Erik Ekholm

1. Erik Ekholm, f. 24 dec. 1716 i Sala, d. 18 sept. 1784 i Stockholm (Nik.). Föräldrar: strumpvävaren och rådmannen Anders Ekholm och Anna Kilander. Student vid Uppsala univ. 9 febr. 1736, avgick dec. 1748; ämnessven i Vetenskapsakademien 1748; e. o. kanslist i Antikvitetsarkivet 26 febr. 1751; tf. notarie vid Bokauktionskammaren i Stockholm 6 aug. 1753; ordinarie 1758–84. Publicist och samlare.

G. omkr. 1753 m. Adriana Lovisa Bréant (Briant), dp 28 sept. 1729 i Stockholm (Kat.), d. 21 okt. 1800 (Nik.), dotter av krigskommissarien Johan Bréant (Briant) och Anna Husgafvel.

E. studerade i Uppsala bl. a. svenska språket och utländska språk, lärdomshistoria och kyrkohistoria samt överflyttade 1748 till Stockholm och sysslade där först med korrekturläsning i tryckerierna. Från 1751 hade han en anspråkslös plats i Antikvitetsarkivet men fick sin egentliga verksamhet som bokauktionsnotarie i Stockholm under den långa tiden av trettioett år (1753–84). Mest bekant torde E. vara som publicist, närmast som tidskriftsutgivare samt genom polemiskt författarskap i skiftande ämnen, särskilt stavningsfrågor och teologiska spörsmål, i vilka han polemiserade mot de ortodoxa. Typisk kverulant av naturen – »ett oroligt huvud» kallar honom Stockholms konsistorium i en skrivelse till K. M:t – gjorde sig E. »känd för ett småaktigt och grälsjukt skrivsätt och gör överhuvudtaget knappast något sympatiskt intryck» (Kolmodin). Konsistoriet, med vilket han på grund av bl. a. sin herrnhutism låg i ständig strid och som insinuerade, att E. »av hypokondrisk sjukdom» ej vore fullt klok (»lika som rörd till sina sinnen»), frånkände honom dock ej »vacker insikt i åtskilliga studier». Att E. i varje fall 1756 var direkt sjuk och »gaaet fra Forstanden», framgår av J. Langebeks publicerade brev. Gjörwell ansåg E. vara »en ganska skarpsynt criticus samt förfärlig ordhäcklare».

När E. blivit ämnessven i Vetenskapsakademien kastade han sig genast in i den då pågående striden om svenska språkets stavning, särskilt i polemik mot den fantastiske och besynnerlige lundaprofessorn Lars Laurel, som inlämnat ett rättstavningsförslag till akademien. Redan i april 1748 översände E. till akademien ett »förslag till ordastavningen i svenska språket» och vid akademiens sammanträde den 18 juni s. å. upplästes ett E:s »utkast» angående behållande av f i slutet av ord men bortkastande av v i kombinationen fv inuti ord. Båda förslagen remitterades till Laurel, mot vars utlåtande E. sedan skarpt polemiserade (VA:s prot. 3 sept. s. å.). Han erbjöd sig hos akademien i febr. 1749 att utarbeta en svensk grammatik och en ordbok. Sitt rättstavningsförslag omarbetade E. sedan dels i skriften »Det rätta stafningssättet i svenskan» (1758), dels i en stridsskrift mot Sven Hof, »Det rätta skrifsättet i vissa ord» (s. å.), båda recenserade i Lärda tidningar. E. hade den riktiga tanken, att lånord böra skrivas på svenskt sätt. Han var eljest en ivrig anhängare av »bruket», dock med tre undantag: han ville skriva, kk i st. f. ek, ok i st. f. och samt, såsom han redan 1748 angav, f i st. f. fv. Enligt A. Noreen var E. troligen identisk med pseudonymen Bomberfelt, som sedan dellog i diskussionen i frågan i Den swenska Mercurius 1756. E. utvecklade ytterligare sina meningar under fortsatt polemik mot bl. a. Hof, i »Kritiska ok historiska handlingar, rörande svenska historien ok språket (1–3, 1760). Det blev emellertid varken Laurel eller E, som slutligen fick Vetenskapsakademiens gunst i språkfrågan, utan Abraham Sahlstedt. E:s nystavning kritiserades f. ö. även i skämtsam form av Olof Strand.

På det antikvariska fältet deltog E. i diskussionen om Aspö runsten och vattuminskningsfrågan genom en avhandling, där han bl. a. upptog och utvecklade Dalins misslyckade hypotes om runstenens unga ålder. Ihre kritiserade E. i en till Vetenskapsakademien insänd kritik (prot. 24 sept. 1757) och även i tryck följde livlig diskussion. I Antikvitetsarkivet sökte E. den 1760 lediga kanslistplatsen, varvid C. R. Berch i sitt utlåtande om de sökande artigt nämnde »notarien E.», som »skriver åtskillige skrifter, som mera äre bekante», men icke satte honom på förslag, ej heller fick han platsen.

E. utgav flera, visserligen rätt kortlivade tidskrifter med mycket biandgods – litterärt, historiskt och teologiskt. Sylwan har utförligt behandlat dem i sin »Svenska pressens historia». E. tog Gjörwell till mönster men var vida mindre framstående än denne. E. fortsatte en av Gjörwells serier med »Den nya swenska Mercurius» 1761 men prenumeranterna tröttnade och redan 1762 nedlades tidskriften. »Nytt och gammalt» (1767–70) var en veckoskrift, avsedd som nyhetsblad. »Postillionen» (1771–72) hade delvis moraliserande tendens. Som historisk utgivare var E. föga betydande. I »Den swenska fatburen» (1–9, 1767–70) publicerade han en mängd småhandlingar av anekdotisk karaktär, utan plan eller ordning. E:s »Swenska kyrko-handlingar» innehåller huvudsakligen juridisk-ecklesiastika aktstycken. Redan 1760 hade E. kommit med de ovan nämnda »Kritiska ok historiska handlingar etc», där historiska urkunder och språkliga uttalanden blandas om varandra.

Såsom bokauktionsnotarie blev E. bokkännare, bokvän och samlare. Särskilt åvägabragte han en märklig samling (1,297 nr) Stockholmiana (»Stockholms stads bibliotheque eller förteckning på en mäst complett samling af chartor, böcker, tryckte skrifter och handskrifne papper, som höra til Stockholms stads beskrifning samt til underrättelse om des öfver- och under-styresmän, med deras lefverneslopp»), vilken samling E. 1778 hembjöd magistraten till inlösen. Justitieborgmästaren C. Fr. Ekerman (se denne), själv intresserad stockholmsforskare, och den vittre rådmannen Johan Wellander tillstyrkte inköpet av detta Sveriges första stadshistoriska bibliotek, vilket inlöstes för 2,000 dlr kmt. Samlingen ställdes under Ekermans inspektion. År 1880 frågade G. E. Klemming i officiell skrivelse, var E:s samling fanns, varvid upptäcktes, att den var helt bortglömd och tills vidare obefintlig. Först 1908 återfanns den till stor del bland papper, som kunde spåras tillbaka till Ekermans malmgård, inlöstes ånyo och tillhör nu Stockholms stadsarkiv.

E:s samlingar sträckte sig emellertid över flera områden. År 1777 köpte ärkebiskop C. F. Mennander E:s likpredikningar. E. hembjöd 1779 sin musikhistoriska samling till Patrick Alströmer och synes därjämte särskilt ha inriktat sig på den svenska lärdomshistoriens olika grenar. Det har sålunda visat sig, att en synnerligen avsevärd del av C. G. Nordins viktiga samling i Uppsala univ.-bibliotek utgöres av handskrifter, som tillhört E., vilken måhända redan under sin livstid sålt manuskript till Nordin (Ågren). – I varje fall har denne efter E:s död av hans änka förvärvat delar av E:s samlingar. – S. L. Gahm skrev 12 mars 1786 till ärkebiskop Mennander om E:s änka, att hon »hållit ständig marknad».

Bibliografier av E:s hand över olika specialiteter (nu i Nordin 1064–1069) visa, att E. även bibliografiskt sökt utnyttja sina samlingar. E:s anteckningar och excerpter röra bl. a. språkvetenskap, litteraturhistoria och teologi (om kyrkliga böcker i Nordin 1907). Avdelningen »Religionsprocesser» med underavdelningarna »Herrnhutica» och »Pietistica» torde ha uppkommit genom E:s rent personliga ställning och förbindelser. E:s svärfar krigskommissarien Johan Bréant var nämligen en mycket bemärkt pietist, och trots sin grälaktiga läggning (jfr ovan; Gahm kallade E. »en stor bokskinnare, och gemen karl») var E. själv övertygad herrnhutare. I Nordins samling ingå även ett antal brev till E. själv (Nordin 985). Vid bokauktionerna i Stockholm var E. ombud bl. a. åt C. G. Warmholtz och talrika brev 1758–79 från Warmholtz till E. ingå bland dessa papper. Även brevfrån E. finnas i Uppsala univ.-bibliotek. E:s brev till Warmholtz 1749–66 finnas i Christineholms bibliotek. E. har spelat en stor roll för Warmholtz som boksamlare och därmed även för dennes utmärkta historiska bibliografi. Också har den välsituerade Warmholtz hjälpt sin vän E. med tillfälliga försträckningar. Denne anordnade även flera duplettauktioner åt Warmholtz. Av E:s efterlämnade bibliotek såldes 6,074 nummer genom en rad auktioner 1786 och 1787 i Stockholm.