Johan Bure

1. Johan Bure (Johannes Thomae Agrivillensis Bureus), f. 1568 (enligt egen uppgift 25 mars, enligt andra uppgifter 15 mars) i prästgården Berga i Åkerby socken i ärkestiftet, d. 22 okt. 1652. Föräldrar: kyrkoherden Thomas Matthiae och Magdalena Andersdotter. Elev vid Uppsala skola febr. 1577 och i skolan på Gråmunkeholmen, i Stockholm vid midsommartiden 1583; inträdde i kansliet 7 apr. 1590 och övergick senare i hertig Karls tjänst; en av notarierna vid Uppsala möte 1593; »korrektor» vid tryckningen av mötets beslut och Augsburgska bekännelsen; flyttade 1594 till Uppsala för att där ombesörja bibelns tryckning; studerade vid Uppsala universitet, där han deponerade 16 juni 1595; skulle disputera 1596 (De numero elementorum; pres. Ericus Skinnerus) men var »stum av huvudverk»; kallades kort därpå till akademiens notarie men tillträdde ej denna befattning; anlitades i kansliet i allehända särskilda uppdrag såsom vid Arboga riksdag 1597, vid prästmötet i Uppsala 1601 och vid Norrköpings riksdag 1604 samt vid underhandlingarna med Danmark vid gränsen 1602 och 1603; erhöll 20 aug. 1599 pass att resa omkring i riket för att avbilda runstenar och utövade från denna tid ledningen av fornvården eller »curam av antikviteterna»; ställdes genom K. brev 19 dec. 1600 till Johan Göransson Rosenhanes förfogande vid inseendet över arkivhandlingarna men användes endast i tillfälliga arkivvårdsuppdrag; anmodades 1602 att taga vård om »Rasmus Ludvigssons handlingar» men avböjde, varefter uppdraget gavs åt Anders Bure (se denne; uppgiften, att B. 1609 blivit riksarkivarie, är alltså felaktig); lärare för kronprinsen Gustav Adolf i skrivning 1602 och jämväl i andra undervisningsämnen för honom och hans syster 1604; skrev sin kanslied 24 febr. 1604 (dat. 15 febr.); härold vid krigsförklaringen mot Danmark 1611; erhöll i övrigt ett stort antal uppdrag, som krävde lärdom, skrivskicklighet eller konstfärdighet, såsom att övervaka bibelns tryckning, att utarbeta ett svenskt lexikon och en svensk grammatik och att vårda konungens bibliotek (möjligen redan från Karl IX: s tid, säkert på 1620-talet); fick Östbo häradsrätt 1625; erhöll befallning att inventera från sig antikviteterna 12 sept. 1648. Gift 1) 22 aug. 1591 med Margareta Mårtensdotter Bång, f. apr. 1572, d. 23 dec. 1626; 2) 10 juni 1636 med Ingeborg Gyntesdotter, d. 1650.

I de tidiga barnaåren hade B. redan hämtat intryck, som kunna varit bestämmande för den riktning, hans intressen och studier sedan togo under hans långa levnad. Åkerby socken är en av de runstensrikaste i världen, och i föräldrahemmet i prästgården fanns ett mycket rikhaltigt bibliotek; på den tiden kände man intet härligare »liberi» hos någon präst, har B. själv yttrat på ett ställe i sina självbiografiska anteckningar, vilka utgöra den värdefullaste källan för kännedomen om hans liv. Genom föräldrarnas tidiga frånfälle höll väl hans skolgång på att äventyras, men tack vare välvilliga människors hjälp och egna ansträngningar lyckades han under ungdomstiden skaffa sig en god underbyggnad vid skolorna i Uppsala och på Gråmunkeholmen (Riddarholmen) i Stockholm. I den sistnämnda undervisningsanstalten meddelades åtminstone vid vissa tider av flera kunskapsrika lärare en bättre undervisning än i någon annan dåtida skola i Sverige. Här nåddes B:s mottagliga sinne törst av tidens humanistiska strömningar. Redan 1584 började den blivande språkmannen på. egen hand lära sig det hebreiska språkets första grunder, och han bidrog sedan till sitt uppehälle under skoltiden genom att giva lektioner däri. Vid tjugutvå års ålder var han (1590) färdig att själv tjäna sitt bröd som kansliskrivare. För skrivgöromålen lämpade sig B. väl, och han utvecklade därunder sin talang som skönskrivare, dokumenterad genom utskrifterna av Uppsala mötes och Norrköpings riksdags beslut samt flera adelsbrev, bl. a. Johan Skyttes. Sysslan lämnade honom emellertid tid övrig för studier och forskningar. Otvivelaktigt befrämjades hans teoretiska intressen även därutav, att han fick i uppdrag att vara »corrector» vid tryckningen av Uppsala mötes beslut och augsburgska bekännelsen 1593–94 och att i samma egenskap ombesörja bibelns tryckning — ett uppdrag, som dock först fullbordades under Gustav Adolfs regering (1618) under medverkan av bl. a. Anders och Jonas Bure. Genom sina exegetiska intressen och sin mystiska, kiliastiskt färgade uppfattning i teologiska frågor (se nedan) kom B. nu liksom vid flera andra tillfällen i motsättning mot det ortodoxa prästerskapet, som bl. a. förhindrade B: s plan att i bibelupplagan medtaga det apokryfiska Pauli brev till laodiceerna, vilket B. översatt från grekiskan och av vilket rester av ett provark påträffats i Kalmar kyrka i Uppland (dep. i Uppsala universitetsbibliotek).

Redan år 1594 överflyttade B. för bibeltryckningens skull till Uppsala, där han (1601) blev bofast i egen gård. Särskilt sedan han efter åtskilliga besvärligheter, som antydas i hans anteckningar, lyckades utverka livstidsfrihet på gården Vårdsätra i Heliga Trefaldighets socken utanför Uppsala (1 aug. 1604), synes han ha betraktat Uppsalatrakten som sitt egentliga hemvist, och hans hustru och barn bodde också företrädesvis i staden eller på Vårdsätra. B: s dagboksanteckningar förtälja både om åtskilliga nådevedermälen och om egna fastighetsaffärer, och registraturet innehåller ett antal donationsbrev och andra förfoganden till hans bästa. Så bekräftade Gustav Adolf 24 sept. 1613 en livstidsupplåtelse på fyra hemman i Alsike, som B. fått av fadern, och 200 dlr om året av Jönköpings tull samt lade därtill fyra arv- och egna hemman i Malma i Alsike. En av de sistnämnda gårdarna fick han visserligen avstå 1617, men i stället tillade honom ett K. brev av 28 okt. s. å. den säkerligen lika fördelaktiga säterifriheten på Vårdsätra. Av mycket stort värde var vidare, att Vårdsätra med Gottsunda torp, som var av krononatur, 18 jan. 1620 till evärdlig tid överläts åt honom under skattemannarätt. Andra brev om snarlika förmåner äro av 29 maj 1630 (frälsefrihet i B: s och hustruns livstid) samt 31 mars och 30 okt. 1634 (fyrtio tunnor tiondespannmål på behaglig tid). Den 14 nov. 1634 bekräftade förmyndarstyrelsen honom i frälsefriheten av alla hans då innehavande fastigheter, Vårdsätra med Gottsunda torp och äng, de tre gårdarna i Malma och de fyra gårdarna i Alsike samt tomter och åker i Uppsala. Alsikegårdarna fick han sedermera avstå mot andra gårdar (7 1/2 hemman; K. brev 24 okt. 1640), men med denna förändring konfirmerades han ånyo i sitt innehav av Kristina 11 okt. 1645 och 13 jan. 1647.

Själv förde B. en rörlig tillvaro under skiftande uppdrag och sysselsättningar av administrativ och vetenskaplig art. Alltjämt fortsatte han emellertid att under lärda mödor och grubblerieir bygga sin utveckling vidare i den riktning, hans anlag anvisade honom. Av grundläggande betydelse för hans personlighets daning och därmed även för hela hans livsverk blev därvid hans egenartade religiösa föreställningsvärld. En verklig barnafromhet röjer sig ofta i B:s anteckningar, och det är därför icke överraskande, att han en tid var betänkt på att söka sin utkomst på den prästerliga banan. Åtminstone vid tiden omkring sekelskiftet synes det varit hans allvarliga önskan att utbyta »hovtjänsten» mot prästrocken; så blev det emellertid ej, som det vill synas mest på den grund, att de teologiska professorerna i Uppsala ej utan skäl funno honom mindre renlärig. Hos B. fanns nämligen i egendomlig förening ett rationalistiskt verklighetssinne och en fantastisk mystik. Sådan var hans andliga läggning redan under hans yngre år. Själv har han nedskrivit en anteckning om den ödesdigra stund, då intresset för det övernaturliga fångade hans själ: »1591 om sommaren började jag av Artabel få lust till cabalam». »Artabel De magia veterum» är en av den kände Agrippa av Nettesheim författad skrift om forntidens magi, och judarnas kabbalistiska skrifter, som B. ju mäktade studera på grundspråket, tillhörde hädanefter hans älsklingslitteratur.

B. var under denna den svenska ortodoxiens tid kraftigt influerad av de mystiska strömningarna från reformationens revolutionära tid, såsom t. ex. weigelianismen. När sedan rosenkreutzeriet uppkom, fick det i B. en övertygad anhängare, och 1616 utgav han ej mindre än tre skrifter, vari han gjorde sig till tolk för den nya sektens läror. Han samlade vid denna tid kring sig en trogen krets av lärjungar bland studenterna i Uppsala och borgarna i Stockholm, för vilka han framlade den nya förkunnelsen. För mystik var B. tvivelsutan i hög grad disponerad genom sin medfödda psykiska och fysiska konstitution. Yttringar därav framträda även i hans uppteckningar av drömmar, som för honom få en högre innebörd. Å andra sidan framträder också i dessa uppteckningar hans vetenskaplighet, och i några visar han sig medveten om att drömmarna varit förvirrade reproduktioner av föregående upplevelser.

Att B:s överspändhet och intresse för mystik på hans gamla dagar tog sig uttryck i kiliastiska grubblerier, torde vara den sanningskärna, som finnes i tvenne för övrigt ej samstämmiga berättelser härom- från 1700-talet. Drottning Kristinas biograf Johan Arckenholtz har omtalat, att B. skulle bestämt den första terminen för världens undergång till 5 maj 1647 och den sista till 1674 samt att han, när den första tillstundade, skulle skänkt vad han ägjde till de fattiga och sedan blivit tvungen att bedja drottningen om hjälp till sitt uppehälle. Den andra uppteckningen finnes i Svenska Mercurius 1764 och har ofta upprepats i de historiska anekdotsamlingarna från tiden därefter. Den innehåller i största korthet, att B. skulle hava ingått ett vad med sin umgängesvän, den tyske apotekaren i Uppsala Simon Wollimhaus, om tidpunkten för den yttersta domens snara inträffande, vilket vad gällde bägges gårdar. B. hade beräknat, att den stora tilldragelsen skulle tima på hösten det innevarande året, under det att apotekaren, som synes delat B: s intressen i övrigt, ansåg, att denne i någon mån felräknat sig och att tidpunkten i fråga skulle vara den närmaste våren. Då hösten kom och B: s förutsägelse ej slog in, gjorde Wollimhaus anspråk på hans gård. B. åter erhöll anstånd till våren för att då få se, om antagonistens beräkningar hade bättre fog för sig. Våren kom — och de båda tvistande behöllo sina gårdar. Som bekant har denna berättelse legat till grund för V. Peterson-Bergers opera »Domedagsprofeterna».

Av bestående betydelse blevo, i motsats mot B: s med åren överhandtagande mystiska grubblerier, hans forskningar inom Sveriges fornhistoria och fornspråk. Redan år 1590 gjorde han en avskrift om Uppsala öd ur en handskrift av Hälsingelagen. Genom Hj. Lindroths lyckliga fynd i de s. k. Ihreska fragmenten från Ekebyhov (deponerade i Uppsala universitetsbibliotek), känna vi numera språkliga anteckningar av B., bl. a. om runor, så tidigt som från 1593. Själv har B. senare ur minnet antecknat, att han genom observationen av en runsten i Gråmunkeklostrets portal först leddes in på det runologiska studiet (»1594 vid lag»). B. började alltså vid denna tid sin verksamhet inom nya, framdeles alltmera betydelsefulla forskningsområden. I likhet med många andra vetenskapens pioniärer, ej minst under renässansens tid och i vårt land, sökte han överspänna hela den väldiga obrutna mark, som öppnade sig framför honom. Hans strävan efter överblick över sin forskningsdomän gjorde honom till föregångsman i skilda avseenden men låter honom också i vår odlings hävder framstå mera som de stora ansatsernas än som fullbordandets man.

B: s forskargärning bör ses i samband med den allmänna vetenskapliga utvecklingen under renässansen. Fornforskningen i Italien, studiet av den klassiska forntidens litteratur och monument, måste ju ovedersägligen anses hava varit en av de förnämligast bidragande orsakerna till renässansens väldiga kulturströmning och har märkligt befruktat den yngre tidens vetenskap och konst. Även i de utomitalienska länderna — så i sinom tid även i vårt land tack vare impulser utifrån, företrädesvis via Tyskland och Danmark — väcktes snart liknande intressen till liv, och här inriktade de sig mest på det egna landets språk och historia. Spår av denna utveckling möta väl hos oss tidigare under 1500-talet, exempelvis i Olai Petri's historiska skrifter och Rasmus Ludvigssons genealogier, som visa, att den historiska forskningen vidgat sitt material: inskrifter, traditionskällor, konstföremål och andra kvarlevor från äldre tider togos i betraktande i större utsträckning och på ett helt annat sätt än vad tidigare varit fallet. B. blev dock i Sverige den förste, som systematiskt ägnade sig åt att uppspåra och studera minnesmärken och litterära rester från gången tid. Han blev också den förste ex officio verksamme fornforskaren i vårt land.

Framför sysselsättningen med de löpande expeditionsgöromålen i kansliet eller arbetet i arkivet, i vilket han sporadiskt deltog som Johan Göransson Rosenhanes medhjälpare, tyckes B. ha föredragit det friare och mera vetenskapliga arbetet inom fornforskningen, ett studium som regeringen ej blott tillät denne sin initiativrike tjänsteman att fullfölja utan på flera sätt uppmuntrade. Ihågkommas bör dock, att. B. själv genom nära personlig beröring med Karl IX, vars ynnest han åtnjöt, och framför allt såsom lärare för den vetenskapliga forskningens hängivne befordrare Gustav II Adolf kom i tillfälle att intressera regenterna för den antikvariska forskningen och påvisa dess betydelse för fosterlandets förhärligande. Ur denna växelverkan mellan B. och de båda konungarna har den officiella fornforskningen uppstått i vårt land. Därvid får man dock ej tänka på en redan fullbordad organisation. Det finnes väl en anteckning av Elias Palmskiöld, som säger: »Johannes Bureus var den förste antiquarius Regius ifrån år 1597... Han hade ej penningelön utan väl 6 eller 700 tunnor spannmål av kyrkieherbergen.» Än så länge får dock denna uppgift anses alldeles obestyrkt, och allra minst torde den böra fattas så, att någon fullmakt för B. på ett dylikt ämbete då utfärdades. Dock torde det vara faktiskt, att B. ungefär från denna tid i enlighet med regeringens vilja bedrev sina antikvariska forskningar, och vederlaget härför synes närmast hava utgått i spannmål. Hans titel ändrades också med tiden från kansli skrivare till »Kungl. Maj:ts bibliothecarius och antiquarius», men antagligen var det alltjämt utan formell bekräftelse, man på detta sätt gav uttryck åt vad som längesedan blivit en verklighet.

Kort innan Gustav II Adolf begav sig till kriget i Tyskland,, vidtogos några viktiga åtgärder till fornforskningens befrämjande, varigenom B. fick medhjälpare i sin forskning. Den 16 dec. 1628 utgick ett cirkulär till prästerna i ärkestiftet, att de skulle vara B. behjälpliga. Snart följdes denna uppmaning av kyrkoherden i Fresta och Hammarby, Martinus Aschaneus, och 20 maj 1630 utfärdades för denne och B:s måg Johan Henriksson Axehiälm fullmakter att vara »antiquarii regni» och över hela riket uppsöka antikviteter m. m. B. behöll ledningen, ehuru alltjämt utan formlig fullmakt, åtminstone såvitt vi känna. Han utövade »inspectionen av anti-quariatu» eller »curam av antiquiteterne», det var namnen på den extra kansli tjänstemannens nyskapade arbetsområde. B:s banbrytande verksamhet som fornforskare faller förnämligast inom Timkunskapen, hanidskriftstolkningen och -utgivningen samt den lexikaliska och grammatiska bearbetningen av språket. Det arbetsområde, varåt han ägnat den mesta tiden och där han gjort de största insatserna, är tvivelsutan det förstnämnda. Han var här banbrytaren, ty Olaus och Laurentius Petri's anteckningar om runor äro alltför obetydliga, för att de skulle kunna nämnas söm några föregångare till B. Runstudiet i Sverige under hans tid var hans andes barn, och det bär sin faders drag.

Sedan B. som nämnt vid tiden omkring 1593—94 lärt sig tolka runinskrifterna, började han studera dessa med den framgång, att han 1599 i sin egenhändigt graverade tabell »Runakänslones lärospån» kunde framlägga frukterna härav: avbildningar av en del runstenar och kalendarier, runrader och tolkningen därav. Ett pass av 20 aug. 1599 att »draga kring om hela riket att avskriva runestenar» möjliggjorde liknande forskningar i större utsträckning. Redan 1602 var B. färdig med ett nytt — aldrig utgivet — arbete, som återger runinskrifter, »Runahäfd» eller »Monumenta veterum Gothorum». Genom utgivandet av »Runa ABCboken» 1611 och »Monumenta helsingica» 1624 dokumenterade han sig ytterligare som runforskare. Men detta var blott begynnelsen till upptecknandet och publicerandet av runinskrifterna. Hela sitt liv fortsatte B. därmed och sökte åstadkomma ett verk över dessa inskrifter, omfattande hela vårt land. På senare tid hade han även medhjälpare att tillgå, som till honom inlämnade frukterna av sin forskning: Aschaneus, Axehiälm, J. Rhezelius, K. Kohl m. fl. Hela samlingen av upptecknade runinskriptioner under B: s tid har beräknats uppgå till ett antal av 200.

I första rummet gällde denna runologiska forskning uppsökandet och avtecknandet av runminnesmärkena, men B. övergick även till en vetenskaplig bearbetning av det vidlyftiga materialet. Detta gjorde han redan i den nyssnämnda skriften »Runakänslones lärospån», och i ännu högre grad var detta fallet i hans 1602 fullbordade »Runaräfst eller runakänslo» med förklaringar, huru man »runor, det är gamla Göta nordlänningars rätta och forna skrift, rätteliga känna och lätteliga skriva kan».

Runskriften hade för B. en magisk karaktär. I runstudiet inmängde han sina mystiska funderingar, och så uppstod hans underliga arbete »Adalruna.», som handlar om runornas förmenta förborgade visdom. Det var hans älsklingsbok. I flera redaktioner från skilda tider föreligger den, både på latin och på svenska, flera av dessa tillägnade högtstående personer. Vid första ögonkastet kan de.t synas överraskande, att B. på detta sätt tillskrev runorna de magiska egenskaper, som i den modernaste diskussionen tillagts en väsentlig betydelse för runskriftens uppkomst, men det behöver knappast påpekas, att han, som själv letade efter den hemlighetsfulla visdomen, ej åsyftade ett objektivt studium av en primitiv föreställningsvärld. Något värde för den empiriska forskningen torde därför hans spekulationer i »Adalruna» knappast äga. — Det kan tilläggas, att B. på basis av runalfabetet utarbetade en kursiv skrift avsedd för praktiskt bruk.

Som urkundsutgivare hade B. många arbeten under händer, men endast en av de handskrifter, han lyckades uppspåra under sina forskningar, blev av honom utgiven av trycket. Det var den märkliga medeltidshandskriften från vårt 1300-tal om konunga-och hövdingastyrelse, som han i enlighet med Gustav Adolfs önskan publicerade 1634 och varav han även ombesörjde en ny upplaga 1650. B: s förlägg, det enda fullständiga, varom vi äga kännedom, har gått spårlöst förlorat, men av fackmän anses hans edition, som är åtföljd av förklaringar över föråldrade ord och uttryck, vara ett mönster för sin tid, och ett senare handskriftsfynd har till fullo vederlagt den hyperkritiska misstanken, att skriften, som i själva verket är en otvivelaktig medeltida bearbetning efter en känd 1200-talsskrift, skulle vara en pastisch av B. själv eller Johan Skytte. Skriften har sedan ännu ett par gånger publicerats, och en vidlyftig litteratur vittnar om betydelsen av det arbete, B. sålunda räddat åt eftervärlden.

B. har kallats »den svenska grammatikens fader», en hederstitel som ingalunda förefaller oförtjänt. Han är den förste, som i sina skrifter och anteckningar vetenskapligt behandlat svenska språket, ty Possevino's nu förlorade svenska grammatik hade ett blott praktiskt syfte. B., som länge gjorde samlingar i ämnet och 1624 erhöll formligt uppdrag att utgiva en svensk grammatika, var enligt Hj. Lindroth, som ägnat hans verksamhet på detta arbetsfält ett ingående studium, en vaken iakttagare, men han ägde även förmåga av vetenskaplig systematisering. Han var ej obekant med samtidens grammatiska litteratur, och i vad han skrivit skönjas inflytelser från klassisk, hebreisk och isländsk grammatik. Denna hans verksamhet bör ses i samband med den dåtida modersmålsforskningen i de europeiska kulturländerna; dock hava inga direkta inflytelser därifrån påvisats. B. var en verkligt självständig grammatiker, och hans verksamhet på området utövade inflytande på den närmast följande tidens språkforskning i vårt land. Han gjorde fonetiska iakttagelser på modersmålet, och speciellt norrländska dialektformer, de äldsta kända, finnas upptecknade av honom.

De flesta norsk-isländska handskrifter, som på B: s tid funnos i Sverige, voro av honom kända och studerade. Själv torde han ej fattat dessas språks särställdhet från den »forngötiska», som var honom bekant från andra fornspråkliga handskrifter. Det bör därför ej heller förvåna, att han — begynnare på området som han var — i de översättningsarbeten eller »versioner», som han efterlämnat, ej synnerligen lyckligt återgivit originalens språk. Den nu förlorade s. k. »Ormr Snorrasons bok», som bl. a, innehöll en uppteckning av Trojasagan, ägde han 1602 och blev intresserad för dess utgivande av trycket. År 1636 lämnades honom ett formligt uppdrag att utgiva den på ett moderniserat språk, men detta skedde ej. Vid sistnämnda tidpunkt var B; upptagen av ett annat likartat översättningsarbete, Didrikssagan eller, som han själv synes velat kalla den, Vilkinasagan, en redan av medeltida författare nyttjad fornhistorisk källa. Översättningen (K. bibliotekets pappershandskrifter in 4: o n:o 54) är hållen i en arkaiserande stil, men utmärkes trots felaktigheter av en viss noggrannhet och konsekvens i återgivandet. Den om än ej misslyckade så dock otillfredsställande översättningen korrigerades sedan av Axehiälm och bildar underlag för J. Peringskiölds upplaga av sagan.

Under sina forskningsfärder i landet observerade B. flitigt fasta och lösa fornminnen och konstföremål av alla slag. Hans intresse räckte även till sådana föremål, som ej buro inskrifter, vapen o. d. utan endast genom sin form och beskaffenhet ägde intresse. Även om B: s insats på detta område är ganska begränsad, var han även härutinnan en verklig föregångsman, ty under 1600-talets senare hälft utväxte detta antikvariska studium till en självständig vetenskapsgren. Av B: s skickliga hand finnas några fornminnen avtecknade, såsom Sköns nu rivna försvarskyrka och prinsessan från en S: t Göransbild i Timrå kyrka i Medelpad. Dessa teckningar påträffas i den guldgruva för eftervärldens humanistiska forskning, som B. skapat i sin stora samlingsbok »Sumlen», en diger handskrift, som numera förvaras i K. biblioteket.

Av »Sumlens» ytterst brokiga innehåll kunna nämnas B: s egna uppteckningar och anteckningar från hans forskningsresor om allt märkligt, han därunder hörde och såg, samt ett flertal medeltidshandlingar i original (nu oftast urtagna) eller i avskrift. Bland avskrifterna, kunna exempelvis framhållas utdragen ur den nu förlorade, ytterst viktiga urkund, som kallats Erik av Pommerns jordebok, varom ensamt en hel litteratur uppstått. Starkt framträder B: s intresse för folktraditioner och bygdesägner.

B: s verksamhet begränsades ingalunda till de vidsträckta forskningsområden, som i det föregående berörts. Tvärtom sträckte sig hans intressen till de mest olikartade områden av mänsklig kunskap och konst. Han hade tekniska och konstnärliga talanger, ägde en vaken blick och säker hand. Han var en tusenkonstnär, som förfärdigade astronomiska instrument, reparerade klockor och graverade sigill (så Uppsala universitets sigill 1601), och han var en ingalunda oäven kopparstickare och träsnidare. Ett par kopparplåtar av hans hand med avbildningar av Mora stenar förvaras nu i Statens historiska museum, och ett hans träsnitt med en bild av Gud Fader pryder den av honom ombesörjda upplagan av Augsburgska bekännelsen. Troligen har han gjort ganska stora insatser på det typografiska fältet, ehuru de ej äro närmare studerade. Vid 1600-talets början ägnade sig B. ganska flitigt åt artistisk verksamhet. För 2 och 3 aug. 1602 har han antecknat: »Avritte vi tre Stockholm: Andreas Burens på Brunkeberg, Abrah. Lampadius på Södermalm västan till, jag på Södermalm östan till.» Det är ovisst, om de nu förlorade avbildningarna av huvudstaden voro kartor eller utsiktsbilder; gissningar hava uttalats i bägge riktningarna. Teckningar av det sistnämnda slaget utförde B. ungefär samtidigt, bl. a. av Hörningsholms slott 1601 samt av Älvsborgs och Gullbergs fästningar 1603. Sistnämnda år var det på tal, att han skulle resa till Italien, men han avråddes av Karl IX, som yttrade: »Om du dör där ute, så förkomma antiquitates.» Säkerligen hade denna resa, om den blivit av, kommit att betyda mycket för B: s utveckling och kanske medfört, att han inriktat sig på konstnärlig verksamhet. I så fall hade dock nog vår antikvariska forskning blivit lidande därpå.

Även som diktare försökte sig B. Hans första större dikt på svenska är en bröllopsskrift till hans vän och gynnare Johan Skytte 1606. Författandet av bröllops- och gravskrifter tillhörde på den tiden hans inkomstkällor. Han experimenterade med klassiska versmått och är en av de första, som skrivit vers på svenska enligt antikt versschema. På sin »Runa ABCbok» satte han som motto ett par hexametrar, som länge gällt för att vara de första på svenska. Kanske har han härutinnan övat inflytande på sin lärjunge Georg Stiernhielm. Hans märkligaste dikter äro säkerligen de tolv »Nymärevisorna» av år 1637. De äro helt hans andas barn, visa) hans intresse för det metriska och det språkliga och äro fyllda av kabbalistisk mystik. Att de för oss emellertid äro skäligen onjutbara, får nog ej endast tillskrivas deras föråldrade avfattning, ty någon verklig skaldegåva ägde B. icke. Kanske har Atterbom sagt det vackraste, som kan sägas om B: s skaldskap, när han kallat honom »diktare av visor, som förråda åtminstone ett drömmeri om poesiens och teosofiens nära samband».

Genom K. brev 28 aug. 1647 erhöll B., som då blivit en skröplig gubbe, till medhjälpare och lärlingar tvenne studenter vid Uppsala universitet, som mot åtnjutande av stipendium skulle resa omkring i riket om somrarna och insamla gamla handlingar. En av dessa blev sedermera riksantikvarien Lars Bure. Själv åtnjöt B. under sina sista levnadsår ej regeringens bevågenhet. Den ansåg honom hava i tryck offentliggjort alltför litet i förhållande till de förmåner han åtnjutit. För betydelsen av hans handskrivna samlingar på del; nya och svårarbetade arbetsfältet saknade den tydligen blick. Så t. ex. klagades i ett K. brev till B. 17 febr. 1648, att så föga uträttats under den långa tid, som stått honom till buds, och han erhöll den hårdhjärtade uppmaningen att. prestera vad han kunde under den tid, som ännu återstod av hans liv. På hösten, 12 sept. 1648, erhöll han enligt en diarieanteckning befallning att inventera från sig antikviteterna och sålunda avträda från sitt livslånga arbete. Ännu en tiondeupplåtelse (13 apr. 1650) vittnade dock om att man ej alldeles förskjutit den gamle tjänaren. Hans dagar voro likväl nu räknade. I okt. 1652 avled han pä Vårdsätra. I den högtidliga begravningsakten i Uppsala (12 dec), vartill bl. a. särskilda inbjudningsprogram utfärdades av de akademiska myndigheterna, kan man konstatera en den svenska vetenskapliga världens uppskattande hyllning åt sin förste fornforskare och hans livsgärning. Sin sista vilostad fann B. i Uppsala.

Resultaten av B: s forskningar nådde en viss spridning. Redan under 1500-talets sista, år anförde Johan Skytte i ett tal i Marburg innehållet i en av B. undersökt runinskrift, som nämner longobarderfolkets namn. Någon personlig kontakt mellan B. och utländska lärde är dock ej känd, om man ej dit vill räkna hans förbindelser med rosenkreutzarna i utlandet eller hans polemik med Ole Worm, som parallellt med B. bedrev runforskningar i Danmark. En lång tid kämpade B. med denne om prioriteten till runskriftens tolkning. Personliga invektiver sparade man ej på någondera sidan, och B. grep i diktsamlingen »Runa redux» även till den poetiska formen, men något utbyte för vetenskapen kan denna fejd knappast sägas hava givit.

B:s anletsdrag hava bevarats åt eftervärlden dels i ett oljefärgsporträtt på Gripsholm daterat 1627 och signerat J. L., dels, enligt G. E. Klemming, i ett av denne i ett band av B:s skrifter påträffat, möjligen av B. själv graverat porträtt (båda här avbildade). Att han själv avkonterfejade sig, framgår av hans anteckningar. Ett troligen förlorat B: s »conterfey på Weckeby hos Liljeblad» namnes hos Peringskiöld (i Fh 2, K. biblioteket).

Den splittrade men oändligt rika och betydelsefulla verksamhet, som fyllde B: s liv, uppbars av en brinnande fosterlandskärlek, och eftervärlden tvekar ej heller att tillerkänna hans insatser den största betydelse för vår kännedom om vårt eget land och folkliv. Vad han sammanbragt och vad han skrivit har varit och kommer att förbliva en verklig fyndgruva. Han är en portalfigur till den nyare tiden i Sverige, och hans livsverk betecknar i flera avseenden begynnelsen till den humanistiska forskningen i vårt land.