i författarskapet, där den historiska novellen ibland fick formen av borgerlig idyll (Flickorna i Askersund) och där de pittoreskt sedeskildrande folklivs berättelserna med tiden växte i antal (Ett äfventyr i Bohusläns skären, Kolmårds-boerna m fl). M prövade överhuvudtaget på många olika genrer utöver den historiska. I bagaget ingick både en romantisk skräckroman (Johannes Fjällman) och, sedan den sociala sensationsromanen blivit på modet, kärleks- och familjemelodramer i samtidsmiljö (Den unga grefvinnan mil).

M hade flera goda sidor som författare: han kunde i sina bästa stunder berätta ledigt och medryckande med inslag av en viss drastisk humor. Hans kapacitet som människoskildrare och karaktärsskapare var däremot obetydlig. Förvecklingarna är tröttsamt många, och stilen präglas av efterromantiska schabloner; särskilt de tidigare berättelserna tyngs av en myckenhet historisk rekvisita. Den samtida kritiken placerade honom tidigt i facket för aktningsvärda, mindre betydande skribenter och var honom därefter vanligen mycket bevågen, även om den satiriske H B Palmaer i Aftonbladet tillät sig en del elakheter mot sin gode vän M. Han hade under många år en stor och trogen läsekrets, och en lång rad av novellerna utkom i nya upplagor och samlingsvolymer.