Sparre av Hjulsta och Ängsö, släkt

Sparre av Hjulsta och Ängsö, konventionell nutida efter vapnet och ett par sätesgårdars namn bildad benämning på en ursprungligen lågfrälse men senare högfräl-se släkt utan medeltida släktnamn.

Dess tidigast uppträdande medlem var Fader Birgersson (d tidigast 1349), som förekommer redan 1327. Släktens vapenfärger var röd sparre i guldfält liksom fallet var med släkterna Sparre av Tofta och Sparre av Vik, medan släkten Sparre av Aspnäs förde guldsparre i rött fält, alltså de motsatta tinkturerna. Det är därför av intresse, att F tillsammans med bl a Nils Abjörnsson (Sparre av Tofta) och Gisle Elineson (Sparre av Aspnäs) 1334 beseglade Gustaf Arvidssons (Sparre av Vik) morgongåvobrev, att F 1335 tillsammans med Nils Abjörnsson, Gisle Elineson och den sistnämndes brorson Lars Karlsson beseglade ett brev åt Nils Abjörnssons broder Ulf, att F 1346 (Schlegel) tillsammans med sin bror Gustaf, Nils Abjörnsson, Ulf Abjörnsson och Gisle Elineson beseglade åt Gustaf Arvidsson samt att F:s syster Elena Birgersdotter (d senast 1350) ägde jord i Småland liksom Abjörnssönerna, Gisle Elineson, Lars Karlsson och Gustaf Arvidssons son Arvid Gustafsson.

Brodern Gustaf Birgersson (d något av åren 1350–81), blev något av åren 1330–33 fogde i Sthlm men hade redan 1334 fått en efterträdare där. Han och hans familj begravdes i Forssa kyrka i Södermanland. En av hans och Fader Birgerssons systrar blev sannolikt mor till ärkebiskopen Birger Gregersson (Malstaätten; bd 4). Deras bror Nils Birgersson (d senast 1350) blev far till underlagmannen i Södermanland Birger Nilsson (d tidigast 1370), som var far till dekanen Nils Birgersson (d 1426) i Strängnäs.

Fader Birgerssons sonson Ulf Bengtsson (d något av åren 1405–12) var bland det 20-tal frälsemän som 1388 i Nyköping samtyckte till Bo Jonssons (Grip; bd 5, s 82) testamentsexekutörers hyllning av drottning Margareta. Han blev riddare 1391 eller 1392, och namnes bland beseglarna av Nyköpings recess 1396. Åtminstone 1391–1403 var han häradshövding i Gästrikland. U:s sätesgård var Lagmansö i Vadsbro sn, Södermanland, vilken han kommit i besittning av genom sitt äktenskap. Han blev svärfar till riksrådet Gustaf Algotsson (Sture).

Bland sönerna var Sigge Ulfsson (d 1463), som inskrevs vid universitetet i Leipzig 1425 och blev baccalaureus där 1426. Senare blev han ärkedjäkne i Strängnäs 1429 och biskop där 1449. Enligt Karlskrönikan var S den mot kung Karl mest fientlige prelaten näst efter Jöns Bengtsson (Oxenstierna; bd 28). Han var den ende biskop som var närvarande då ombud för biskoparna, domkapitlen och prästerskapet i Uppsala, Linköpings, Strängnäs och Västerås stift på Örebro slott 1454 inför Karl avgav sin bekanta protest mot kungens ingrepp i kyrkans friheter. Redan några veckor efter Karls flykt till Preussen 1457 fick S av Jöns Bengtsson som livstidsförläning Selebo härad och Taxinge sn (då i Öknebo hd). Kung Kristians kröning i Uppsala 1457 förrättades av S, eftersom Jöns Bengtsson på grund av sin krigiska verksamhet under upproret ansågs ej böra utföra sakrala handlingar. Strängnäs domkapitels kapitulationsvillkor för S:s efterträdare har delvis uppfattats som indirekt kritik mot den avlidnes ämbetsförvaltning. Det har klarlagts att KB:s handskrifter D 3 och D 4a är av S:s hand (Wiktorsson; jfr Ferm).

Hans bror Gustaf Ulfsson (d något av åren 1471–75) namnes tidigast 1426. Senast 1435 gifte han sig med Kristina, dotter till häradshövdingen Folke Folkason (Rossviksätten) på Almö i (Västerås-) Barkarö sn, Västmanland, vars änka gift om sig med Erik Pukes (bd 29) tidigt avlidne bror Gustaf Nilsson (Rossviksätten), en syssling till Folke Folkason. G:s svåger Jon Folkason (Rossviksätten) belägrade och intog 1434 som Erik Pukes underbefälhavare Kastelholm på Åland. De första nu kända beläggen för G som riksråd föreligger i rådskonfederationerna i Uppsala 6 juni och på Långholmen vid Sthlm 12 aug 1435 med anledning av det i Halmstad 3 maj tillkomna preliminära förlikningsfördraget med kung Erik. Han var också bland de nio världsliga stormän som jämte ärkebiskopen och två biskopar på mötet i Arboga 11 jan 1436 villkorligt uppsade unionsmonarken tro och lydnad. Hösten 1436 var G på mötet i Söderköping bland de 50 utfärdarna av privilegiebrevet för den sv kyrkan och bland de 66 utfärdarna av det antedaterade privilegiebrevet för Sthlm, och 1438 förekommer han bland de 105 utfärdarna av det konfederationsbrev för Sveriges lag och privilegier som kom till stånd på mötet i Södertälje. 1441 deltog han i unionsmötet i Kalmar, och 1443 var han hövitsman i Dalarna (Trotzig; jfr Dipl Dalecarlium, suppl), en uppgift som med orätt hänförts till Gustaf Olsson (Stenbock; Kumlien, Olesen).

Mellan 27 febr 1448 och 9 febr 1449 dubbades G till riddare, alltså sannolikt vid kung Karls kröning i Uppsala 29 juni 1448. 1450 var han bland de tolv sv ombuden på unionsmötet i Halmstad, och efter Karls flykt till Preussen 1457 förekommer han bland utfärdarna av flera av de riksrådsbrev som med Jöns Bengtsson i spetsen tillkom, innan Kristian I blev sv kung. 1458 var G bland dem som godkände valet av Kristians äldste son till dennes efterträdare, och 1467 var han en av dem som inbjöd Karl Knutsson att åter bli kung. Ännu 1471 var han bland Sten Sture d ä:s med-adressater i ett brev från ärkebiskopen Jakob Ulfsson. G;s sätesgård var Värhulta i Västermo sn, Södermanland. Hans enda dotter Ramborg blev gift med riddaren, riksrådet och lagmannen Gregers Matsson (Lillie; bd 23).

G:s bror Fader Ulfsson (d tidigast 1479) uppges 1477 (Processus) vara 60 år gammal, vilket ej stämmer med att hans far var död 1412. "Sexaginta annorum" torde alltså innebära att han var mellan 60 och 70 år (jfr Engström) och född tidigast 1407. F uppträder tidigast bland de 18 rikets råd och män som i Sthlm 14 okt 1435 ingick förlikning med kung Erik. I denna till omfattningen oklara församling – betydligt större än det egentliga riksrådet (Löfqvist) – ingick han också, då han hösten 1436 på mötet i Söderköping liksom brodern Gustaf förekommer bland de 50 utfärdarna av det antedaterade privilegiebrevet för den sv kyrkan och bland de 66 utfärdarna av privilegiebrevet för Sthlm. I stilleståndsfördraget i Arkösund 1439 med Erik nämnes F bland riksföreståndaren Karl Knutssons sju löftesmän. Liksom nämnde broder deltog han också i unionsmötet i Kalmar 1441. F blev riddare mellan juli 1441 och mars 1443, alltså sannolikt rid kung Kristo-fers kröning 14 sept 1441, då enligt Vadstenadiariet 76 personer dubbades. 1449 var han en av de tio svenskar som i Visby slöt konventionen om Gotlands uppgivande till danskarna. Från 1453 kan F beläggas som riksråd. Enligt en försvarsskrift av kung Karl 1458 var F och Erik Nipertz (bd 27) ärkebiskopen Jöns Bengtssons (Oxenstierna) två främsta medhjälpare vid den belägring av Sthlm som började 13 febr 1457 och föranledde Karls flykt till Preussen 24 febr. Liksom sina bröder förekommer F i flera av de riksrådsbrev som i mars s å utfärdades med Jöns Bengtsson i spetsen. Kristian I:s proklamation till svenskarna 1470 uppger, att han och Johan Karlsson (Färla; bd 16, s 687) därefter av Jöns Bengtsson och riksrådet sändes till Kristian I i Danmark med erbjudan att bli kung i Sverige. Enligt Olavus Petris krönika var F 1463 ett av de fem riksråd som i Sthlm tillsammans med Jöns Bengtsson skrev en lugnande skrivelse till de upproriska upplandsbönderna, medan kung Kristian var i Finland. Hösten 1466 var han bland utfärdarna av det sv riksrådets i Nyköping daterade traktat med Kristians sändebud och av det i Sthlm daterade förlikningsbrev genom vilket Jöns Bengtsson måste avstå Sthlms slott till Erik Axelsson (Tott), sin efterträdare som riksföreståndare.

Då Karl Knutsson 1467 inbjöds att åter bli kung, var F och hans brorsdotters förutnämnde make Gregers Matsson (Lillie) de främsta av de fem som sändes till Finland för att orientera Karl om läget. Under Sten Sture d ä:s regering var han verksam i riksrådet under hela 1470-talet. F:s sätesgård var Ängsö i Västmanland, av vilket han kommit i besittning vid arvskiftet 1453 efter Birgitta Magnusdotter (Porse; bd 29, s 412) genom att hans hustru Elin, dotter till riksrådet Nils Bosson (Natt och Dag; bd 26, s 411), var kusindotter till fru Birgitta. F innehade också jord i Uppland, Södermanland, Östergötland och Småland. Något av åren 1454–71 hade han blivit häradshövding i Åkers hd i Södermanland.

Ängsö blev efter F sätesgård för hans son Bengt Fadersson (d tidigast 1496), som förmodats ha låtit bygga det hus där som namnes vid en arvstvist 1514. Han namnes tidigast 1475 och förekommer i rådskretsen 1486 men kan först 1489 säkert beläggas som riksråd, vilket han var ännu kort före sin död. Utom i Västmanland innehade B jord i Uppland och i Östergötland.

I sitt äktenskap med den danske riddaren Axel Brahes på Krageholm i Skåne dotter Hillevi blev han svärfar till riksrådet, lagmannen och riddaren Sten Tureson (Bielke; bd 4) och far till Knut Bengtsson (d 1522). Denne uppträder tidigast 1511, då han namnes bland fastarna i Sten Sture d y:s morgongåvobrev, och hade det fäderneärvda Ängsö som sätesgård. Efter Sten Stures död skrev den danska invasionshärens i Sverige befälhavare 20 febr 1520 till Kristian II, att K, vars mor ju var danska, tillsammans med biskop Otte i Västerås och domprosten Magnus Sommar (s 648) i Strängnäs kommit för att förhandla. I den i Uppsala 6 mars s å daterade traktaten med de danska hövitsmännen namnes han bland de sv riksråden, och så är även fallet i traktaten av 7 sept om Sthlms slotts överlämnande till Kristian. Av ett brev av 5 okt (Uppsala-Overenskomsten) framgår, att K av kung Kristian förlänats med de nära Ängsö belägna socknarna Björksta, Sevalla och Tortuna i Västmanland.

Enligt Peder Svarts (bd 28) krönika skall K tillsammans med ärkebiskopen Gustaf Trolle och dennes far Erik Trolle ha skrivit ett agitationsbrev till Dalarna och Bergslagen, vilket ansetts (Sjödin, a a, s 140) härröra från mars 1521. Samma krönika uppger också, att han tillsammans med Gustaf Trolle och de danska biskoparna Jens Beldenak och Didrik Slagheck förde befälet över den här som i april från Västerås tågade till Brunnbäcks färja i södra Dalarna, där de blev slagna av dalkarlarna, varefter de drog sig tillbaka till Västerås. Under stadens försvar mot Gustav Erikssons (Vasa) anfall skall K enligt Peder Svart ha blivit skjuten med en kanonkula, så att han, iklädd vargskinnspäls, föll ned i ån från en spång mellan slottet och klostret. I Sthlms stads kopiebok finns avskrift av ett brev till Åland, som daterats i Sthlm och är utfärdat av Gustaf och Erik Trolle, Jens Beldenack, biskop Otte och K samt Sthlms borgmästare och råd. I samma kopiebok har också avskrivits ett brev av 21 juli 1521, enligt vilket K och Didrik Slagheck på våren tagit ut humle ur Västerås kloster. I början av år 1522 kapitulerade K:s slott Ängsö enligt Peder Svart för Gustav Eriksons (Vasa) trupper. Genom hans död s å dog hans släkt ut på manssidan, då hans enda efterlevande barn i äktenskapet med Kristina Eriksdotter (Gyllenstierna) var dottern Hillevi (d 1547 eller 1548), vars make, Gustaf Trolles halvkusin Arvid Trolle, hade Ängsö som sätesgård.

K:s farbror Nils Fadersson (d tidigast 1495) var riddare redan 1465, då han första gången kan beläggas. Han var då bland de elva personer som med ärkebiskopen Jöns Bengtsson (Oxenstierna) och dennes kusin biskop Kettil Karlsson (Vasa) i spetsen utfärdade brev om förlikning med den för andra gången avsatte kung Karl Knutsson och förlänade denne Raseborgs och Korsholms län i Finland. Bland de övriga utfärdarna av detta brev var ärkebiskopens bröder och deras farbror Nils Jönssons son Erik Nilsson (Oxenstierna; bd 28) samt biskop Kettils bror Erik Karlsson (Vasa), som följande år kan beläggas vara gift med Nils Jönssons dotter Iliana. Det förefaller därför sannolikt, att N redan nu var gift med hennes syster Kerstin, vilket skulle förklara hans förekomst i detta brev. Flera brev från detta och följande år kan tyda på att han redan nu var riksråd, men det första säkra belägget för att han nått rådsämbetet härrör från 1467, då han liksom sin förutnämnde farbror Gustaf Ulfsson var bland de tio riddare som inbjöd Karl Knutsson att åter bli kung. Enligt Olavus Petri var N och hans förutnämnda svågrar Erik Karlsson och Erik Nilsson bland de sex riksråd som från Enköping i juli 1470 agiterade mot Sten Sture, men redan 9 maj 1471 kan han i Arboga tankebok beläggas tillsammans med bl a den sistnämnde. Under dennes långa tid som riksföreståndare namnes N sedan som riksråd ännu 1494.

Något av åren 1476–78 blev N häradshövding i Åsunda i Uppland, vilket han var ännu 1492, och han kan inte beläggas ha fått någon efterträdare där före sin död. I detta härad ligger Hjulsta i (Enköpings-) Näs sn, som hans mor fått vid arvskiftet efter sin föregående make, och som var N:s sätesgård.

Efter honom var det sätesgård för hans son Fader Nilsson (d tidigast 1516), som blev far till Görvel Fadersdotter (nedan).