Johan Wilhelm Beckman

1. Johan Wilhelm Beckman, f. 18 sept. 1792 i Gårdsby socken, d. 10 apr. 1873. Föräldrar; mönsterskrivaren vid Smålands dragoner Tomas Georg Beckman och Ulrika Johanna Liedner. Åtnjöt, ehuru med avbrott, undervisning i Växjö skola och gymnasium och försörjde sig samtidigt med konditioner, varmed han även fortsatte vid universitetet; student i Uppsala 7 okt. 1814; disp. 9 juni 1815 (Pindari Nemeorum ode prima Svethice tradita, p. III; pres. M. Ziedner). Erhöll tillstånd att predika i Hagby och Ramsta 6 apr. 1816 och i Stockholms kyrkor 4 mars 1817; prästvigd i Växjö 13 sept. 1818; huspredikant hos excellensen T. von Klinckowström 24 febr. 1819–26 jan. 1820; v. kateket i Maria och komministeradjunkt i Katarina församling i Stockholm 19 okt. 1819; förestod tillika en skola för gossar jan. 1821–juli 1829; avlade pastoralexamen i Växjö 12 nov. 1823; komminister i Klara församling 14 sept. 1824 (tillträdde 1 maj 1825); ledamot av prästeståndet vid riksdagarna 1850–51, 1853–54, 1856–58 och 1859–60; fullmäktig i riksgäldskontoret 1854–67. LNO 1872; var dessutom ledamot av åtskilliga samfund, såsom av Sällskapet för växelundervisningens befrämjande från dess stiftande, 1822, och av Samfundet pro fide et christianismo från 1837.

Gift 3 sept. 1826–1834 med Brita Elisabet Fehrnström, f. 22 juli 1804, d. 1876, dotter till tullförvaltaren Jakob Johan Fehrnström i Härnösand.

B:s mor, som fått en vårdad uppfostran, tog på dödsbädden ett löfte av sin make att låta sonen studera, ett löfte, som denne samvetsgrant sökte hålla, så mycket hellre som han själv efter avlagd studentexamen med sorg måst lämna den lärda banan. Men knappa ekonomiska villkor, hustruns frånfälle och de fem döttrarnas uppfostran försvårade löftets uppfyllande i hög grad. I efterlämnade anteckningar har B. med rörande omständlighet till en erinran om »Guds milda försyn» redogjort för de många olika förslag till utkomst på andra banor än den lärda, som av far och son dryftades, antogos och övergåvos. Fruktlöst erbjöds den läslystne gossen efter vartannat plats som handelsbiträde, apotekselev, betjänt och skomakarlärling; i sista ögonblicket inträffade alltid en händelse, som kullkastade den uppgjorda planen. Så t. ex. hindrades B. av en fotböld att på utsatt dag inställa sig hos sin tilltänkte husbonde på Gårdsby herrgård och gick därigenom miste om betjäntsysslan, vartill livréet redan låg färdigsytt och väntade på honom. I glädjen att omsider få återvända till boken lovade sig B. att »aldrig upphöra studera», och därmed höll han ord. Genom bättre lottade Växjöbors hjälp, ofta besvärliga konditioner å skilda orter och offer i hembygdens kyrkor sattes han i stånd att avsluta studierna i Växjö och bege sig till Uppsala. Där genomgick han Sam. Ödmanns seminarieövningar för blivande präster och lyckades av en tillfällighet (genom namnförväxling) få en fördelaktig kondition, varigenom han kom i beröring med den välvillige ärkebiskop J. Lindblom. Framstående och intresserad lärare, verkade B. därpå såsom kateket och skolföreståndare, skrev åtskilliga tidningsartiklar, i vilka han gjorde sig till målsman för det Bellska skolsystemet, samt deltog i stiftandet av Sällskapet för växelundervisningens befrämjande. Som präst inlade han stort nit för en bättre ordnad själavård i huvudstaden och tillvann sig genom sitt arbete för höjande av Stockholmskomministrarnas ekonomiska ställning dessas varma erkänsla, som bl. a. tog sig uttryck i hans val till komministrarnas representant i prästeståndet under 1850-talets riksdagar. I de ofta heta debatterna tog B. en livlig del, och ett tecken på hans anseende inom ståndet var hans val till fullmäktig i riksgäldskontoret. Om sitt uppträdande i riksdagen säger han själv (med syftning på ett omdöme i Biografiskt lexikon, Ny följd), att även om hans svärd ibland huggit i sten, han dock sällan huggit i vädret. Vid sidan av de kyrkliga ärendena intresserade honom bl. a. de ekonomiska och finansiella frågorna, i vilka han var anhängare av en friare lagstiftning. Flera av hans motioner och reservationer i olika ämnen rönte helt eller delvis framgång. B. var en arbetsmänniska med äkta småländsk seghet och uthållighet. Sin största insats har han otvivelaktigt gjort på det vetenskapliga området. Under mer än en mansålder var han sysselsatt med forskningar rörande den svenska psalmdiktningen och dess förhållande till den utländska hymnlitteraturen. Med en nitälskan, som icke skydde någon möda eller kostnad, sökte han skaffa sig tillgång till varje in- och utländskt tryck, som kunde misstänkas äga någon betydelse för hans forskningsområde, genomletade sorgfälligt en mängd offentliga och enskilda arkiv i vårt land och stod i korrespondens med samtidens förnämsta hymnologer i Tyskland. I utlandet hade endast föga gjorts för samlande och utgivande av äldre psalmtexter efter vetenskapliga principer, och det svenska materialet låg nästan alldeles obearbetat, då B. begynte. Man har därför allt skäl att beundra den ofantliga arbetsprestation, som hans psalmhistoriska huvudarbete betecknar. I hymnologisk lärdom är han ej blott den utan jämförelse främste, vårt land ägt, — han är säkert även för en avsevärd framtid utom tävlan. Att numera på enstaka punkter B:s forskningar kunna visa sig antikverade, bör ej förvåna; särskilt här ju den tyska hymnologien sedan B:s tid genom F. Wackernagel's, A. Fischer's och W. Tumpel's med fleras undersökningar åtskilligt omgestaltats. Men på den svenska psalmhistoriens område har man ofta anledning att förvånas över den ingående kännedom, som B. visar även i fråga om mycket speciella och svåråtkomliga uppgifter. Hans kritiska blick var synnerligen nykter och skarp, och hans omdömen äro ytterst försiktigt avvägda. Framställningssättet är strängt sakligt och försmår alla prydnader, något som nära sammanhänger med arbetets plan: att nummer efter nummer genomgå 1819 års psalmbok och redogöra ej blott för de förebilder, översättningar och bearbetningar, varur respektive psalmtext framgått, utan även för koralernas historia. För att stödja det stora verkets utgivning förordade riksdagen dess inköpande för en mängd kyrkor i Sverige. — Som personlighet var B. rättfram och rakryggad, ej sällan något tvär och sträv på ytan men i grunden välvillig och varmhjärtad. Betecknande för den förening av flärdlöshet och självkänsla, som utmärkte honom, är hans förordnande om sin begravning, där det bl. a. heter: »Under mitt huvud läggas mina predikningar, skrifter och griftetal, så att tiggeri och köpeanbud i avseende på sådant av lättjefulla präster må lämnas utan avseende». — Bland B:s efterlämnade papper, som ägas av hans sonson professor B. Beckman, märkas (utom nedan nämnda manuskript) betyg och fullmakter m. m. samt ett mindre antal brev till och från familjemedlemmar och vänner.