Ernst Harald Edin

2. Ernst Harald Edin, den föregåendes broder, f. 26 mars 1885 i Piteå, d. 7 juli 1941 i Stockholm (Engelbr.). Mogenhetsex. i Luleå juni 1903; lantbrukspraktik i Skåne och Östergötland 1904– 06; student vid Uppsala univ. vt. 1905; agronom vid Ultuna lantbruksinstitut 1908; fil. kand. i Uppsala 15 sept. 1911; assistent vid Centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdets husdjursavdelning 1912–20; laborator där 1921–33; professor och föreståndare vid Lantbrukshögskolans husdjursförsöksanstalt 1933 till sin död; studieresor i Tyskland 1914 och 1925, i Danmark och Norge 1922–23 för studier rörande husdjursförsök och metoder härför samt försöksgårdsverksamheten i Danmark och Norge; företog med ett från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse erhållet stipendium studieresor i U. S. A., Kanada och England 1923–24, varvid de i resp. länder mest betydelsefulla undervisnings- och försöksanstalterna på husdjursskötselns område studerades; studerade och utförde experiment omkring två månader med den i Penn State College uppställda respirationskalorimetern samt studerade högskolans olika institutioner för husdjursskötsel; företog med statsunderstöd en resa till Finland 1931 för studium av den då nya AIV-metoden för grönfoderensilering. LLA 1934; RNO 1938.

G. 24 juni 1917 i Uppsala m. gymnastikdirektören Ulla Ribbing, f. 28 mars 1893 i Stockholm (Hedv. El), dotter av hovrättsrådet och häradshövdingen, jur. hedersdoktor Gustaf Ribbing och Carolina (Lina) Sofia Meyer.

Harald E. var redan som ung intresserad av jordbruk och husdjursskötsel, men den verksamhet, som sedan skulle bli hans livsuppgift, började först i och med hans anställning som assistent vid Centralanstaltens husdjursavdelning 1912 under ledning av professor Nils Hansson, vilken han sedan efterträdde. Här öppnades ett rikt och omväxlande arbetsfält för den energiske försöksmannen; många för vår husdjursskötsel och den fortsatta försöksverksamheten på detta område mycket värdefulla undersökningar, speciellt rörande husdjurens utfodring, ha nämligen utförts av honom, varom hans rikhaltiga författarskap också bär vittnesbörd. Som experimentator var E. ovanligt skicklig och framgångsrik, vilket särskilt kom till uttryck i hans metodundersökningar, varav i synnerhet en metod för undersökning av fodermedlens smältbarhet enligt den så kallade ledkroppsprincipen förtjänar nämnas. Genom användning av denna metod minskas arbetet med smältbarhetsbestämningarna, som trots detta kunna utföras med stor precision.

Studier rörande cellulosans användning som kreatursfoder upptogo en stor del av E:s intresse. När foderbrist under världskriget 1914–18 hotade vårt land, började E. sina betydelsefulla undersökningar på detta område. Med stöd av de resultat, som därvid uppnåddes, lyckades han genom nya försök på ett förtjänstfullt sätt tillrättalägga cellulosautfodringen vid den hotande foderbristen 1940–41, varigenom en katastrofal nedslaktning av vår husdjursstam kunde förhindras.

E. utförde även omfattande experiment med foderkonservering och lyckades bland annat utarbeta metoder för våtkonservering av fiskprodukter till foder, vilket är av stor betydelse, när tillgången på annat proteinfoder är knapp. Av E:s senaste arbeten förtjänar uppfinning av en metod för indirekt gasmätning vid respirationsförsök med djur särskild uppmärksamhet. De ämnesomsättningsförsök, som hittills kommit till utförande, grunda sig på kvantitativ mätning av samtliga ämnesomsättningsprodukter, alltså även de gasformiga, vilket ställer stora krav på såväl apparatur som försöksteknik i övrigt. Enligt den av E. utexperimenterade metoden blir den kvantitativa mätningen av omsättningsgaserna obehövlig; i stället inledes en hjälpgas i luftströmmen, vartill E. vid sina experiment använde ammoniak. I prov, som uttagas ur gasströmmen, bestämmes sedan relationen mellan hjälpgasen och de övriga gaserna, och med ledning därav kunna omsättningsgaserna beräknas. E. fick emellertid icke vara med om att tillämpa sin metod vid omsättningsförsök med djur, varför denna uppgift lämnats till hans efterföljare.

Förutom de nu nämnda verksamhetsområdena har E. nedlagt ett förtjänstfullt arbete vid försöksanstalternas omorganisation och införlivande med Lantbrukshögskolan.

Som chef var E. korrekt och sympatisk och ett gott föredöme i fråga om arbetsamhet och plikt i tjänsten. Han var också en god arbetskamrat, alltid uppslagsrik samt hjälpsam och oegennyttig. E. hade även förmåga att väcka entusiasm och glädje i arbetet och var därför högt uppskattad såväl av sina underordnade som arbetskamrater.