Olaus Stephani Bellinus

Bellinus, Olaus Stephani, f. troligen omkring 1545, d. 13 juli 1618 i Västerås (domkapitlet i Västerås till Axel Oxenstierna 27 juli 1618). Son till kyrkoherden i Bälinge socken i Uppland Stephanus Andreæ. Genomgick skolan i Uppsala samt inskrevs därefter i aug. 1562 vid universitetet i Rostock och på senhösten 1564 vid universitetet i Greifswald, varest han troligen blev filosofie magister. Skolmästare i Gävle genom K. brev 17 jan. 1567; kyrkoherde i Ockelbo 1571; deltog i riksdagen i Stockholm 1577; kyrkoherde i Gävle 1581; bevistade riksdagen i Vadstena 1587; biskop i Västerås 27 juli 1589; bevistade respektive riksdagar och möten i Stockholm 1590 och 1592–93 samt i Uppsala 1593, Stockholm 1593–94, Uppsala 1594, Stockholm 1594, Uppsala 1595, Söderköping 1595, Stockholm 1596, Västerås 1596, Enköping, Arboga och Stockholm 1597, Jönköping 1599, Stockholm 1599; medlem av beskickning till Finland 1599; bevistade riksdagarna och mötena i Linköping 1600, Stockholm 1602, Västerås 1602, Norrköping 1604, Stockholm 1604, Stockholm 1605, Örebro 1606; avstängd från utövandet av ämbetsplikterna 1606–08; bevistade respektive riksdagar och möten i Örebro 1608, Stockholm 1609, Örebro 1610–11, Nyköping 1611–12, Stockholm 1612 och 1613 samt Örebro 1614 och 1617.

Gift 1) med Gudelena, dotter till kyrkoherden Elaus i Delsbo, d. 8 juni 1594; 2) 22 aug. 1596 med Magdalena Larsdotter från Stockholm; 3) 1607 med Maria Nilsdotter, änka efter kyrkoherden Hemming i Björskog.

B. var tidigare egentligen bekant för den höga ålder av 103, enligt några 104 år, som han ansågs ha uppnått. Om hans födelseort ha därjämte rått stridiga meningar, i det en hans minnestecknare (Herweghr) sökt göra gällande, att namnet Bellinus vore en latinisering, gjord efter gården Krigsta i Lundby socken i Västmanland, och ej, som man förut antagit, härlett av Bälinge i Uppland. År 1901 lyckades emellertid O. Ahnfelt nära nog slutgiltigt visa, att B. var identisk med en student, som 1564 befann sig i Rostock och därifrån skrev till sin fader, kyrkoherden Stephanus Andreæ i Bälinge. Födelseåret borde därför med största sannolikhet kunna sättas till omkring 1545. Ahnfelts antagande får sin bekräftelse i att det visat sig vara möjligt att med stöd av förläningsbrev och register följa den nämnde Rostockstudentens avancement fram till biskopsstolen i Västerås, och då kyrkoherden i Bälinge 1544 bar namnet Staffan, synes ej heller tvekan om födelseorten behöva råda.

Om B. var identisk med den omtalade Rostockstudenten, så måste han ha besökt Uppsala skola. Sannolikt har det skett under 1550-talet, och de skolmästare, vilkas undervisning han åtnjutit, skulle följaktligen ha varit de efter varandra följande Olaus Petri Medelpadius, den senare så bekante Stockholmskyrkoherden, och Martinus Olai Gestricius, den ännu mera berömde Linköpingsbiskopen. Säkerligen voro båda rätt goda lärare. I varje fall får man nog icke fästa alltför stort avseende vid en för Uppsala skola ofördelaktig men naturligtvis haltande jämförelse, som den unge studenten i brev till fadern gjorde mellan dess undervisning och den vid Rostocks universitet. Någon principiell motsättning mellan dem kan så mycket mindre ha funnits, som Martinus Olai var nära vän med David Chytræus, den då mest kände professorn vid Rostocks universitet, och säkerligen givit sin lärjunge anvisning på detta. Från Rostock torde också Bälingekyrkoherdens son ha mottagit varaktigare intryck än från Greifswald. Jämte tre andra svenska studenter, Petrus Jonæ Helsingius, som skulle ha ett slags uppsikt över honom, Olaus Jonæ Luth och Abrahamus Andreæ Angermannus, senare bekanta såsom biskop i Strängnäs, professor i Uppsala och ärkebiskop, besökte han där företrädesvis David Chytræus' föreläsningar och övningar inom såväl den filosofiska som den teologiska fakulteten. Inom filosofien följde Chytræus officiellt mest Melanchthon men torde privat mera ha gillat den franske filosofen och pedagogen Petrus Ramus. Vad teologien beträffar, stod Chytræus närmare de stränga luteranerna och följaktligen längre från kalvinisterna än Melanchthon. Dock hyste icke heller han något större intresse för dogmatiska skiljaktigheter. Helt naturligt kom B:s filosofiska och teologiska ståndpunkt att förete vissa likheter med Chytræus'. Under sin tidigare åt skolan ägnade verksamhet torde han sålunda ha begagnat ramistiska läroböcker, och såsom biskop underskrev han förslagen till skolordningar i Uppsala 1595 och i Örebro 1611, vilka båda inneburo, att Melanchthons arbeten fingo vika för ramistiska. I de teologiska stridsfrågorna intog han en vacklande hållning. Såsom kyrkoherde i Ockelbo undertecknade han t. ex. riksdagsbeslutet 1577 om införandet av den nya mässordningen men ångrade sig senare. På Uppsala möte gjorde han 6 mars offentlig avbön. Vid mötet spelade han för övrigt en stor roll. Sålunda genomgick han i ett tal 26 febr. de ärenden, som skulle behandlas, och manade till försonlighet. Under de följande meningsbrytningarna var han jämte en annan f. d. liturgist, biskopen i Åbo Ericus Erici, den främste representanten för den riktning, som genomdrev, att i beslutet intogs ett uttryckligt fördömande särskilt av kalvinisterna. Fördömandet stämde naturligtvis icke med hertig Karls allmänprotestantiska uppfattning och väckte därför stor förbittring hos honom. Sin antikalvinistiska ståndpunkt bibehöll B. hela livet igenom och fick tillfälle att särskilt visa den under den teologiska fejden mellan Karl IX och Olaus Martini, då han tog ärkebiskopens parti.

Det drag av oklarhet, som utmärkte B. på det teologiska området, framträdde till en viss grad även på det politiska, särskilt under inbördeskriget mellan Sigismund och hertig Karl. Sålunda underskrev han visserligen det för konungen förhatliga riksdagsbeslutet i Söderköping, arbetade 1596 för försoning mellan hertigen och rådet och satte 1597 sitt namn under Arboga beslut men synes icke ha trott, att detta behövde innebära en brytning med Sigismund. Vid den mest kritiska tidpunkten (12 sept. 1598) lät han emellertid — såsom det säges dock endast under hot och i tro, att hertigen blivit slagen (Terserus, Näftåget) — av konungens anhängare Krister Horn förmå sig att i brev till stiftets prästerskap anbefalla tacksägelsegudstjänster över Sigismunds lyckliga ankomst till Sverige men påbjöd i samma brev också böner för försoning mellan de stridande parterna. Ett exemplar av brevet råkade i händerna pä de skaror av dalkarlar, som ihjälslagit Jakob Näf. Dessa blevo naturligtvis mycket förbittrade över den mot konungen vänliga ton, som deras biskop använde, men läto slutligen lugna sig av den omtyckte kyrkoherden i Leksand, Elaus Terserus, som var släkting till B. och som sökte tyda dennes ord till det bästa. Från dalkarlarnas sida undgick biskopen sålunda våldsamheter. Huruvida hertig Karl då fått kännedom om brevet, är icke bekant. I varje fall synes han icke ha visat några tecken på onåd. Detta blev emellertid fallet 1606, dels i samband med en rättegång mot två häktade katoliker Petrus de Petrosa och Laurentius Borlangius, dels i samband med räfsten med Abrahamus Angermannus och Uppsalaprofessorerna. B. synes nämligen därvid — enligt Herweghr av sin personlige ovän kyrkoherden Erik i Badelunda — ha anklagats såväl för förbindelser med de båda katolikerna som för sitt uppträdande 1598 och blivit ansedd för skyldig. I följd härav blev han genom K. brev 8 sept. 1606 avsatt från sitt biskopsämbete och ersatt med superintendenten i Kalmar Nicolaus Petri. Vilka yttranden eller dokument utom brevet från 1598, som denna avsättning grundade sig på, låter sig icke avgöra, då några andra handlingar, i saken icke synas ha bevarats. Följaktligen kan icke heller något bestämt yttras om domens rättvisa eller orättvisa. Det torde dock icke vara uteslutet, att Karl IX:s kända misstänksamhet, denna gång möjligen i förening med förbittring över biskopens uppträdande särskilt vid Uppsala möte, varit orsaken till dennes oblida öde. Anklagaren Erik i Badelunda fick i varje fall, om man får tro Herweghr, icke länge triumfera, ty redan 1607 befanns han skyldig till så svåra brott, att han med livet måste plikta därför. Icke heller B:s efterträdare fick leva länge. Han torde nämligen ha avlidit redan i slutet av år 1606. Därefter ämnade man besätta den lediga biskopsstolen med kyrkoherden i Uppsala-Näs Laurentius Paulinus Gothus, den sedermera så berömde ärkebiskopen, men synes ha uppgivit planen. Under hela år 1607 och ett stycke in på det följande fick i stället Västerås stift sannolikt vara utan biskop. Först i mars 1608 togs B., som under avsättningstiden lär ha vistats på en honom tillhörig gård, på mångas förböner åter till nåder, varvid han måste avgiva en ödmjuk trohetsförsäkran. Efter den tiden synes hans förhållande till kungahuset ha varit lugnt.